Post Format

Vi går en bister kulturvår, sommar och höst till mötes

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 mars (och bör alltså läsas snarare som nutidshistoriskt dokument och inte som en dagsaktuell rapport, mycket har ju hunnit hända i coronakrisen på kulturområdet under de snart tre veckor som passerat, dock inte så mycket till det bättre, tyvärr).

——

Ropen från kulturvärlden har den senaste veckan varit unisont: Hjälp oss! I spåren av coronakrisen ställs kulturevenemang in på löpande band och många tvingas se sina kommande framträdanden gå upp i rök, och med det även arvodet.

Ibland har arrangörerna gett diffusa halvlöften om att försöka igen senare när situationen lugnat ner sig – kanske i höst? – medan andra varit mer krassa och konstaterat att de själva kanske inte ens finns kvar när krisen är över och kan boka in någon alls.

Ett antal upprop har nu startats via olika forum. Budskapen är snarlika – glöm inte den lilla människan när ni utlovar stödåtgärder, det är inte bara SAS, turistnäringen och bolåneräntorna som måste räddas, utan även landets tusentals författare, musiker, skådespelare och konstnärer som i form av enmansföretag hankar sig fram på olika typer av framträdanden och kortare åtaganden i projektform.

I ett av uppropen, som initierats av organisationen Ideell kulturallians, står bland annat:
”Inom kulturbranschen slår effekterna av corona mycket hårt. Kulturarbetare förlorar sina jobb och vet inte om de kan betala månadens hyra. Arrangörer runtom i landet går fullständigt på knäna och riskerar konkurs. Folk börjar varslas. Ideell sektors föreningsliv saknar marginaler och kommer att drabbas hårt. Det här kan bli långvarigt och i värsta fall kan det, när allt är över, komma att påverka människors kulturvanor, åtminstone för en tid. Regeringen måste på samma sätt som för andra samhällspolitiska områden sätta in extra medel. En krisbudget för kulturbranschen!”

Även den enskilda medborgaren uppmanas dra sitt strå till stacken. I en text hos Dagens Nyheter skrev författaren Susanna Alakoski häromdagen:

”Kära människor, stöd genom att köpa en bok du inte tänkt dig. Låna några extra romaner på biblioteket. Efterskänk kostnaden för biljetter du köpt till pjäser, filmer, konserter och annat som ställs in. Boka om det som går att boka om. Uppfinn sätt att stötta lokala kulturarrangörer. Varför inte göra som idrottsvärlden, skapa och köp stödbiljetter till matcher som inte spelas? Och när viruset är över skynda, skynda tillbaka till biblioteken, teatrarna, biograferna och alla andra små och stora kulturscener. Strax annars stor risk: kulturen – inställd.”

Det ska medges att jag talar i egen sak när jag hoppas att de här försöken till vädjan blir framgångsrika. Som mestadels digitalt publicerad författare som främst finns på ljudboksplattformar tillhör jag visserligen inte dem som vanligen bjuds in för författarsamtal på exempelvis bibliotek eller i bokhandeln – det krävs i regel en aktuell fysisk bok för det – men även jag har de senaste dagarna sett ett uppdrag som föreläsare gå upp i rök och ett annat arvode förhandlas ner till följd av ändrade förutsättningar. Jag verkar heller inte ha någon möjlighet att få tillbaka pengar för resan jag själv skulle bekosta till föreläsningen som ställdes in – snåljåpen i mig hade köpt den billigaste, icke ombokningsbara biljetten.

Med det sagt – det är inte synd om mig, jag tillhör inte de verkligt drabbade, och tror mig fortsatt kunna reda mig okej.

Men det är viktigt att komma ihåg – bortsett från några storsäljande undantag, tjänar de som skriver böcker överlag ganska dåligt även i ett samhälle som mår bra. Författare är inte anställda av sina bokförlag, tryggheten är obefintlig och när förlaget väl gett ut en bok, är efterarbetet i mångt och mycket upp till författaren själv för att få uppmärksamhet. I dag handlar det mycket om att lyckas sälja in sig själv till framträdanden hos bokhandlare, i skolor och på bibliotek, framträdanden som bortsett från att de ger viss synlighet och ökar försäljningen även ger ett (i praktiken ofta rätt blygsamt) arvode.

Och nu har alltså denna möjlighet att nå ut stängts på obestämd tid.

Därför får jag ont i magen när jag ser de här vädjandena, eftersom jag fruktar att de har ganska låg chans att ge något – åtminstone när det gäller de enskilda individerna. Att be människor om stödköp och att efterskänka biljettkostnader i en tid när oerhört många drabbas av svårigheter – samtidigt som jag försöker få till slutklämmen på den här texten kommer en nyhetsflash om att hotellkedjan Nordic Choice varslar 4500 personer i Sverige – kommer att bli oerhört svårt att lyckas med.

Så hoppet står till staten, som inte heller direkt saknar svåra utmaningar att hantera just nu.

Jag är därför rädd att vi går en oerhört bister kulturvår, sommar och höst till mötes.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.