Kategori: Författande

Det är onsdag, åtta dagar återstår innan den etthundrafjorton dagar långa arbetsfriheten inträder och jag lyssnar på Taken by Trees. Att påstå att jag ska vara ledig vore förmätet och förhoppningsvis helt felaktigt, två manus ska skrivas och det ska formligen spruta bokstäver ur fingrarna på mig. Jag hoppas på regn, regn och åter regn och tittar ut genom fönstret och tänker fortsätt så, good god, låtom det fortsätta falla. Läser Vassa Eggens funderingar kring kommande sommarbråk på kultursidorna och funderar över lämpligt ämne men hjärnan är som sirap, jag tror jag drabbats av bihåleinflammation light efter förkylningsfrenesin, det värker runt vänsterögat och all form av tankeverksamhet frestar på, skapar obehag.

Jag har skrivit här flera gånger att min nästa roman handlar om otrohet. Det gör den. Men jag har insett att den även handlar om kärlek och att lyckas mötas. Vilket väl på intet sätt utesluter otrohet när jag tänker efter.

Men känns det inte jobbigt att du måste skriva boken de där månaderna när du är ledig? Som en press liksom?

Nej, svarade jag min kollega, det känns bara skönt. Jag har ju skrivit så himla lite de senaste månaderna, främst för att jag bara gått och väntat på att jag ska bli ledig tror jag.

Okej, ja det var ju bra, sa hon.

Men bara för det så kan jag nu inte tänka på något annat än att det troligen kommer att gå helt åt helvete och när slutet av oktober kommer sitter jag där med ännu ett oavslutat manus till den där satans bok nummer två. Argh.

Det var det här med språket. Hur det förändras med tiden. Hur ett sätt att uttrycka sig på kan bli annorlunda. Hur jag influeras. Hur jag influerar.

För kanske är det främst det jag har gjort med den här bloggen. Influerat mig själv. Till viss del ändrat mitt språk. Kunnat testa sättet jag skriver på, inför publik. På det sättet är ju den här publiceringsformen bra, som en sorts experimentverkstad med direkt respons. Även om jag ställer mig oerhört skeptisk till att författa skönlitterärt inför öppen ridå – jag kan vara en vindflöjel och skulle troligen rätta mig alldeles för mycket efter vad kommentarerna sade eller inte sade – så ser jag ändå bloggandet som en viktig del i skrivprocessen. Inte plojinlägg som de från i går, de fyller en annan funktion även om jag knappt förstår den själv ibland, utan de andra, de riktiga, de jag bryr mig om på riktigt, de där jag uttrycker en åsikt eller grottar ner mig i minnets vindlingar. Kanske främst det senare, som här eller här eller här eller kanske till och med här. När jag försöker att inte låta tanken brytas, när det som finns där inne får löpa linan ut och tillåts dominera sinnet.

Det kommer i perioder, behovet av att vara en junkie. Det har varit lågt på sistone, men det kommer nog snart åter. Troligen tidigare än ni anar för jag känner hur minnena pockar på och den närmaste veckan kommer att innehålla ack så många möjligheter till tankar baklänges, in i det förflutna med huvudet före.

Men jag kom bort från ämnet. Jag gör det ibland. Det skulle handla om språket. Om hur det förändras av det skrivna ordet. Hur mina skrivna ord påverkar mitt språk.

Well, det är väl kanske inte så dramatiskt egentligen, och kanske lika självklart som det låter. Jag har heller inte fått grepp på det riktigt ännu. Men min nästa roman kommer obönhörligen att innehålla delar som till sitt språk påverkats av sättet jag väljer att ibland uttrycka mig på här. Ordvändningar och meningsbyggnader som inte fanns i ”Dannyboy”. Nya tankar. Andra infallsvinklar. Egenpåhittade ord.

Och därtill en särdeles svidande kärlekshistoria.

——-

Och nu något helt annat: Jag är veckans boktipsare hos En annan sida-Petra. Check it out vetja, innan någon annan gör det.

Jag tänkte skriva lite om ett berättargrepp som ibland dyker upp i romaner som alltid stör mig. Och föga anade ni att blogginlägget även skulle innehålla upplösningen av Johan Theorins ”Skumtimmen”, som ni tänkt läsa i hängmattan i sommar men istället blev snöpligt snuvade på eftersom ni fortsatte läsa.

Så, med det ur vägen går jag rakt på sak, jag ogillar alltså när en författare helt utan förvarning slutar att bara vara en romans berättare, och istället blir en romans berättare med förmåga att se in i framtiden.

Låt mig ge ett helt uppdiktat exempel på vad jag menar: Daniel låste dörren till sin lägenhet och inledde sin dagliga promenad till jobbet. Föga anade han att hans kollega skulle få ett spontant infall senare på dagen och köpa glass till hela redaktionen bara för att det var så vackert väder ute.

Nu är det sällan så här odramatiska och godartade föraningar som författare spiller ut, nej, ska det ses in i framtiden sker det helst med dunder och dödliga brak. Så här sker det på sidan 278 i ”Skumtimmen”:

”Spana på, då”, sa Julia. ”Det skadar ju inte.”
Den kommentaren var ironisk utan att hon visste om det – nästa gång Julia såg Gerlof skulle han vara döende.

Jag har aldrig förstått sånt här. Helt utan förvarning blir författaren för ett par sekunder klärvoajant. Vad finns det för mening? Vad är syftet? Det är ju ingen idé att som läsare få hjärtsnörp och kvida nej, det får inte hända Gerlof något! för det är ju precis vad jag just fått veta, han kommer snart att vara döende och det finns inte ett jota jag kan göra åt det om jag inte helt sonika lägger boken åt sidan och säger jag läser inte en rad till! men lite äldre än fem år är jag ju trots allt. Nej, jag tycker bara att det förstör. Åtminstone när det används så här, inslängt till synes på en höft oftast i slutskedet av romaner, precis som att vi var för klenhjärtade för att klara crescendot utan förvetskap om vad som komma skall. Slutet av läsningen blir som att cykla med pyspunka, det går obönhörligen trögre och trögre och till sist slänger jag hojen i vattnet vid Skeppsbron i ren frustration. Kanske ångrar jag mig lite efteråt när det är gjort, men då är det så dags.

Det är en annan sak om det används som ett medvetet stilgrepp, särskilt inom filmens värld är det ju inte helt ovanligt att slutet serveras i inledningen och därefter rullas hela historien upp, det mest klassiska exemplet är väl ”Sunset Boulevard”. Men det här är något annat. Det här är bara … nej jag vet inte ens vad man ska kalla det.

Men vänta nu, säger kanske någon. Gerlof dör ju faktiskt inte. Nej, Theorin har säkert tyckt att det var ju smart att låta folk tro att Gerlof ska dö genom att skriva att han är döende, men i mitt fall gjorde det bara irritationen än större, eftersom jag läste det som att han tog fasta på en urusel typ av romangimmick och använde den för att på ett rätt genomskinligt sätt försöka luras.

Det stör mig att jag inte kan komma på några fler konkreta exempel när författare använder den här typen av spåkuleberättande. Men det händer ibland. Och det gör mig lika sur varje gång. Jag går runt med en citron i munnen hela dagen.

I övrigt tyckte jag att ”Skumtimmen” var väldigt trevlig läsning, det är alltid roligt med romaner av kriminalkaraktär där ambitionen är större än att bara berätta en deckarhistoria. Och jag fick verkligen lust att åka till Öland i sommar. Bara en sån sak.

Men en kritisk sak till: Det finns rätt många tillfällen i ”Skumtimmen” då inte de rätta frågorna ställs till personer som sitter inne med svaren trots att möjlighet finns. Sånt funkar visserligen oftast i ”Lost” eftersom serien myllrar av parallella historier och är så proppad av mysterier, men i en berättelse av ”Skumtimmens” karaktär, med en central gåta och ett begränsat persongalleri – nja, Julias återkommande flathet inför pappa Gerlofs vaga halvlöften om att han eventuellt ska berätta lite mer någon gång längre fram om vad han tror hände när hennes son försvann känns tyvärr lite konstlad.

Vadfalls. Jag glömde ju bort att min blogg firade ett år i tisdags. Jag satte mig käpprätt upp i sängen vid halv ett-tiden i natt när jag drabbades av den akuta insikten. Det skulle ju firas med pukor, trumpeter, girlanger, hot shots, kräfthattar och barnkörer den 29 maj. Och så blev det inget. Så snopet. Så idiotiskt. Så … hur stavar man för den delen till girlanger? Ordet ”girlander” ger nästan lika många träffar när man googlar, 12 800 mot 17 600 för ”girlanger”. Oh well.

Här är i alla fall mitt allra första inlägg i repris:

Ett nytt hem

Jupp, det ser helt annorlunda ut nu helt enkelt. Istället för att fortsätta snickra vidare på min hemdesignade sajt har jag bestämt mig för att söka skydd under ett professionellt webbpubliceringssystem. Lite annorlunda, lite mindre personligt till formen, lite enklare att trixa med.

Men först och främst – på grund av bloggfunktionen. För jag tänker blogga. Om boken. Om tillblivandet av roman nummer två. Numero due. Den svåra. Eller som Ola Larsmo skrev i DN när han recenserade ”Dannyboy & kärleken”: Andra boken är svårast. Det säger dom jämt. Och har det stått i DN så är det väl så, antar jag.

Och eftersom tiden går och sprödheten består, så behöver jag en spark i arslet. En hård sådan. Så genom att skapa en blogg på min hemsida och därefter skriva i en programförklaring att den här bloggens främsta syfte är att beskriva arbetet med roman nummer två och dessutom ange deadlinen för när den ännu obetitlade romanen ska vara klar till i slutet av augusti så har jag ju inget val, jag måste skriva den klart, på tre månader. Och dessutom helst med kortare meningar än den ovan.

Det är väl lika bra att börja då.

Klar till i slutet av augusti. Hoho.

Eftersom behovet av ett någorlunda färdigt filmmanus börjar bli skriande och tiden är ack så knapp, tog jag i går det drastiska beslutet att begära om förlängd tjänstledighet utöver den jag redan beviljats i sommar/höst. Svaret lät inte vänta på sig, och nu står jag här med ytterligare tre veckors arbetsfri tid, och börjar jobba igen de sista skälvande dagarna i oktober, vilket summa summarum betyder sexton veckors jobbfrånvaro med start i början av juli. Filmmanuset blir prio ett första månaden, därefter romanförfattande dygnet runt.

Allt väl så långt, nu återstår bara hur jag ska överleva de extra veckorna. Mitt sparsamma, gnetiga, snåla och allmänna vatten och bröd-leverne här i Vasastaden har enligt mina beräkningar inbringat besparingar så att jag klarar mig, inklusive semesterlön, sisådär tolv veckor. Jag behöver alltså finansiering för åtminstone tre till, de sista dagarna kan jag nog leva på luft och ginånga allena.

Så jag tänkte starta en insamling. Ingen falsk blygsamhet nu, sätt in den summa ni finner lämplig på bankgironummer 5853-3340. Märk talongen ”Tiggarbrev”. Tack för ert bidrag.

Samtidsprosadebatten går vidare, och nu kastar Daniel Sjölin in en fett vedträ i dagens DN som ytterligare ökar polariseringen mellan stipendieprosan och journalistprosan, som den mer episka typ av samtidslitteratur som efterfrågats nu döpts till. Sjölin, som står på stipendieprosaisternas sida, konstaterar att om Jesper Högström och Ulrika Kärnborg (som jag höll med för några dagar sedan) får som de vill kommer all litteratur att kunna skrivas och recenseras av maskiner och all poesi att se ut som Tranströmers. Åh fan, var det det de ville, jag som trodde de bara eftersökte att en lite större typ av berättande skulle få plats i det höglitterära samtalet. Jag måste genast byta sida.

Nej, jag blir mest lite trött. Men det är som i alla debatter – man vill helst inte lyssna på vad de andra säger, man vill främst ha rätt. Men Sjölin skriver flyhänt, lättbegripligt och konkretiserar sina ståndpunkter med tydliga bilder och han ger Fredrik Reinfeldt en rätt rolig råsop. Nästan som vore han journalist och inte riktig författare.

På min egen lilla täppa hoppas jag verkligen att jag kommer att bli författare till de där stora och breda samtidsromanerna som jag drömmer om, även om det väl för evigt stämplar ordet journalist i min panna. Men hey, jag har ju pressleg, så det är väl bara att acceptera.

Ibland tvivlar jag så klart. Det hör väl till hoppas jag. När jag sitter med det oändliga dialogstycket jag jobbar med just nu, då börjar jag fundera över om det verkligen kommer att ske. När talet aldrig ser ut att ta slut, när huvudpersonerna inte verkar nå fram till varandra trots att det är just det jag vill att de ska göra, då tvekar jag. Tvekar och undrar hur mycket det är meningen att man ska tvivla innan man förstår att något är fel. Om det ens är fel. Om jag borde trycka delete och gå vidare. Nej trycka delete skulle jag visserligen aldrig göra för även bland skräp kan man ju hitta fungerande hushållsapparater om man rotar lite, men ni förstår vad jag menar. Söker efter känslan hur det var förra gången. Om jag kände samma sak. Om tvivlet var lika stort. Om det var större eller möjligen mindre. Men jag minns inte hur mycket jag än försöker.

Nu är visserligen inte den här boken tänkt att bli den stora och breda samtidsromanen, det sparar jag till bok nummer tre, den som finns i mitt huvud och som jag lockas till att tänka på ibland och drömmer om att skriva när det jag gör nu känns för jobbigt. Men jag tror jag måste få ur mig det här först, jag behöver jobba mig ur det som blev kvar efter ”Dannyboy”, de ekon som fortfarande rosslar därinne och de känslor som förhoppningsvis vuxit och blivit mogna nog att uttryckas nu. Det som inte huvudpersonen i den förra romanen klarade. De steg han inte var redo att vandra. Jag hoppas att jag klarar det nu.

Ofta längtar jag tills den är klar. Tills jag får ge mig i kast med nästa. Den som ska bli den episka berättelsen som sträcker sig över tid och rum. Den stora berättelsen om att återvända och de som blev kvar. Som enligt femårsplanen jag la upp 2005 ska vara färdig hösten 2010 och åtminstone resultera i en Augustnominering. Den som ligger där inne och väntar så fort jag lyckats röja fram fri sikt.

Ja, ofta längtar jag väldigt mycket tills dess.

Jag har tänkt på det här med debatten om samtidsprosan. Den berör mig, jag vill ju någon gång gärna stå där framme och räknas som en framstående samtidsprosaist. Jag vill skriva stora, breda och kvalitativa samtidsromaner. Det är det jag vill mest av allt.

Skull någon tvinga mig att välja sida så håller jag med Jesper Högströms inlägg i Expressen för några dagar sedan och Ulrika Kärnborgs krönika i gårdagens DN. Den andra sidan i prosadebatten (det finns ju en OEI-poesibatalj inbakad här någonstans också) kan väl Lars Mikael Raatamaas inlägg i Aftonbladet i går sägas företräda. De förstnämnda tycker att den svenska samtidsprosan av kvalitativ art befinner sig i djup kris av olika anledningar, den andra sidan tycker att den är bättre än någonsin.

Självklart har Raatamaa rätt när han säger att det produceras väldigt stora mängder god litteratur inom den svenska yngre prosan, som är den han väljer att lyfta fram i artikeln. Men min invändning mot det han skriver är att nästan alla de författare han nämner är sådana som nittio procent av Sveriges läsande publik skulle lägga ifrån sig efter att ha läst några sidor. De skulle tycka att det var konstiga romaner, svåra böcker, tråkig läsning.

Nej, jag menar inte – det är bäst att vara övertydlig här tror jag – att något måste vara folkligt för att det ska vara bra, lättsmälta deckare är inte den bästa formen av litteratur och ”Göta kanal 2” var inte förra årets bästa svenska film trots att över 800 000 svenskar såg den på bio. Som sagt gillar jag också många av de böcker Raatamaa räknar upp, men de symboliserar inte den typ av litteratur som Högström och Kärnborg efterfrågar. Jag tolkar deras texter som att de söker författare som kan skriva bred prosa som går hem hos massan – alltså har topplistepotential – och samtidigt rosas på landets kultursidor för sitt litterära värde. De tre exempel Högström räknar upp i sin artikel – Claire Messud, Philip Roth och Ian McEwan – har alla orden National bestseller skrivna överst på de amerikanska pocketutgåvorna av sina senaste romaner, och åtminstone Roth nämns varje år som Nobelpriskandidat. Av de författare Raatamaa nämner för att visa att den svenska litteraturen mår ypperligt är det bara Jonas Hassen Khemiri som kan kalla sig bästsäljare, ”Montecore” toppade den skönlitterära topplistan i Sverige i mars förra året (”Ett öga rött” låg som bäst tvåa på pockettoppen i april 2004). Inget av de andra namnen, förutom Marjaneh Bakhtiari med ”Kalla det vad fan du vill”, har överhuvudtaget synts till på Svensk Bokhandels månatliga sammanställningar över landets mest säljande litteratur.

Anna Hallberg, som är knuten till poesitidskriften OEI och i lyrikdelen av debatten fick en sorts råsop av Johan Lundberg i Expressen häromdagen, skrev likt Kärnborg en debattartikel i gårdagens DN i ämnet. Jag lämnar poesibråket därhän eftersom jag är alltför dålig på lyrik för att uttala mig, anledningen till att jag nämner hennes inlägg är istället att hon räknar upp några fler namn som exemplifierar god ung svensk prosa. Inte heller någon av dem, förutom tidigare nämnde Khemiri, har varit i närheten av en topplista, åtminstone inte ännu.

Jämförelsen är så klart inte helt rättvis. National bestseller-författarna Roth och McEwan är ju gamla rävar, och debatten kring de svenska författarna har mestadels handlat om förhållandevis unga individer som oftast är i början av sina karriärer. 41-åriga Claire Massud passar däremot rätt bra in i jämförelsen.

Men hur som helst, problemet som jag ser det – och nu ber jag om ursäkt för att jag drar en massa människor över en kam och grovt generaliserar – är att det inte verkar finnas någon vilja hos många av dessa författare att heller bli breda, de önskar inte ta sig mot toppen av någon lista eller att nå in i det folkliga medvetandet. När de här författarna höjs till skyarna på landets kultursidor så görs det ofta med ord som hon söker utforska språkets gränser eller kanske han utmanar här romanen som form. Det handlar inte i första hand om att berätta en bra historia, utan om att utforska vad man kan göra med det svenska språket. Och hur spännande språkliga experiment än kan vara så kommer det väldigt sällan att ge några framskjutande placeringar på litterära försäljningslistor.

Nu kan eller bör så klart inte all prosa rikta sig mot en bred publik. Det ska finnas smala författare som spränger gränser, böjer och bänder språket och lyfts fram för det och hyllas, det inspirerar även de som önskar vara breda och det utvecklar litteraturen. Men jag tycker ändå att det är ett problem när det på landets kultursidor och i det kvalitativa litterära samtalet nästan uteslutande är dessa författare som nämns. De som bara vill berätta en god historia som säger något om samtiden, de som vill belysa ett samhällsklimat eller en generationsfråga på rak prosa från A till Ö är nästan osynliga. De recenseras väl visserligen, men när året ska summeras räknas de knappast.

Kanske är det sämre litteratur, även om jag personligen vägrar instämma i det eftersom jag själv räknar mig till den senare gruppen, om nu en sådan sammanslutning ens finns. För mig kommer alltid den goda berättelsen att smälla högre än den språkliga förnyelsen. De ord jag skriver får gärna skava, men jag hoppas aldrig de kommer i vägen för de historier jag hoppas få berätta.

Trender kommer visserligen och går, den litterära strömning som nu anses vara den goda litteraturen är säkerligen en annan om ett antal år, men vi lever ju i nuet, jag vill ju skriva här och nu. Jag vill läsa de goda berättelserna, och jag vill att de författare som har tagit sina första stapplande steg mot ett sådant författarskap ska få den uppmuntran de förtjänar till att bli de stora, breda och erkända samtidsprosaisterna som vår litteratur borde ha utrymme för.

För om det inte är en övergående trend så tror jag tyvärr, även om min slutsats väl är lätt beslöjad av självömkan, att det verkar som att vi, som på så många andra fronter, även inom litteraturen är på väg mot ett allt mer polariserat samhälle. Endera skriver du jättebrett och får folkets kärlek enligt deckardrottningsmodell, eller så skriver du språkutmanande litteratur och hyllas av det litterära etablissemanget. Åt dem som önskar ligga mittemellan, som hyser en fåfäng strävan efter folkets kärlek och samtidigt hoppas på ett kvalitativt erkännande, finns nästan inget utrymme kvar. Fan.

Solen skiner utanför mitt köksfönster och jag känner en längtan efter sommaren. Det är lite ovanligt, för jag är egentligen ingen sommarperson. Jag skulle klassa mig som relativt årtidsobunden, och har starka skönhetsminnen och förnimmelser om perfektion i tillvaron från dem alla.

Men i år är min sommarlängtan extra stark. Och som den obotliga cyniker jag är glädjer det mig inte riktigt, utan gör mig mest orolig. För om jag ser fram emot något så mycket lär det ju bara bli pannkaka av det när det väl kommer till kritan, väl? Och jag vet heller inte riktigt vad det är jag längtar till. Men jag gör det likväl.

Kanske är det så enkelt som att jag ska vara ledig tre månader med start den sjätte juli. När jag ska skalda likt en gud och leverera en roman så hjärtskärande att det gör ont. Ja, att skära i hjärtat gör väl det, antar jag. Åh vad jag längtar, känslan att det faktiskt blev så som jag hoppats. Känslan att ha lyckats. Att jag kunde matcha och förhoppningsvis även övertrumfa lille Dannyboy. Det vore så skönt. Så fantastiskt. Så förlösande. Så … äh ni fattar vad jag menar.

Så kanske är det inte sol, vind och vatten för oss alla jag söker. Jag vill bara bli klar med bokjäveln någon gång.

Jag skriver en predikan.

Nej det gör jag inte. Men det känns nästan så just nu.

Jag skriver något som mest kan likna ett tal. Ett tal där hon som är med barn på ett rationellt sätt försöker förklara ett handlande som visserligen är helt rationellt, men som i lyssnarens öron låter mest bisarrt, eftersom hon har handlat rationellt i en situation där man inte förväntas göra det. Det handlar alltså om hur hon blev med barn. Jo, vi vet väl alla hur det brukar gå till. Och själva akten har inte gått till på något underligt sätt, eller ja, det vet jag visserligen inte riktigt ännu för jag har inte hunnit så långt i hennes predikan, men jag skulle inte tro det, det barkar inte åt bizarrohållet. Men det är inte problemet, problemet är hur man beskriver något orationellt som inte borde vara orationellt på ett rationellt sätt. Det låter kanske hur enkelt som helst. Men det känns fasiken inte så. Inte när jag läser hennes ord. Det låter konstruerat, sökt, skapat i en författares hjärna. Och det får det inte vara. Visserligen är hennes predikan, brandtal, vädjan om förståelse, sökande efter acceptans och gillande, bekräftelsesträvan eller vad jag nu väljer att kalla det troligen uttänkt, omtänkt, inrepeterat och stött och blött in absurdum eftersom hon åtminstone hoppas att hennes framtida lycka beror på det, men ändå, i såväl hennes som lyssnarens som läsarens öron och ögon måste det låta naturligt, troligt.

Och det är inte lätt. Urk.

Så läser jag det jag skrivit här och tänker att det ju i början istället borde ha stått jag skriver en vädjan. För det är ju det jag just gjort. Skrivit en vädjan om medlidande tröstande ord som det ska nog bli bra ska du se du är ju så duktig. Åh, ibland är jag allt en liten patetisk effektsökare.

I min eviga vånda över huruvida roman nummer två ska bli den tänkta tvåan eller trean (om ni har hängt med ett tag förstår ni vad jag yrar om) lutar jag nu åter åt att två faktiskt är lika med två-hållet. Mejlade min förläggare i går kväll, hon mejlade mig tidigare på dagen för att berätta att hon sett Metroartikeln om mig för ett par veckor sedan, och jag kände mig manad att berätta lite om det jag håller på och skriver just nu, ingen har ju sett en rad, förutom de spridda meningsskurar jag lagt ut här några gånger. Jag vet inte om någon blir klokare av min beskrivning, knappt jag själv ens kanske, men så här beskrev jag i alla fall vad jag sysslar med:

Bokskrivandet går framåt, men rätt så sakta. Det jag skriver på nu bygger på otrohetssnacket som vi hade när vi sågs i höstas, men med en mer eller mindre helt annorlunda story, så jag kan inte direkt återanvända något av det jag skrivit tidigare, åtminstone inte i det här skedet, kanske längre fram i historien till viss del. Det är … ja, hur ska jag säga, en rätt mörk historia som inte direkt framställer tvåsamhet i ett vackert ljus, en sorts vemodig kartläggning av människans obotliga lockelse till att vara otrogen, kanske det skulle kunna ses som. Eller äh, kartläggning och kartläggning, en sorts neddykning i fenomenet i alla fall. Men det kan förhoppningsvis bli väldigt bra (och trots vemodet förhoppningsvis även rätt underhållande att läsa), bara jag får någon styrsel på texten, just nu spretar huvudpersonens karaktär lite och jag har inte riktigt kommit underfund med formen på språket. Det är i alla fall bara en huvudperson, det utspelar sig i Stockholm men är inte lokalspecifikt på det sätt som Dannyboy var. Har skrivit knappt 50 sidor som det är nu. Ska vara tjänstledig (inklusive semester) tre månader mellan juli och oktober, förhoppningsvis kommer jag efter det att ha skrivit merparten av manuset i alla fall.

Jag beskrev alltså handlingen som underhållande vemodig. Mycket dumt ska man få ur sig innan fingrarna trillar av, som mamma nästan brukar säga.