Kategori: Vittangi

Tidstjuven

När vi höll vårt föredrag i Kiruna för några veckor sedan fick jag frågan vad jag tyckte var den största skillnaden mellan att bo i Vittangi och Stockholm. En skillnad jag nämnde var att Vittangi inte är så spännande att promenera i, gatorna är lätträknade och barnvagnspromenader svåra att variera. Med Tage utforskade jag nya delar av Stockholm och Berlin mest varje dag, men nu, vi nöter samma slinga.

Fast grejen är samtidigt att det inte stämmer. För tyvärr tvingas jag erkänna att promenaderna kommit att bli fåtaliga den senaste månaden. Det finns hela tiden annat som får prioritet, i regel hus- eller trädgårdsrelaterat. Det finns alltid något som måste göras de stunder hon sover. Alltid mer än en sak dessutom.

Det här med husägande. Vad gjorde jag egentligen med all tid tidigare?

Hem

Stockholm är bra ändå. Jag kände det under veckan där, hur mycket staden har präglat mig och hur jag nog alltid kommer att se den som mitt hem, oavsett om jag bor där eller inte.

Vi sitter på flygplanet mot Kiruna nu, Ejda sover i min famn och Tage vilar huvudet mot Johanna, även han i sömn. Hoppas det är ett tecken på hur idylliska och enkla alla våra flygresor kommer att bli.

På tal om forna hem. Vi tog pendeltåget till Arlanda från Södra station, och ju längre norrut vi kom bland förorterna, desto fler ungdomar klev på med destination Uppsala och Valborg. När vi själva klev av, med tre resväskor, två barn och barnvagn, var stämningen i tåget förfesthög.

Antar att jag får inse att mina egna Valborgsår är passé.

Pengabränning

En av de stora skillnaderna mellan att leva i Vittangi och Stockholm är pengarna som nästan per automatik försvinner här nere. Under den här helgen har vår familj utan att leva särskilt extraordinärt gjort av med 2000 spänn bara på att förflytta oss, fika/äta ute och gå på Skansen. En vanlig helg i Vittangi gör vi inte av med en krona bortsett från eventuella matinköp på Konsum och kanske ett par hämtpizzor. Det finns helt enkelt inget annat att lägga dem på.

Nu säger jag inte att vi måste göra av med en massa pengar bara för att vi befinner oss i Stockholm, men i och med att utbudet finns vill jag gärna ta del av det i den mån jag har råd.

För tar vi inte del av vad staden erbjuder, kan vi ju lika gärna bo i Vittangi.

Ingen rast här inte

Tages mommo kom förbi på förmiddagen, och föga förvånande meddelade Tage innan hon skulle åka igen att han minsann skulle följa med henne hem. Nu är han tydligen i full färd med att ”hjälpa” henne när hon lagar mat, enligt mms-bilden som nyss anlände.

Hur som helst. Eftersom Ejda dessutom drog till med en tretimmarssovning i vagnen ute på gårdsplanen i vårvintersolen var det lika bra att passa på att

• Måla ett varv på ett skåp till barnens rum
• Ge sig ut och springa 5,77 kilometer
• Vika två omgångar tvätt
• Skriva några rader på romanen
• Snabbt plita ned detta blogginlägg eftersom Ejda nu har vaknat

i just den ordningen.

Skärmavbild 2013-04-21 kl. 14.42.24

Vittangiklassikern

Jag har tänkt att jag ska ta mig an Vittangiklassikern, 15 kilometer löpning på 6 juni-loppet, 75 kilometer cykel på Mellanälvsloppet i juli och 28 kilometer skidor på Kopparrajden i mars. Jag hade planerat att starta med skidloppet i vintras, men sjukdomarna som lamslog vår familj hela februari lade effektivt de planerna i ruiner.

Och jag tvingas erkänna att det även känns oerhört motigt inför 6 juni-loppet just nu. De två rundor jag mäktat med senaste veckan har visserligen följt de (låga) kilometerhastigheter jag brukar hålla mig till rätt väl, men för ett par år sedan, då jag under några månaders tid då vi bodde i Berlin lyckades göra det till en vana att springa var tredje dag, joggade jag varje gång mellan sju och elva kilometer. I dag vinglade jag upp längs gårdsuppfarten efter blott 5,5 kilometer, totalt utmattad som ett åtlöje inför grannarna.

Efter förrättat värv

Nåväl. Det är ju ett tag kvar till den 6 juni. Men ändå.

I händelsernas centrum

Jag lyssnar på väldigt mycket ljudböcker dessa dagar. All målning, all spackling, allt slipande – det sker till ljudet av en uppläst bok. I regel lyssnar jag på deckare, det kräver inte ett lika aktivt lyssnande, det räcker att följa intrigen, missar jag en fras eller två i språkets vindlingar gör det inte lika riktigt som i en mer litterär bok.

Just i detta nu lyssnar jag på en av de bästa deckare jag tagit mig an på länge. Tove Alsterdals ”I tystnaden begravd” är oerhört spännande, historiskt intressant (de svenska Sovjetemigranterna på 30-talet!) och fylld av igenkänning, för likt huvudpersonen Katrine är även jag ny i Tornedalen med allt vad det innebär (en hel del).

Huruvida Vittangi är en del av Tornedalen får visserligen sägas vara en definitionsfråga. Enligt Wikipedia består Tornedalen främst av Haparanda, Övertorneå och Pajala kommun på den svenska sidan, och Vittangi ligger i Kiruna kommun tio mil norr om Pajala. Men enligt Wikipediasidan tornedalingar är en definition av ordet människor boende längs Torne älv, och till den är det inte mer än trehundra meter från vårt hus. Så ja, lite tornedaling får jag väl sägas vara numera.

Men ”I tystnaden begravd”. En riktigt bra deckare, som nominerades till 2012 års bästa svenska kriminalroman men fick se sig slagen av Åsa Larssons ”Till offer åt Molok”, som ju intressant nog utspelar sig blott några mil åt nordväst, Åsa Larssons deckare har sitt centrum i den lilla byn Kurravaara, även den belägen längs Torne älvs strand, en dryg mil norr om Kiruna.

Hör ni det där nere i söder – det är här uppe det händer.

Lördag

Dagarna passerar med en annan rytm här. Vaknar, äter frukost,
slipar en vägg, lägger ett pussel med Tage, bråkar lite med honom
när han trilskas vid påklädningen, drar honom i pulkan när vi
promenerar till hans mommo och moppa, grillar korv på baksidan av
deras hus och skottar ut en tillfällig soffa av snö som vi täcker
med renfällar, dricker kaffe och går hem igen, vi stannar till när
Tages moster vill plocka påskris, kommer hem och vilar ett tag
eftersom huset är tyst då Tage stannat ett slag där borta, spacklar
en vägg, Tage kommer hem i släptåg av sin moppa och det går mot
middagstid. Når nuet.

Att skriva. Eller inte.

Och hur går det med boken då?

Jo, tackar som frågar. Men nej, inte har det blivit något skrivet de senaste tio dagarna inte. Mina arbetspauser har ägnats åt att måla i barnrummet, hade varit fint om det varit klart innan nedkomsten av nummer #2, har spenderat de senaste dagarna med att måla lister och dylikt, det blir en del pill när taket har sju olika färger. I går rev vi dessutom ner den gamla filttapeten kring murstocken som var det enda som återstod att fixa på väggarna, så nu måste jag ta mig an den också, innan vi lägger ett nytt klickgolv och målar golvlisterna. Sedan så.

Fast just ja. Då vill jag ju börja göra i ordning arbetsrummet. Eller skrivarlyan. Kanske borde den få det namnet i stället. Så att det låter som att det är där jag skapar.

Men romanen. Jo, jag har fortfarande som ambition att få till den där timmen per dag, så att handlingen växer fram kontinuerligt och inte så här stötvis (eller inte alls) som nu. Men just dessa dagar måste annat få komma före. Civilisationens undergång får anstå.

Kroppslig njutning

Vi har i dag för första gången sedan vi kom hit dagarna före jul haft plusgrader. Med det kom en oroväckande känsla av att det kanske var dags att göra något åt de åtta decimeter snö som låg på förråds- och garagetaket, blötsnö har ju en tendens att bli betydligt tyngre än pudersnö när det är minus tjugo, och taket bågnade lite oroväckande redan tidigare.

Så jag begav mig upp på taket. Skottade, halkade lite, skottade, svettades, skottade, svor en aning och skottade vidare. Dyngsur av svett och blöt snö vinglade jag ner tre timmar senare, med fyrtio procent av taket avklarat.

Och det lustiga inträffar att jag går över gården och känner en djup tillfredsställelse infinna sig i kroppen. Skönt att ha fått något gjort tänker jag, innan jag kommer på mig själv. Jag har skottat ett tak. Är det sådan jag har blivit, en person som finner njutning i kroppsarbete?

Ja, det är väl det.

Bliver vid vår läst

Får ett sms från vårt gamla dagis. De har hört att vi ska till Stockholm i helgen, ska vi inte komma och hälsa på, de saknar oss så? Nej, de ställer inte frågan med rim, det bara föll mig in. Jag svarar att tyvärr, det är bara Johanna som är där, ingen Tage, han får bo in sig här uppe ett tag till innan vi släpper ner honom till Stockholm igen, kanske är jag bara övernojig men jag tänker att det kanske skulle stöka till det i hjärnan på honom att så snart återse sina gamla gator och rutiner, skriver jag.

Men när jag sänder iväg det undrar jag. Är det verkligen honom jag oroar mig över? Är det inte jag själv som är problemet? Min skalle som skulle få sig en törn om vi alla åkte ner och för någon tid om så blott för ett par dagar och levde som förr?

Jag vet inte. Lika bra att inte ta några risker.

Egentid schmegentid

Jag är inte skapt för att vara från mitt barn längre.

Så fort jag vinkat honom hej då i morse på dagis och inlett en maratonlång buss- och tågresa mot huvudstaden – 21 timmar från Vittangi busstation till Stockholms central om tidtabellen står mig bi – kändes det som att hjärtat revs ur kroppen. Den senaste tiden har vi blivit som ler och långhalm på ett annat sätt än tidigare, vi pratar, diskuterar, vrider och vänder på saker och även om jag ständigt får dåligt samvete för att jag tycker mig bli irriterad för lätt när han visar några av sina mer enerverande sidor så känns det som att vi blivit inte bara far och son utan även kompisar vilket får det att pirra i bröstet bara genom att skriva ut.

Och så står jag där, iförd blå plastöverdrag om mina snöblöta kängor i korridoren där de hänger sina kläder och kramar honom krampartat hej då och trots att jag vet att vi ses om 56 timmar (om tidtabellen står mig bi) känns det som att det lika gärna kunde vara ett hej då som varar flera år. Jag kommer att längta efter dig så mycket säger han vilket får andnöden att komma men å andra sidan säger han det även om jag går till Konsum och är borta 20 minuter så jag vet inte på vilket allvar utfästelsen bör tas.

Att det alltid är så här. Känslan att det ska bli skönt med egentid även om den mestadels ska spenderas i ett tågsäte. Den malande känslan av saknad så fort den egna tiden inletts. Är det så här det ska vara resten av livet nu?

Hoppas det.