Daniel Åberg

I DN om egenutgivning och e-böcker

Dagens Nyheter kör en ”i väntan på den första egenutgivarsuccén”-artikel i dag, jag intervjuas om arbetet med ”Vi har redan sagt hej då” i en sidotext, där jag bland annat pratar om det jag skrev i den här krönikan för UNT tidigare i våras om skillnaderna i förutsättningarna för e-böcker mellan USA/Sverige och Amazon/Adlibris.

Avstampet för artikeln är de i stort sett uteblivna framgångarna för John Ajvide Lindqvists e- och ljudboksexperiment ”Tjärven” (som jag skrivit om här och recenserat för UNT här) och artikeln är intressant och Jens Liljestrand har pratat med bra människor men jag saknar en aspekt:

Kulturredaktionernas.

Såväl Ajvide Lindqvist som jag själv pratar i intervjun om svårigheten att nå in (och därmed även ut) på kulturredaktionerna, men hur det kommer sig följs aldrig riktigt upp. I mitt fall må det väl vara hänt, jag hade blott en debut som sålt totalt 8000 exemplar i ryggen när jag gav mig på det här, men Ajvide Lindqvist är ju för fasiken Mr Låt Den Rätte Komma In, författare till en internationell succé både som bok och film, en man som på egen hand lyft in skräckromanen i det litterära samtalet i Sverige och skapat förutsättningarna för en rumsren genre. Varför lyckades inte ens han få redaktionerna att skriva om sitt projekt? Varför har DN endast uppmärksammat den (nu två gånger) som ett exempel på utebliven framgång för egenutgivning, och inte för att den är en ypperlig studie i koncentrerad zombieskräck?

Den självkritiska eller åtminstone reflekterande rösten hade jag gärna sett i texten också.

Hemma

Såg ”Super 8” på Rigoletto i går kväll, trevlig film, härlig Spielbergkänsla med många varm i magen-ögonblick trots den lite vuxenotäckare uppdateringen av ”ET”-temat.

Hur som helst.

Har inte vant mig vid Södermalm ännu, att styra kosan söderut från Kungsgatan efter bion kändes ovant, underligt, den där bitterljuva känslan infann sig i bröstet och när jag passerade Drottninggatan såg jag upp längs backen mot Observatorielunden och insåg att vuxenresan på något sätt nått sitt slutliga mål nu när jag lämnar de nordliga malmarna för stadsdelen jag så länge personifierat mig med, men aldrig bott på.

Det känns spännande. Och vemodigt. Precis som det ska vara.

Snart flyttar han hemifrån

Vad är väl en flyttkartong eller nittio?

Livet. Jag ligger väldigt efter det nu. Tillvaron är en ändlös räcka av barn-, flyttkartongs- samt Ikearelaterade bestyr, när jag inte avbryter för att hyra bil och blixtköra till Gästrikland för att hämta min barndoms köksbord som min pappa stuvat undan men vi nu ger nytt liv, då.

För övrigt ett köksbord som är identiskt med det jag skänkte bort till den nya hyresgästen i lägenheten på Vegagatan för ganska exakt ett år sedan. Man försöker bryta sig fri från det förgångna, men det drar ständigt ner sig igen med sina klor.

Att vi gör det här samtidigt som vi alla tre är rejält förkylda gör inte direkt uppgifterna roligare.

I dag? Tja, vid tiotiden står förhoppningsvis jag och Tage och stampar utanför Ikeas dörr vid Kungens kurva. Måste köpa gångjärn till skåpen vi ska ha vardagsrumselektroniken i samt kanske en lampa.

Midsommar 2011

Och det fanns fler exemplar på andra hyllor, dessutom.

Läste häromdagen att Stieg Larssons trilogi nu sålts i 60 miljoner exemplar, och när Hollywoodversionerna haft premiär tror jag banne mig den siffran med tiden kan nå 100 miljoner. I sanning oerhört imponerande. Men andrahandsvärdet på böckerna torde vara i princip noll.

Så här såg det ut häromdagen på Myrorna i Ropsten.

145 minuter München

Anlände till Hauptbahnhof med S-bahn klockan 12.37. Gick förbi ett Starbucks, ställde mig utanför och sög åt mig tillräckligt mycket gratis wifi för att kunna ladda in Google Maps. Tog riktning mot hotellet Bayerischer Hof. Anlände klockan 12.57, men gick så fort jag försäkrat mig om att jag hittade vidare i syfte att äta lunch. Fann en gågata i närheten, satte mig på en uteservering och beställde en pizza och en veteöl. Klockan 13.41 lämnade jag restaurangen 14 euro fattigare (inklusive 1.50 i dricks). 13.47 gick jag in på hotellet, tog mig ner en våning och använde herrummet (japp, tvättade händerna med tvål efteråt). 13.52 mötte jag tv-bolagets svenska utsända i foajén, vi pratade föräldraledighet och reklamkampanjer i en kvart innan vi åkte vi upp till sviten, som hade ståldörrar och enligt uppgift brukade användas av Angela Merkel när hon var i stan. Åt ett par snittar från buffén för att vara trevlig, småpratade med en tysk kanalrepresentant och hälsade på Noah Wyle när han passerade, han hade snälla ögon och ett fast handslag. Drack en kopp kaffe bryggd av en inhyrd barista från någon fancy apparat och slussades in klockan 14.27, det var två tyska journalister och jag i min grupp. Sju minuter efter utsatt tid kom Noah Wyle in, diktafoner sattes igång och frågorna fördelades i civiliserad turordning. Efter två frågor vardera inklusive någon följdfråga signalerade Wyles presskvinna att en fråga ytterligare fick ställas. Tjejen till vänster om mig högg. Efter 14 minuter och 38 sekunder stängde jag av inspelningsappen, skakade hand igen, sade hej då och satte av mot receptionen. Den svenska bolagsrepresentanten bad mig ta något mer från buffén på vägen, ingen tar ju något! och jag grep en minibaguette i flykten som jag tog två tuggor av i hissen och sedan slängde i foajén eftersom pizzan fortfarande låg som en klump i magen. 14.56 var jag ute på gatan, det kan gå, och satte av. 15.00 flåsade jag ner på perrongen (ackompanjerad av håll på vänster sida), med två minuter tillgodo. Klockan 15.02 klev jag punktligt på S-bahntåget och lämnade staden med riktning flygplatsen.

Off we go. Eller jag i alla fall.

Eh, ja.

Först basunerar man ut att man minsann är i Stockholm igen, sedan sitter man lik förbannat femton timmar senare vid gaten på Arlanda och väntar på att få stiga på planet mot Berlin för vidare transport till München för en junket för tv-serien ”Falling skies”. Visserligen bara över dagen, men ändå.

Men från i morgon. Stockholm i mitt hjärta. Då!

Kartonglandet och kursiva mordoffer

Vi är hemma igen. Södermalm. Kartonglandet, som det också kan kallas, åtminstone väldigt lokalt här inne i vår lägenhet. Jag har en hel radda bilder jag tänkt delge från New York, en utvärdering av mitt iPad som enda dator-försök likaså, men just nu nöjer jag mig med att säga att vi är hemma.

Så bring it on, bara.

——

Just ja, en ny recension från min penna i UNT – om Mons Kallentofts ”Den femte årstiden”, där jag anser att hans kursiverade mordoffer förtjänar en känga, men ger helheten väl godkänt.

En grej jag inser att jag glömde att poängtera dock, som jag säkert kan komma att få på tafsen gällande av någon petimeter: Stycken som faller under begreppet ”kursiverade mördare” behöver nödvändigtvis inte vara utmärkta med kursiv stil i texten, det är mer ett samlingsnamn för en viss typ av text, inte hur den rent grafiskt ser ut. Ofta är den dock kursiv, därav ursprunget till namnet. Just Kallentoft begagnar sig inte av det.

Slut på meddelandet.

Lördagen i länkar

New York-veckan går in på slutdagen, vi ska packa och checka ut från Chelsea Hotel, äta frukost på en diner i Tribeca som Johanna valt ut och sedan promenera längs High Line. Särskilt mycket mer hinns nog inte med, åtminstone inte om Johannas föräldrar får råda, planet går hem klockan sju i kväll men de verkar vilja ha väldigt god marginal ut till flygplatsen.

Jag har ju inte bara semestrat här under veckan, jag har recenserat Jens Lapidus ”Livet deluxe” för UNT också, samt begått frilansardebut för Internetworld med en rapport från konferensen 140Conf som vi ju bevistade i dagarna två.

Avslutningsvis: Tage i tisdags, när han pekar ut New Jersey för sin mormor från 86:e våningen i Empire State Building.

#140conf

Vi är på konferens i dag och i morgon, Johanna och jag, #140conf, om allt går väl här i världen kommer en rapport från min iPad hos Internetworld på fredag.

Eftersom jag inte vill spoila något, jag får ju betalt för bövelen, nöjer jag mig att konstatera att det var väldigt trevligt att ta tunnelbanan upp till 86:e gatan utan barn i morse och känna sig som en vuxen, arbetande människa för en dag. Att dessutom kunna göra det med en pappersmugg Starbuckskaffe i handen och känna sig som en New York-klyscha gjorde inte saken sämre.

Just ja. Jo, jag har enbart tagit med mig min iPad till New York, en vecka utan min Macbook Air, ett experiment för att se hur långt den räcker. Juryn överlägger fortfarande, men nej, någon fullgod datorersättare är iPaden inte ännu, långt ifrån. Det mesta går visserligen att göra – dock inte allt – men det tar extra tid och gör mig mest bara irriterad. Men en fullödig utvärdering kommer, möjligen i videoform. Håll ut!

New York City boys

Vi är i New York. Går och går och går. Joggar lite mellan varven. Ser Puerto Rico invadera stora delar av Midtown med en parad. Letar hundhalsband med gps-funktion i butik efter butik.

Staden är lika fantastisk som vanligt och Tage är glad. Jetlagen är i det närmaste övervunnen, i går kväll orkade jag vara vaken nästan till klockan tio.

Och ja, jag hatar fortfarande den officiella WordPressappen till iPad och iPhone som croppar bilder lite hur som helst.