Visste förlagen i förväg att Jobs snart skulle dö?

I det nya numret av Svensk Bokhandel (ej på nätet) stod en intressant grej jag inte sett någonstans tidigare. Martin Kaunitz som var den svenske förläggaren på Albert Bonniers förlag för Steve Jobs-biografin, intervjuas angående turerna inför utgivningen. Eftersom Walter Isaacsons bok kom ut mindre än tre veckor efter Steve Jobs död, utgick de flesta – jag inräknad – från att boken hade snabböversatts för att hinna komma ut samtidigt i Sverige som i USA. Så var dock inte fallet. Martin Kaunitz säger: Vi fick manus tidigt i juli, men utgångspunkten var att boken skulle komma ut först när Steve Jobs hade avlidit. Det var så han ville ha det. Det enda vi visste var att så särskilt lång tid kunde det inte vara kvar.

Det är ett till synes anspråkslöst uttalande som i förlängningen innehåller rätt uppseendeväckande uppgifter gällande den amerikanska originalutgivningen.

Om Jobs krävt att boken skulle komma ut först efter hans död, betyder det att det amerikanska förlaget Simon & Schuster redan i mitten av augusti var säkra på att Jobs skulle vara död inom några månader, eftersom de den 15 augusti meddelade att biografin skulle ges ut den 21 november (datumet ändrades sedan till den 24 oktober efter att Jobs avlidit).

Och så skulle det väl kunna vara antar jag, även om det framstår som väldigt makabert – den 15 augusti var Steve Jobs fortfarande Apples vd, det var först den 24 augusti som han meddelade företagets ledning att han skulle avgå.

Problemet är dock att det här motsägs av flera saker i boken, i de sista kapitel som författaren Walter Isaacson sammanställde först när Jobs dött. Några dagar innan han avgår som vd frågar Jobs Isaacson om han kommer att tycka om att läsa allt som står i boken. Isaacson säger nej, det kommer nog Jobs inte att göra. Det är bra, svarar Jobs, då kommer det inte att verka som en bok gjord på min beställning. Jag kommer inte att läsa den på ett tag, för jag vill inte bli arg. Kanske läser jag den om ett år – om jag fortfarande finns i livet. På kvällen efter att han avgått den 24 augusti pratar han också med Isaacson och säger då att han hoppas kunna fortsätta vara aktiv på Apple även framöver. Jag ska arbeta med nya produkter och marknadsföring och sånt jag tycker är roligt, säger han. Båda de här sakerna säger alltså Jobs efter att boken fått ett utgivningsdatum annonserat.

Självklart kan de här uttalandena handla om önsketänkande från Jobs sida, att han försöker fly från den grymma verkligheten. Men det verkar i sånt fall så underligt att Isaacson valt att plocka med citaten, för om det var så att hans förlag vid den här tidpunkten visste att Jobs skulle vara död före den 21 november, då måste ju Isaacson också ha vetat det. Och med tanke på hur ärlig boken framstår i alla avseenden, varför nämner han aldrig att de nu visste med säkerhet att tiden var utmätt? Det verkar konstigt.

Det finns en till underlighet med den svenske förläggarens uttalande. Om det var så att Albert Bonniers förlag redan i början av juli fick indikationer från USA-förlaget att det inte var lång tid kvar för Jobs, så bör samma information ha gått ut till alla förlag i de över 20 länder som gav ut egna översättningar i slutet av oktober. Med tanke på den totala radiotystnad som alltid rått från Apples sida gällande Jobs vacklande hälsa ända sedan han drabbades av cancer första gången 2004, låter det konstigt att förlaget skulle tillåtas sprida en sådan uppgift till bokförlag världen över, även om det skett med krav på sekretess.

Jag har inte sett några uppgifter i den här riktningen någonstans tidigare – vare sig i USA eller Sverige – och då följer jag ändå rapporteringen kring Apple på en nivå som det nog i Sverige går att räkna på händernas båda fingrar. Har jag trots allt lyckats missa något, eller är det här helt nya uppgifter – oavsett om de stämmer eller inte?

Jobb, inskolning och makt

Nej, jag har inte gått upp i rök. Jag har bara fullt upp med några jobbgrejer på kvällarna samtidigt som jag skolar in Tage på dagis – förlåt förskolan – mest hela dagarna.

Inskolningen går bra. Tage verkar gilla sin dagisfröken – förlåt pedagog – väldigt mycket och bryr sig inte nämnvärt när jag låtsasgår till jobbet (men egentligen går in igen genom en annan dörr och sätter mig i personalrummet och ugglar med mina jobbgrejer eller som nu skriver blogginlägg).

Jag vill för övrigt passa på att tipsa om en helt strålande ny podcast om makt och strukturer på internet som mina vänner Josefine, Fredrik och Julia har börjat göra. Maktministeriet heter den, och första avsnittet lovar mycket gott.

Och på tal om podcast – nej, DJtv är inte dött. Vi har planer och drömmar. Däremot är det sämre med tid. Men snart. Snart!

Grattis iPod!

Jag hade länge varit skeptisk till att köpa en iPod. Tyckte att de var lite för stora, och hur effektiva var de egentligen, klarade hårddisken att man sprang med den utan att hela mekaniken hakade upp sig?

Under mitt första besök i New York i januari 2004 var jag dock redo att våga språnget. På Apple Store i Soho – som då var New Yorks enda men som i dag är den minsta och mest anspråkslösa av Manhattans hittills fyra Applebutiker – köpte jag mig ett exemplar av en tredje generationens iPod med 20 gigabytes hårddisk. Den modell jag införskaffade har med tiden kommit att kallas den fulaste av alla iPodar, då den frångick den enkla designen med det ikoniska hjulet som enda styrmedel genom att placera fyra knappar mellan skärm och hjul. Varken förr eller senare har iPoden haft det.

Ett halvår senare, i juli 2004, kom klickfunktionerna i stället att flytta in i själva hjulet (i ettan och tvåan satt de i en ring runtom) när den fjärde generationen presenterades. Funktionaliteten att play, pause, framåt, bakåt och meny-knappen satt i hjulet hade först visats upp i modellen iPod mini bara ett par veckor före den där New York-resan, men jag var rädd att 4 eller 6 gigabytes minne inte var tillräckligt, skulle jag nu ändå satsa på en iPod ville jag få plats med all min musik på den.

Fem månader senare, när jag i juni 2004 gjorde mitt andra besök i samma stad, köpte jag dock i samma Sohobutik en brun iPod mini på 4 gigabyte, och sålde vidare min gamla iPod till en arbetskollega. Det var starten på mitt beteende att köpa på mig nya Appleprodukter lite för ofta och motivera det med att jag faktiskt kan sälja av de gamla prylarna till min omgivning utan allt för stor förlust. Det var också början på min ambivalens mellan stort och smått, jag har under åren som följt fortsatt att växla mellan en längtan efter att kunna få plats med allt i min spelare, och ett sug efter minimalism genom att ha mini-, nano- och till och med shuffle-iPodar i mitt stall. Det har för övrigt även synts i mitt datorägande, jag har det senaste decenniet haft bärbara Appledatorer i såväl 17-, 15-, 12-, samt 11-tumsmodeller.

Sedan jag skaffade min första iPhone sommaren 2009 har jag inte köpt någon mer iPod. Kvar i min ägo finns den första generationens nano på 4 gigabyte, en femte generationens ”vanlig” iPod (den sista omgången innan de fick namntillägget classic) och den första generationens iPod touch på 32 gigabyte. Av de tre är det egentligen bara touchen som används i dag, den är kopplad till en stereo i form av en röd gris som vi köpte för att ha som köksstereo/radio i Berlin, och står nu i Tages rum och agerar musik- samt webbradiospelare. Jag har varit sugen på en ny nano att ha som klocka i ett armband, men det är nog något som kommer att stanna vid en tanke. Samtidigt känns det lite sorgligt att tänka att jag aldrig mer skulle köpa en iPod. Så vi får se.

apple-ipod-1st-gen

I dag fyller iPoden tio år. Den 23 oktober 2001 klev Steve Jobs upp på scen och presenterade originalet framför en oförstående och skeptisk teknikpressvärld. Om det har jag bland annat skrivit om i min Steve Jobs-text i Upsala Nya Tidning tidigare i veckan. Kolla in den vetja, och kika in bland annat Cult of Macs iPodspecial lagom till jubileet. Det går även att se själva presentationen här:

Min egen favorit bland mina iPodar är nog den iPod mini jag köpte i juni 2004 i New York. Jag älskade verkligen formen, de helt runda kanterna på sidorna som gjorde den skön att hålla samtidigt som den kunde stå upp utan stöd eftersom den var platt på ovan- och undersidan. Med blott 4 gigabyte var jag visserligen tvungen att sålla hårt bland mina låtar, men jag minns det år jag använde den som mitt mest musiklyssnande någonsin, jag lade verkligen manken till att göra spellistor och att lyfta in och plocka ut beroende på humör. När Apple lade ner minin efter bara ett och ett halvt år och ersatte den med nanon var det ett logiskt steg – de gick från hårddisk- till flashminne och ville poängtera det inte bara genom att utseendet ändrades utan även namnet – men jag minns att jag ändå tyckte att det var sorgligt.

Kommer iPoden att få fira sin tjugoårsdag? Det är väl tveksamt, även om jag inte tror att dess död är så nära förestående som en del vill hävda. Visst säljer Apple färre iPodar för varje år som går, men de tjänar fortfarande mycket pengar på dem. Dessutom beror inte den sjunkande försäljningen på att de tappar marknadsandelar inom själva mp3-spelarsegmentet, utan enbart på att deras egen iPhone äter upp mer och mer av dess försäljning. Så länge de kan säga att de har 70-75 procent av den totala marknaden för mp3-spelare, ja då tror jag att de fortsätter.

Och det finns ännu tillfällen då många vill kunna lyssna på musik eller podcasts men ändå inte vill ha med sin telefon, exempelvis när de tränar. Och här finns det faktiskt utrymme för utveckling. Om Apple släppte en iPod nano med inbyggd gps skulle den i mina ögon bli den perfekta träningsmaskinen och jag skulle köpa en direkt. I dag springer jag med min iPhone, men det är enbart för att jag vill kunna logga mina träningspass genom Runkeeper, som kräver gps. Hade nanon den funktionaliteten – bye bye iPhone, hello ostörd och avkopplad joggingtur. Det skulle dessutom kunna ge en rejäl boost åt det i dag rätt sorgligt negligerade och frånsprungna Nike-samarbetet som Apple var så stolta över en gång i tiden.

Ajour ajour

Jahapp.

Av den senaste tidens mest omtalade nya grej bland delar av folket inom sociala medier-svängen blidde det alltså en gruppblogg enligt samma modell som exempelvis Bokhora och Weird Science framgångsrikt odlat de senaste fem åren. Den här gången ska det dock om jag förstått det rätt handla om nyheter och nätet, inte litteratur eller tv/film.

Fotnot: Med det menar jag inget annat än att bloggen består av ett antal mer eller mindre redan profilerade skribenter som handplockats för uppgiften. Inga jämförelser i övrigt.

Än så länge är det ju inte direkt så att man trillar av stolen av hänförelse inför Ajour. Sajten är rätt intetsägande i utformningen, men lär väl utvecklas med tiden. Att bloggen inte bjuder på hela inlägg på startsidan tycker jag är ett kardinalmisstag, har man valt att ha en enkel rakt upp och ner-blogg tycker jag att man bör följa ”mallen” för det hela vägen. Att inläggen inte är kapade vid läsning i rss-läsare får dock ses som ett plus i sammanhanget.

I övrigt finns väl inte så mycket att säga ännu, sajten måste ges tid att finna sin plats och ton innan den dissekeras.

Jo, just ja! En del blev störda i förmiddags över att Hej Sonjas dissiga (och sedvanligt välfunna) videoinlägg om Ajour från förra veckan visade sig vara en del i lanseringskampanjen, hon presenterades i dag som ett easter egg som redaktionens medlem nummer åtta. Jag kan hålla med om att det inte var helt lyckat. Att Sonja säkert var ärlig i sin kritik mot Emanuels inledande rätt … ja, pompösa manifest spelar liksom ingen roll, frågan är om hon skulle ha spelat in inlägget även om hon inte varit en del i redaktionen. Eftersom svaret på den frågan mycket väl kan vara nej tycker jag att klippet bör ses som en ren reklamspot för Ajour, och sådana bör man väl annonsmärka?

Nåväl. Det blir nog bra det där. Lycka till!

E-böcker, Wyle och Jobs

Det här börjar mer och mer likna en sorts Appleteknikblogg, men här har vi i alla fall en litteraturanknuten grej:

Telias Smartare vardag-blogg – som tidigare var en iPhoneblogg men som nu breddats till att även innehålla Androidgrejer även om den i ärlighetens namn fortfarande mest består av texter av iOS-karaktär – har en rätt bra genomgång om hur man beter sig för att läsa e-böcker på en iPad. Inget direkt nytt, men bra sammanfattat för den intresserade. Själv skulle jag gärna läsa mer böcker och tidningar på min iPad, men då jag har en son som blir som förbytt och kräver att han ska få använda iPaden så fort den kommer fram, har jag tvärtom på senare tid läst mer och mer på papper igen. Det låter han nämligen oftast passera.

Och när jag nu ändå är inne på Applerelaterade grejer:

Den oerhört sympatiske gamle ”Cityakuten”-stjärnan Noah Wyle, som jag ju intervjuade i München för tv-serien ”Falling skies” i somras, säger i en intervju med Fortune att han skulle göra i princip vad som helst för att få chansen att spela Steve Jobs igen, nu när Walter Isaacson-biografin om Jobs är på väg mot vita duken. Wyle porträtterade Jobs i tv-filmen ”Pirates of Silicon Valley” 1999, och gjorde det så pass bra att Jobs till och med anlitade honom för att inleda Macworld Expo samma år, även om han också var noga med att påpeka att han hatade själva filmen i sig.

Här är klippet från Macworld. Det avslutas med att Jobs ber om att få vara med i ”Cityakuten”, och att Wyle lovar honom en roll. Det hade man ju verkligen velat se.

Big in Wikipedia

Alltså inte för att jag klagar, men jag måste säga att det känns en smula udda att en tysk wikipedian har gjort sig besväret att skapa en sida om mig på tyska Wikipedia, en sida som till sitt innehåll dessutom är betydligt mer ambitiös och innehållsrik än på den svenska diton.

Personen som skapat sidan, som om jag förstår det hela rätt verkar vara en flitig Wikipediaskribent som lagt in hundratals poster på tyska Wikipedia, verkar ha utgått från den svenska sidan och kryddat den med i princip all personlig info jag lagt upp om mig själv här på sajten.

Så nu finns jag alltså i Tyskland. Låt nu inte detta gå till spillo, utan:

Hör upp litterära agenter – jag är godkänd och officiell på tyska Wikipedia! Sajna upp mig och sälj mina böcker till vårt södra grannland för bövelen. Jag lovar att ni får mig (rätt så) billigt.

Polotröjan – nu även på svenska

Hoppsan, Albert Bonniers förlag ligger inte på latsidan. Steve Jobs-biografin landar på bokhandelsdiskarna i Sverige samma dag som den ges ut i USA. På svenska alltså.

När Dan Browns ”Den förlorade symbolen” skulle ges ut anlitade Bonniers sju översättare som jobbade med varsin del av boken för att hinna få ut den så kort efter den engelskspråkiga utgivningen som möjligt. Då handlade det om att Browns förlag vägrade släppa manuset till översättning före originalutgivningen. Så är ju uppenbarligen inte fallet här eftersom Bonniers kommer att ha hunnit översätta samt trycka den svenska upplagan till samma dag som USA-utgivningen, men något säger mig att översättaren haft det rejält svettigt.

Okej, det här gör ju mitt recensionsarbete med boken i fråga rejält mycket enklare. Hurra!

 

Polotröjan

Jag kan inte riktigt sluta älta det här med Steve Jobs.

I Walter Isaacsons officiella biografi om Applegrundaren – som släpps i USA den 24 oktober och som jag ska recensera för UNT så fort jag hunnit lägga vantarna på ett exemplar och plöja – beskrivs bland annat hur det kommer sig att Jobs alltid bar svart polotröja och jeans.

Det visar sig att han vid ett besök hos Sony i Japan i början av 80-talet – Jobs var besatt av Sony i början av sin karriär – fick vetskap om att den berömde modedesignern Issey Miyake hade formgivit en sorts arbetsuniform åt dem som arbetade på Sony. Jobs tyckte att det lät utmärkt och föreslog att Miyake skulle göra en uniform åt Apples anställda också, eftersom det skulle öka sammanhållningen på företaget. Väl hemma blev idén föga förvånande nedröstad av Apples anställda, men hos Jobs hade ett frö i stället såtts om att han kanske åtminstone borde ha en egen uniform. Han hade sett att Issey Miyake själv brukade bära en polotröja som Jobs gillade, och frågade om han inte kunde tillverka några åt honom.

Miyake skickade över ett hundratal, nog för att räcka en livstid. Resten är modehistoria.

Daniel Åberg – numera kraschfri

Vi är i Gästrikland, ettårskalas hos Tages kusin i Gävle i går, i dag häng i Sandviken och senare Gävle igen för vidare färd ned mot Stockholm i skydd av kvällens mörker.

Jag och Johanna har spenderat de Tagefria stunderna på förmiddagen – han har suttit klistrad vid sin farmor sedan halv sju i morse – med att äntligen gå till botten med problemen som fått min blogg att krascha vissa pc-användares datorer. Jag kollade ju på det där för någon månad sedan och trodde att problemen redan hade lösts eftersom jag inte hörde något mer i ärendet vare sig från min pappa eller Johannas mamma (som var de två jag visste hade problemen). Men efter att i går på ettårskalaset fått höra att min pappa löst problemet genom att helt enkelt sluta läsa min blogg, och sedan Johannas mamma löst problemet genom att byta webbläsare från Internet Explorer till Firefox, förstod jag att det var dags för en djupdykning – jag vill ju för guds skull inte få dåligt rykte bland alla Internet Explorer-lovers där ute.

Johanna, som besitter mest hjärnkapacitet av oss två i de här frågorna, lyckades till sist hitta boven i mitt drama. Det är på något sätt kopplingen till Facebook som drar igång ett script som låser datorn, och vi jobbar nu på att hitta en alternativ lösning – jag vill ju för guds skull inte bli av de Facebookgillningar jag lyckats dra ihop.

Men summa summarum: Alla ni pc-läsare som känt er mobbade – ni kan komma tillbaka, jag bits inte längre!

It just works

För att förstå Steve Jobs betydelse behöver jag inte se längre än till Tage. Ändå sedan han var sju-åtta månader har han varit djupt fascinerad av sina föräldrars iPhones och sedan inköpet i våras också iPad. I början var den rolig bara för att den lyste och hade ikoner i glada färger, senare ville han se på Teletubbies på den. Men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar förstå hur de fungerade. Hastigheten och säkerheten han besitter nu, ett och ett halvt år gammal, när han sveper runt bland klippen han tycker om på Youtube är närmast läskig att se. Han väljer, startar, tappar tålamodet om klippet saknar musik och backar tillbaka, väljer nytt, tittar, byter, fram och tillbaka, upp och ner i rullistorna med klipp, stänger Youtube, sveper runt bland apparna, hittar någon av de vi laddat ner speciellt åt honom, startar, vet precis var han ska klicka för att undvika distraktioner som förfrågningar om köp av tillägg i spelen och dylikt, spelar, trycker bort, väljer nytt, sveper tillbaka, Youtube igen, nya klipp. Han slår katten på nosen i Talking Tom tills den ramlar (hans mormor har lärt honom), han dukar bordet i Toca Bocas Tea Party och han tittar på fina Muminfilmer och skräniga Gummibjörnsvideor med förskräcklig smurfhitzmusik.

Steve Jobs drevs av en passion att skapa upplevelser framför datorn som vem som helst kan bemästra. Användarupplevelsen var A och O, it just works och till och med ett barn ska kunna sköta den. I ärlighetens namn blir vi ibland lite bekymrade över hur bra vårt barn kan ratta Apples produkter och sätter honom på svältkur i några dagar till hans stora förtret.

När man startade Apples datorer möttes man under lång tid av en symbol bestående av en datorskärm i vilket man kunde se ett leende ansikte speglas. Jag har svårt att se att något annat datorföretag än Apple skulle ha kommit på den tanken. Människan och maskinen i glad symbios.

Att Steve Jobs avled dagen efter presentationen av iPhone 4S är på något sätt passande. Det går inte att komma ifrån tanken att han kämpade för att hålla sig vid liv tills den var presenterad. Utifrån att vi nu vet att personerna som stod på scenen och presenterade telefonen med all sannolikhet visste att deras grundare bara var dagar från döden, går det att se den på något sätt glädjelösa och för Apple rätt strikta presentationen i ett annat ljus. En plats fanns tydligen reserverad på främsta raden som aldrig fylldes, kanske en gest för att visa att någon var saknad.

Jag har spenderat de tidiga morgontimmarna med att försöka hålla Tage någorlunda glad och nöjd medan jag tittat på CNN som kastat ut sin ordinarie tablå och bara kört Steve Jobs-tributes. Tekniksajter som Boing Boing och Wired har plockat bort sina ordinarie förstasidor och skapat vackra specialsidor i stället, och även bland traditionell media dominerar nyheten, New York Times har just nu sex-sju texter kring dödsfallet i topp, och även i Sverige dominerar nyheten alla rikstidningarnas sajter.

Men vadå, var inte Steve Jobs bara en kille som drev ett datorföretag? Nej. Han var en visionär i samma liga som Henry Ford och Walt Disney, en företagsledare som under fem decennier definierade, förändrade och ständigt drev datorbranschen framåt. På sjuttiotalet skapade han tillsammans med Steve Wozniak Apple 2 som kom att revolutionera hur en dator såg ut och fungerade, på åttiotalet skapade han Macintoshen som tog datorn in i den vanliga människans liv, på nittiotalet kom han åter till företaget och skapade iMacen som återigen drev datorutvecklingen i en ny riktning och på nollnolltalet presenterade han iPoden för en först oförstående men med tiden allt mer fascinerad omvärld, en produkt som banade väg för iPhonen som kom att förändra mobiltelefonbranschen i grunden. Tiotalet? Ja, även där hann han introducera iPaden, som nu är på väg att på nytt omdefiniera datorbranschen.

Frågan är vad han skulle ha hunnit uträtta om han inte ryckts bort blott 56 år gammal.

Okej, nu är det dags att göra frukost åt familjens yngste Steve Jobs-anhängare (även om han nog mer föredrar produkterna före mannen än så länge). Jag lämnar er med det djupt rörande tal Steve Jobs höll för Stanfords studenter 2005, året efter att han fått sitt första cancerbesked. Livet och döden är ämnena han talar om. Rätt passande.

#sorg

Väcks av att min forne chef Micke vidarebefordrar en TT-flash till min telefon: Steve Jobs har dött, 56 år gammal.

Dödsbud om natten alltså. Den värsta sorten.

Cult of Mac (och en hel del andra sajter) reciterar Tim Cooks mejl som skickats ut till Apples anställda. Jag tar mig friheten att klippa in det här.

Team,

I have some very sad news to share with all of you. Steve passed away earlier today.

Apple has lost a visionary and creative genius, and the world has lost an amazing human being. Those of us who have been fortunate enough to know and work with Steve have lost a dear friend and an inspiring mentor. Steve leaves behind a company that only he could have built, and his spirit will forever be the foundation of Apple.

We are planning a celebration of Steve’s extraordinary life for Apple employees that will take place soon. If you would like to share your thoughts, memories and condolences in the interim, you can simply email (sorry, you need Javascript to see this e-mail address).

No words can adequately express our sadness at Steve’s death or our gratitude for the opportunity to work with him. We will honor his memory by dedicating ourselves to continuing the work he loved so much.

Tim