Kategori: Litteraturvärlden

Dagen är här – Virus 7 är ute!

Så blev det äntligen dags. Efter totalt 3,78 miljoner skrivna tecken och 75 timmar och 44 minuter ljudbok sätter jag i dag punkt för Virus-sagan. Virus 7 ligger sedan ett antal timmar ute i Storytel-appen, och kan såväl avnjutas i Philomène Grandins inläsning eller läsas som e-bok i appen. Gör det, vetja!

Det har varit resa, sannerligen, och lär fortsätta att vara det ett tag framöver, för även om jag satt punkt för själva storyn, så lever konceptet vidare på olika sätt. Det nämndes ju i pressmeddelandet som gick ut i går om de nederländska respektive indiska spinoff-serierna Virus: Amsterdam och Virus: Mumbai, och de kan komma att följas av några ytterligare. Jag ska återkomma till att skriva lite mer om spinofferna så fort jag hinner. Det finns även lite andra Virus-relaterade saker jag ska berätta om vad det lider.

Men i dag kan jag väl unna mig att bara njuta av att hela seriesviten nu faktiskt är ute. Känns väldigt fint.

Pressutskick om sista Virus-säsongen

I morse skickade Storytel ut följande pressmeddelande:

——

Storytel släpper sista delen av Virus – och succén får spinoffer på andra marknader

Den efterlängtade sjunde delen i Daniel Åbergs uppskattade Storytel Original-serie Virus släpps den 5 maj. Därmed knyts berättelsen om en grupp människors kamp för överlevnad under ett globalt virusutbrott ihop. Virus har sedan premiären 2016 blivit en lyssnarsuccé på Storytel, och nu ges de första delarna också ut på engelska. Dessutom görs spinoff-varianter av spänningsserien i Nederländerna och Indien.

Sedan den första delen av Daniel Åbergs Virus släpptes på Storytel 2016 har spänningsserien fått en stor skara hängivna lyssnare. Fyra år efter starten kommer nu den sjunde och sista delen i ljudboksserien om en grupp människor som kämpar för sin överlevnad i en värld drabbad av ett virusutbrott som hotar att utplåna allt.

Efter nästan fyra miljoner tecken sätter Daniel Åberg punkt för Virus. Men att seriens final skulle sammanfalla med coronapandemin var ingenting författaren kunnat föreställa sig när han i julas blev klar med finalen.

– Visst har jag funderat över hur ett utbrott likt det i Virus skulle te sig i verkligheten. Det känns förstås underligt att gå i mål med min serie mitt i dessa oroliga coronatider. Men Virus är på intet sätt en skildring av den verklighet vi befinner oss i nu. Det här är ren fiktion, och jag tror och hoppas att lyssnarna ska uppskatta den nervkittlande upplösningen för Iris, Amanda, Dano och de andra överlevarna, säger Daniel Åberg, som är överväldigad av vad hans ljusboksserie vuxit till.

Jag vid Torne älvs strand förra sommaren. Inte riktigt lika grönt och isfritt här uppe i detta nu, direkt…

Virus har i Sverige mer än 800 000 lyssningar, och delar av serien har översatts till finska, turkiska, arabiska, spanska, italienska och ryska. När den sjunde och avslutande ljudboken nu ges ut översätts dessutom de första delarna till engelska, och läses in av skådespelaren Michelle Fox.

– Virus är en av våra allra mest uppskattade originaltitlar genom tiderna i den svenska tjänsten. Det är en serie med oerhört engagerade lyssnare, och vi vet att det är många som har väntat spänt på avslutningen. Det är också väldigt roligt, och ett fint betyg för det välskrivna och täta manuset, att flera tv- och filmbolag visat intresse för serien, säger Marta Hedener, förlagschef på Storytel Sverige.

– Flera av våra marknader släpper nu dessutom egna spinoffversioner av serien, som Virus: Mumbai och Virus: Amsterdam, med författaren som showrunner. Det säger verkligen något om att Daniel Åberg och våra lokala team har lyckats skapa en berättelse som fängslar oavsett var på jorden lyssnaren befinner sig, tillägger Rickard Henley, global förlagschef på Storytel.

Virus:7 släpps på Storytel den 5 maj och är liksom de två föregående delarna inläst av Philomène Grandin. Del 1-4 är inlästa av Disa Östrand.

——

Jag ska skriva lite mer om det här med spinofferna och den engelskspråkiga utgivningen vid ett senare tillfälle. En dag kvar till premiären av sjuan nu. Kul!

Tisdag 5 maj knyts Virus-sagan ihop

I dessa bistra, konstiga pandemitider känns det en aning kymigt att slå på trumman och meddela att det blivit dags för den stora finalen i min långa Virus-serie där världen faller samman i en ytterst aggressiv pandemi, men föga anade jag hur världsläget skulle utvecklas när jag satt och våndades i höstas för att få ihop den sista delen. Och nu när det äntligen är färdigskrivet, inläst och klart – ja, står vi här, mitt i den otäcka coronatiden.

Hur som helst – tisdag den 5 maj kommer den sista säsongen av Virus, där sagan om Iris, Amanda, Dano, Jenny, Risten och alla de andra knyts ihop. Och finalen blir extralång, det krävdes 13 timmar för att all action och känslomässig dramatik skulle få plats. Jag hoppas verkligen att ni som gillat min ljudboksserie ska älska den avslutande Virus 7.

Men vänta nu – Virus 7?! De senaste säsongerna har ju hetat Smittad? Jo, och detta förtjänar en förklaring. För i samband med att sista säsongen i sviten nu ges ut så har dels samtliga tidigare säsonger klippts ihop till vanliga ljudböcker och relanserats i det formatet (inga fler uppdelningar i tio avsnitt per säsong, alltså), och dels har vi tagit beslutet att döpa om säsongerna som tidigare hette Smittad 1 och Smittad 2 till Virus 5 och Virus 6, för att skapa en tydligare helhet nu när finalen kommer. Det som var tänkt att bli Smittad 3 när jag började skriva, får alltså i stället namnet Virus 7.

För att summera siffermagin: Den sammanhängande ljudboksseriesvit som ursprungligen var tänkt att gå under namnen Virus 1-4 samt Smittad 1-3 blir nu alltså i stället Virus 1-7. Och i stället för att dessa sju säsonger ska bestå av totalt sjuttio uppdelade avsnitt, består de nu av sju hela ljudböcker.

Men varför krånglade vi ens till det och började med det där Smittad-namnet? Ja, sett i backspegeln var det nog ett misstag. Min tanke var att det skulle visa att serien nu skiftade fokus lite, jag hoppade fram i tiden några månader, breddade persongalleriet genom att lyfta upp den tidigare birollsfiguren Jenny till en huvudperson och introducerade Risten och Patrik som helt nya, tongivande rollfigurer, vilket sin tur breddade världen vi befann oss i – Risten bodde ju i Kiruna, och Patrik i norra Hälsingland. Det gamla persongalleriet fanns kvar, men de fick dela på utrymmet med den nya trion. Tanken var också att man skulle kunna ta sig an Smittad även om man inte lyssnat på de fyra Virus-säsongerna, all förkunskap som behövdes om utbrottet, virusets beskaffenhet och det som skett tidigare i historien skulle man få invävt i den nya berättelsen.

Rätt snart upptäckte vi dock att ytterst få valde att göra så, det var fortfarande ”bara” Virus-fansen som lyssnade. Därtill upptäckte vi att en del inte förstod att Smittad var den direkta fortsättningen på Virus, jag fick flera mejl med frågor om när Virus 5 egentligen skulle komma, de ville inte ta sig an Smittad-serien innan jag verkligen avslutat Virus-storyn, meddelade de. Och så var det ju inte tänkt.

Nu rättar vi till det. Jag hoppas att ni ska gilla finalen, oavsett dess namn och nummer. Och att ni ljudbokslyssnare som varit tveksamma till att hoppa på tåget eftersom ni inte gillar serieformatet med säsonger uppdelade i avsnitt nu ska ge Virus en chans. För det tycker jag nog – helt opartiskt (host host) – att den är värd.

Tisdag 5 maj, som sagt. Här är länken till sista säsongen, och här är den till första, om ni vill börja från noll.

Vi går en bister kulturvår, sommar och höst till mötes

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 mars (och bör alltså läsas snarare som nutidshistoriskt dokument och inte som en dagsaktuell rapport, mycket har ju hunnit hända i coronakrisen på kulturområdet under de snart tre veckor som passerat, dock inte så mycket till det bättre, tyvärr).

——

Ropen från kulturvärlden har den senaste veckan varit unisont: Hjälp oss! I spåren av coronakrisen ställs kulturevenemang in på löpande band och många tvingas se sina kommande framträdanden gå upp i rök, och med det även arvodet.

Ibland har arrangörerna gett diffusa halvlöften om att försöka igen senare när situationen lugnat ner sig – kanske i höst? – medan andra varit mer krassa och konstaterat att de själva kanske inte ens finns kvar när krisen är över och kan boka in någon alls.

Ett antal upprop har nu startats via olika forum. Budskapen är snarlika – glöm inte den lilla människan när ni utlovar stödåtgärder, det är inte bara SAS, turistnäringen och bolåneräntorna som måste räddas, utan även landets tusentals författare, musiker, skådespelare och konstnärer som i form av enmansföretag hankar sig fram på olika typer av framträdanden och kortare åtaganden i projektform.

I ett av uppropen, som initierats av organisationen Ideell kulturallians, står bland annat:
”Inom kulturbranschen slår effekterna av corona mycket hårt. Kulturarbetare förlorar sina jobb och vet inte om de kan betala månadens hyra. Arrangörer runtom i landet går fullständigt på knäna och riskerar konkurs. Folk börjar varslas. Ideell sektors föreningsliv saknar marginaler och kommer att drabbas hårt. Det här kan bli långvarigt och i värsta fall kan det, när allt är över, komma att påverka människors kulturvanor, åtminstone för en tid. Regeringen måste på samma sätt som för andra samhällspolitiska områden sätta in extra medel. En krisbudget för kulturbranschen!”

Även den enskilda medborgaren uppmanas dra sitt strå till stacken. I en text hos Dagens Nyheter skrev författaren Susanna Alakoski häromdagen:

”Kära människor, stöd genom att köpa en bok du inte tänkt dig. Låna några extra romaner på biblioteket. Efterskänk kostnaden för biljetter du köpt till pjäser, filmer, konserter och annat som ställs in. Boka om det som går att boka om. Uppfinn sätt att stötta lokala kulturarrangörer. Varför inte göra som idrottsvärlden, skapa och köp stödbiljetter till matcher som inte spelas? Och när viruset är över skynda, skynda tillbaka till biblioteken, teatrarna, biograferna och alla andra små och stora kulturscener. Strax annars stor risk: kulturen – inställd.”

Det ska medges att jag talar i egen sak när jag hoppas att de här försöken till vädjan blir framgångsrika. Som mestadels digitalt publicerad författare som främst finns på ljudboksplattformar tillhör jag visserligen inte dem som vanligen bjuds in för författarsamtal på exempelvis bibliotek eller i bokhandeln – det krävs i regel en aktuell fysisk bok för det – men även jag har de senaste dagarna sett ett uppdrag som föreläsare gå upp i rök och ett annat arvode förhandlas ner till följd av ändrade förutsättningar. Jag verkar heller inte ha någon möjlighet att få tillbaka pengar för resan jag själv skulle bekosta till föreläsningen som ställdes in – snåljåpen i mig hade köpt den billigaste, icke ombokningsbara biljetten.

Med det sagt – det är inte synd om mig, jag tillhör inte de verkligt drabbade, och tror mig fortsatt kunna reda mig okej.

Men det är viktigt att komma ihåg – bortsett från några storsäljande undantag, tjänar de som skriver böcker överlag ganska dåligt även i ett samhälle som mår bra. Författare är inte anställda av sina bokförlag, tryggheten är obefintlig och när förlaget väl gett ut en bok, är efterarbetet i mångt och mycket upp till författaren själv för att få uppmärksamhet. I dag handlar det mycket om att lyckas sälja in sig själv till framträdanden hos bokhandlare, i skolor och på bibliotek, framträdanden som bortsett från att de ger viss synlighet och ökar försäljningen även ger ett (i praktiken ofta rätt blygsamt) arvode.

Och nu har alltså denna möjlighet att nå ut stängts på obestämd tid.

Därför får jag ont i magen när jag ser de här vädjandena, eftersom jag fruktar att de har ganska låg chans att ge något – åtminstone när det gäller de enskilda individerna. Att be människor om stödköp och att efterskänka biljettkostnader i en tid när oerhört många drabbas av svårigheter – samtidigt som jag försöker få till slutklämmen på den här texten kommer en nyhetsflash om att hotellkedjan Nordic Choice varslar 4500 personer i Sverige – kommer att bli oerhört svårt att lyckas med.

Så hoppet står till staten, som inte heller direkt saknar svåra utmaningar att hantera just nu.

Jag är därför rädd att vi går en oerhört bister kulturvår, sommar och höst till mötes.

Inte båda på topp tio samtidigt, men nästan!

En tredje, avslutande notering gällande de båda Våroffer-titlarna jag skrivit om tidigare:

Jag missade att hålla koll i helgen, så kanske har de faktiskt legat precis bredvid varandra någon av dagarna, men i dag måndag ser det ut så här – Anders De La Mottes Våroffer: Årstidskvartetten är på plats 10 på Storytels topplista, och Maria Richardssons Våroffer återfinns på plats 13. De La Mottes bok som gavs ut förra måndagen har en stigande trend, samtidigt som jag tror att Richardssons titel sakta börjat dala (den har ju legat på topp 10 i flera veckor).

Mitt personliga lyssnande på de båda titlarna har tagit lite längre tid än planerat på grund av orsaker, jag är bara halvvägs in i Richardssons våroffrande, och har ännu inte alls hunnit ta mig an De La Mottes. Men snart så!

Läraren i ljudboksskrivande viker in hovarna för säsongen

Det var roligt att vara lärare! Utmattande därtill, jag var helt slut i går efter att ha suttit i videokonferens mellan typ 9-16, och därefter lagt några timmar ytterligare på att gå igenom de skriftliga övningar som jag inte hann med under dagen och lämna kommentarer på dem.

Att riktiga lärare antagligen har det så här mest varje dag är jag stum av beundran inför.

Skrivarläraren in action på torsdagens webinarium.

Man kan inbilla sig att det på skrivarutbildningar kanske inte är det mest statusfyllda att börja skriva specifikt för ljudboksformatet – det är ju primärt (dock inte uteslutande!) ett format för underhållningslitteratur i olika former. Och alla drömmer vi väl om att skriva den stora, tunga romanen med stort R och inte en evighetsserie om ett hyperaggressivt pandemivirus där författaren behöver spotta ur sig två böcker/säsonger per år för att kunna försörja sig på det.

Men! Jag tycker ändå att jag har fått bra gensvar under de här utbildningarna som jag har hållit för Skrivarakademins elever det senaste halvåret, och de verkar vilja ha mig tillbaka nästa läsår, så något bör jag väl ha gjort rätt.

Fint!

Lyssnar män mer på ljudböcker än kvinnor? Nja.

Ett inslag på P1:s Kulturnytt med tillhörande artikel har diskuterats i ljudboksgrupperna på Facebook den här morgonen. Med rubriken Män lyssnar mer på böcker än kvinnor skapades viss förvirring, eftersom kvinnor brukar sägas vara kraftigt överrepresenterade när det kommer till bokläsning, och så även när det kommer till lyssning av ljudböcker.

Det visar sig också att rubriken leder tanken snett. Forskarstudien som inslaget handlar om har använt sig av data från Bookbeat, och enligt datan är över 75 procent av Bookbeats abonnenter kvinnor. Däremot så visar studien att bland abonnenterna, så lyssnar männen överlag 98 minuter per dag, och kvinnorna 94. Det studien mer exakt säger är alltså att bland Bookbeats användare lyssnar en manlig abonnent fyra minuter längre per dag än en kvinnlig abonnent (men kvinnorna utgör mer än tre fjärdedelar av kundstocken och lägger alltså totalt betydligt mer tid på ljudböcker än vad män gör).

Rubriken är alltså inte direkt felaktig, men kraftigt förenklad.

Hela studien, som gjorts av Elisa Tattersall Wallin och Jan Nolin vid Högskolan i Borås, kan hittas här.

Vad kan den här tidsskillnaden bero på, då? Utan att göra någon djupare könsanalys är det väl inte så svårt att tänka sig att kvinnor helt enkelt har lite mindre fritid än män att avvara, eftersom de fortfarande rent generellt drar det största lasset när det kommer till ickebetalt hemarbete.

Uppdateringar kring Våroffer-titlarna

Ett par uppdateringar gällande mitt inlägg tidigare i veckan om de dubbla Våroffer-titlarna som är under utgivning nu i mars.

1. Nu har Forum fixat till den där konstigheten med kommatecken i titeln på Anders De La Mottes bok, så att den i stället går under namnet Våroffer: Årstidskvartetten i alla digitala format (men inte de fysiska, vad jag kan se hos nätbokhandlarna). De har även passat på att ge de tidigare delarna i bokserien samma titeltillägg.

2. Maria Richardsson som är författaren till den andra Våroffer-boken (eller första då, sett till när de kom ut), skrev just en kommentar till mitt ursprungliga inlägg. Det visar sig att hon så tidigt som i juni i fjol skrev om sin kommande deckare Våroffer i sin blogg, och att den redan då fanns att hitta på Lind & Co:s hemsida. Så infon om hennes boktitel låg alltså ute på nätet före De La Mottes, verkar det som.

Nu ska man inte göra för stor sak om det här med de identiska titlarna – det är som sagt inte ovanligt med samma namn på olika böcker – och jag skulle inte ha skrivit om det överhuvudtaget om det inte var för att de kom så otroligt tätt inpå varandra, båda är deckare och därtill med stor sannolikhet båda två kommer att ligga högt på de digitala topplistorna samtidigt (Richardssons bok finns bara utgiven som ljudbok, så i fysisk form slipper De La Motte tampas med den). En perfekt storm (i ett vattenglas), alltså.

De La Mottes bok blir tillgänglig på måndag i ljudbokstjänsterna. Jag har gillat de tidigare böckerna mycket, och tänker således börja lyssna direkt. Med all tid jag nu lagt ner på att rapportera om det här måste jag så klart även ge den andra (eller ja, första då!) Våroffer en chans, så den åker nu genast in i bokhyllan den också.

Boktuggs test av ljudbokstjänster firar fem

Branschsajten Boktugg har recenserat och jämfört svenska ljudbokstjänster sedan 2016, och jag såg att de nyligen uppdaterat testet för 2020, vilket torde innebära femårsjubileum. Testet är välskrivet och mycket intressant att läsa för alla som är intresserade av ljudbokstjänster, och förutom de tre stora – Storytel, Bookbeat och Nextory – har de också gått igenom Bokus Play och amerikanska Audible.

Den kritik jag har mot testet är att jag kan tycka att det lägger väl stort fokus på de tekniska aspekterna. Av de fem delbetygen handlar fyra om hur tjänsterna på olika sätt är uppbyggda sett till funktion och form samtidigt som bara ett delbetyg berör utbudet, trots att jag gissar att just denna aspekt är den som i slutänden är mest väsentlig för de flesta användare. Det är så klart viktigt att abonnemangstjänsterna är lätta att hantera och förstå, men är bokhyllans utformning verkligen lika väsentlig i valet av tjänst som hur utbudet ser ut? Och bör verkligen e-boksläsaren – som i runda slängar bara 10-15 procent av användarna använder – verkligen bära samma tyngd i betygssammanställningen som ljudboksspelaren, som i princip alla använder? Hade jag utformat testet hade jag nog klumpat ihop teknikkategorierna en aning, och i stället infört en kategori där barnvänlighet bedöms, och en där tjänsternas abonnemangsformer dissekeras, eftersom det där har börjat spreta en del.

Men då frågar kanske vän av ordning – påtalar jag inte bara det där om utbudet på grund av att jag i min författarroll utgör ett exempel på Storytels egenproducerade material? Jo, det gör jag nog, och mina reflektioner bör så klart ses i ljuset av det. Men att jag är en av dem som skrivit mest för Storytel Original-satsningen medför också att jag genom åren har lyssnat på och botaniserat runt en hel del i utbudet, och jag har hittat mycket som jag tycker är riktigt bra där! Dessutom börjar det bli en bred flora av innehåll, som inte längre bara består av de vanliga ljudboksserier som mina alster utgör en del av. Där finns numera även en rik (och kvalitativ!) barnutgivning, en växande faktaavdelning i gränslandet mellan ljudböcker och podcasts (som den pågående succén med dokumentärserien Var är Olle? som just nu är den mest lyssnade ljudboken på hela Storytel) och en stor utgivning av affärslitteratur i olika former, med nylanserade satsningar som Bostads- och Aktieskolan samt det rätt digra materialet med affärsböcker i sammanfattning under namnet Brief. För att inte tala om den stora satsningen på avslappningslitteratur à la Somna (som jag i ärlighetens namn nog tycker har tagit lite väl stor plats i Storytelappens flöde under den tidiga våren, men i dessa coronatider är det kanske befogat).

Med det i åtanke tycker jag att Boktugg gör det lite enkelt för sig när de i inledningstexten skriver att ”utbudet av ljudböcker är snarlikt för de svenska tjänsterna”, med det enda tillägget att Storytel har ”något fler exklusiva titlar” jämfört med konkurrenterna. Skulle det vara så, kan jag visserligen förstå varför utbudet inte bedöms som viktigare än bokhyllans utformning, men jag håller som sagt inte med om att utbudet är så snarlikt. Det stämmer visserligen att det traditionellt utgivna materialet av ljud- och e-böcker i princip är identiskt i de olika abonnemangstjänsterna sedan borgfred slöts mellan Storytel och Bonniers i fjol, men att summera hela Original-satsningen med ”något fler exklusiva titlar” är enligt min mening orättvist. Och eftersom varken Bookbeat eller Nextory gjort satsningar på eget material (ännu!), tycker jag att den lilla skillnad som ges i betyg för utbudet blir märklig. Storytel får visserligen högst poäng (8/10), men det är bara en ynka pinne mer än Bookbeat och Nextory, som båda får 7/10. Jag anser det vara lite i underkant.

Men som sagt, läs de där styckena medvetna om att jag de senaste åren författat åtta Storytel Original-säsonger, och nyss påbörjat en nionde.

Att de gett amerikanska Audible betyget 8/10 i utbud måste jag dock säga känns mysko på ett även neutralt plan. Visst – de har överlägset störst engelskspråkig katalog och det ska de rosas för – men för den svenska normalljudbokslyssnaren är deras utbud tämligen värdelöst, eftersom de med några enskilda förlagsundantag inte har svenskspråkiga ljudböcker. Det borde väl avspeglas i betyget i ett sådant här test brett syftande test?

Nåväl, det var min kritik. In och bilda er en egen uppfattning nu!

Våroffer x 2 att vänta på topplistorna

När jag såg att Lind & Co för två veckor sedan gav ut en deckare av författaren Maria Richardsson med titeln Våroffer tänkte jag att oj då, här är det upplagt för viss förvirring i ljudbokstjänsterna om denna blir poppis. För i slutet av mars ska ju Anders De La Mottes sista deckare i hans mycket populära årstidskvartett komma ut på Bonnierförlaget Forum, med titeln … ja, ni gissade det – Våroffer.

När det nu återstår mindre än en vecka tills De La Mottes bok kommer, ser detta ut att bli verklighet. Maria Richardssons Våroffer är i skrivande stund fyra på Storytels topplista. Hos konkurrenten Bookbeat är den visserligen bara 21:a, men deras topplista uppdateras bara en gång i veckan och jag har inte koll på vilken dag den byts ut, så den kan vara i stigande även där (Storytels topplista uppdateras varje dag).

Oavsett vad, så gissar jag att man på Forum inte är helt nöjda med situationen, titeln på De La Mottes kommande har legat ute på deras sajt sedan åtminstone i oktober (då jag själv hittade den då jag skrev en recension av de tidigare böckerna i serien), och jag tror att den har legat listad som kommande i ljudbokstjänsternas kataloger sedan i början av året. Det bör dock föras till protokollet att även titeln på Maria Richardssons bok kan ha varit spikad och legat ute ett tag, det har jag ingen koll på. (Uppdatering 27/3: Se författaren Maria Richardssons kommentar under inlägget för mer info i frågan!)

Hur som helst, Forum har uppenbarligen känt sig nödgade att försöka rädda upp situationen och i sista stund ändrat den officiella titeln för de digitala formaten till det något knöliga Våroffer, Årstidskvartetten (varför inte det betydligt elegantare tankstrecket?). På det viset blir de ju åtminstone inte helt identiska i titellistorna.

Det är för övrigt inte helt ovanligt att samma boktitel förekommer på helt olika böcker – särskilt inte på relativt generiska enordstitlar – men att två böcker med samma namn inom samma genre ges ut inom loppet av tre veckor och där båda har topplistepotential, torde vara en unik händelse. Ska bli spännande att se om de hamnar precis bredvid varandra.

Fotnot: Jag kan ha drömt det här, men jag har för mig att det i Svensk Bokhandel lite längre tillbaka fanns en spalt där förlag kunde avisera kommande boktitlar, antagligen i syfte så att ingen skulle råka ge en annan bok samma titel. Hittar dock inte detta nu.

Tillägg: Mattias Boström på Piratförlaget gav mig snabbt svar på Facebook gällande den där Svensk Bokhandel-spalten: Det stämmer att SvB hade en spalt med titelskydd förr om åren. Vet ej exakt när de slutade med det, men det känns som minst fem år sen. Jag tror dock inte att spalten hade någon juridisk funktion, utan fanns mest till för undvikande av krock. Det var lite skojigt att läsa den där spalten ibland, för vissa av titlarna var så unika och smala att risken för krock var obefintlig.

——

Uppdatering 27/3: Bokförlaget Forum har nu fixat till titeln på Anders De La Mottes bok, så att den kallas Våroffer: Årstidskvartetten i de digitala kanalerna.

Sorgeskrift om jojken som tystnade

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.

——

Herrarna satte oss hit
Elin Anna Labba
Norstedts

På 1750-talet börjar gränsen mellan det som då är Norge/Danmark och Sverige/Finland märkas ut med rösen efter att ett gränstraktat slutits mellan länderna. Länge påverkar inte rösena livet nämnvärt, människor fortsätter röra sig fritt över Nordkalotten.

År 1919 ändras detta. Första världskriget är slut och den unga nationen Norge – äntligen fritt från dansk och svensk överhöghet – ska på allvar bli norskt. I detta ingår inte att samer som juridiskt är svenskar ska få fortsätta bege sig till norska marker med sina renar för sommarbete. ”Nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen”, säger Arbeiderpartiets ordförande i Stortinget. Renskötsel fastslås vara en sysselsättning på utdöende, betesmarkerna behövs för jordbruk.

En renbeteskonvention sluts mellan Norge och Sverige, där det fastslås hur många renar – och underförstått renskötande familjer – som tillåts röra sig över gränsen mellan sina sommar- och vinterland.

Men kvotsiffran rimmar illa med verkligheten. Kring Karesuando och Jukkasjärvi finns långt fler renskötande samer som sommartid vandrar med sina hjordar till den nordnorska kusten kring Tromsö. Hur lösa problemet?

Entré: Byråkratsverige i form av länsstyrelse och lappfogdar.

1923 rullar det som på myndighetssvenska döps till ”dislokation” igång på allvar. Under de kommande tio åren tvångsförflyttas hundratals renskötande samer och deras djur ner mot först Gällivare-, Jokkmokks- och Arjeplogstrakterna, och senare även längre söderut mot platser som Ammarnäs, Tärnaby och Vilhelmina.

Många vädjar, försöker resonera med överhetens herrar. Vissa får ju stanna, inte vill de väl splittra familjer och släkter?

I stället för att lyssna vrider herrarna åt tumskruvarna hårdare. Norrbottens läns södra delar blir nämligen snabbt fullt – områdena som samerna tvingas iväg till är ju inte öde, där bor redan andra samer, med konflikter till följd vars verkningar vi ser än i dag.

Längre förflyttningar beslutas, Västerbotten blir målet, vilket kräver hårdare tag för att realisera. En ny lag stiftas 1925: ”Tredskas lappen att inom förelagd tid verkställa flyttningen, äge länsstyrelsen utdöma vitet samt efter omständigheterna antingen förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes bekostnad.”

Familjer bötfälls när de inte förflyttar sig tillräckligt snabbt, ibland upprepade gånger. Längs färden försvinner många renar, de vill vandra norrut, inte söderut. Kraftigt decimerade och ekonomiskt försvagade anländer de ”dislokerade” till okänd mark, illa sedda av de där redan boende. Jojken tystnar, nackar kröks.

Detta är faktastommen som Herrarna satte oss hit utgår ifrån. Det som ger boken liv är dock hur författaren ger röst åt de drabbade. Elin Anna Labba, själv sprungen ur en av familjerna som tvångsförflyttades, har kunnat intervjua några av dem som unga var med om den påtvingade vandringen, men också deras barn och barnbarn, samt fått använda äldre intervjuer gjorda med dem som sedan länge är döda.

Det här är inte den första genomlysningen som gjorts av statens tvångsförflyttning av samer, men aldrig har det levandegjorts och presenterats på ett så inbjudande sätt, trots att ordet skär i munnen eftersom läsningen är hjärtskärande sorglig. Men det är en inbjudande skildring i så måtto att materialet presenteras lättfattligt och intresseväckande, detta trots att Labba aldrig hänger sig åt förenklingar eller skyggar för att låta texten präglas av samiska uttryck och namn. Vreden över den myndighetsmisshandel de här människorna utsattes för överlåter Labba åt läsaren att känna (och det gör man), i den mån hon själv ger uttryck för konkreta känslor är det snarare en molande sorg över det som gått förlorat.

Herrarna satte oss hit är ett stort och viktigt verk. Storheten ligger delvis i att Elin Anna Labba ens lyckats samla materialet, men ännu mer i hur hon presenterar det. Det är en vacker sorgeskrift, fackbok till sitt väsen men skriven i ett poetiskt mollackord, där författaren lyckas göra så mycket mer än att bara presentera fakta.

Inte minst belyser hon kvinnornas och barnens situation, som där det i ett särskilt hjärtslitande stycke berättas om det omöjliga val ett ungt par tvingas till när de under tvångsflytten föder tvillingar vid vinterns början. För att inte riskera båda döttrarnas liv – mamman är så försvagad att hon knappt kan sörja för en – måste det ena spädbarnet lämnas bakom hos en finsktalande värdfamilj. Först tre år senare kan dottern hämtas av föräldrarna hon inte längre har några minnen av och heller inte delar språk med.

Herrarna satte oss hit är en imponerande, kompromisslös och samtidigt lågmäld bok. Trots det hon här åstadkommit hoppas jag att Elin Anna Labba inte nöjer sig, utan fortsätter utforska ämnet, kanske i romanform? Styrkan i språket har hon onekligen, och människoöden värda att fortsätta skildras tveklöst likaså.

När jag nyligen läste Matilda Gustavssons Klubben – som med samma styrka belyser en annan sorts institutionaliserat maktmissbruk – var jag övertygad om att det skulle bli detta års Augustvinnare i fackboksklassen. Efter att ha läst Herrarna satte oss hit är jag inte längre lika säker.

Fotnot: Herrarna satte oss hit finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Pratar Virus och coronavirus hos Boktugg

Jag har hittills hållit mig från att göra någon sorts jämförelser mellan det som sker i min ljudboksserie Virus och det som nu händer i vår vardag kring corona, eftersom jag inte tycker att det känns lämpligt att försöka dra nytta av en samhällskris för att få fler lyssningar.

(Plus att jag faktiskt inte har särskilt mycket att säga, jag är i virussammanhang en amatör som mestadels googlat mig fram till det jag skriver om – och det som Google och Wikipedia inte hjälpt mig med har jag hittat på, Virus och Smittad är ju skrivna som underhållning, inte informationsskrifter.)

Fast när branschsajten Boktugg hörde av sig för en intervju i helgen, visade det sig att jag trots allt hade en del att säga. Intervjun går att hitta här, och följande citat summerar väl mina rådande känslor inför den stundande finalen på Virus/Smittad-eposet senare i vår: Att finalen på Virus skulle sammanfalla med en verklig pandemi var ju inte riktigt meningen.