Kategori: Författande

Jag undrar när den är klar. Boken. Tänk att vakna en dag och känna att den är färdig, finito, dags att lägga bakom och vända blad. Att känna sig fri.

Men då är det så klart dags att börja med nästa.

Ändå längtar jag. Längtar efter att få sluta cirkeln, få det att gå ihop. På något sätt är det det jag gillar mest med att skriva ett stort projekt som en roman är. Att få den att gå ihop. Att sluta cirkeln, komma till vägs ände och inse att ja, bitarna passade och det finns inga lösa trådar. Min förra bok är väldigt symmetrisk, påstå inget annat för då är du dum, allt går ihop om inte i en perfekt cirkel så åtminstone en vacker ellips.

Kanske är det därför jag känner mig nervös inför otrohetsromanen. Jag ser ingen vacker symmetri, ingen rundrörelse i handlingsmönstret (och nej, det finns väl kanske inget som heter rundrörelse men jag tröttnade på att skriva ordet cirkel) och det gör mig förvirrad, orolig, tveksam. Men livet är inte symmetriskt och rundformat säger någon men nej, det här är ju inte livet, det är en roman.

Det måste finnas en logik, en sammanhållning, en röd tråd som går från start till mål.

Men samtidigt är jag så klart medveten om det korkade i att prata om cirklar och ellipser. Om man bara satsar på att skriva i en rundrörelse blir det ju aldrig några bestående steg framåt, målet kommer obönhörligen att ligga på startpunkten. Ja, men det är ju en strålande bild av mig själv, är det inte? Två steg fram, två åt höger, två bakåt, två åt vänster, en jättelång promenad utan egentlig framåtrörelse men ändå motionsstärkande.

Bättre än att stå och stampa på samma plats i alla fall kanske. Och som sagt, det är en roman, inte livet. Kanske.

Jag vet inte riktigt hur det började. Eller rättning, det gör jag nog. 1992 vann jag en novelltävling i Arbetarbladet på temat min första kärlek. Jag skrev en tårdrypande och genomsentimental historia om en kille som är dödligt kär i en tjej på gymnasiet. Och eftersom jag sällan kan nöja mig med det som förutsatts så var jag tvungen att skruva det hela ett extra varv, han var inte bara dödligt kär, han var också dödligt sjuk i cancer, en hjärntumör, och vips så var temat min första och enda kärlek.

Faktum var att jag var rätt övertygad om att jag skulle vinna tävlingen redan när jag skickade in texten. Jag var visserligen bara sjutton och tävlade i ungdomsklassen som var upp till tjugo år, men det var en välskriven historia och så särdeles sorglig och sturm und drangig att inte ett öga kan ha varit torrt inne på Arbetarbladets redaktion. Jag kan fortfarande se det framför mig, hur juryn vrider sina händer och sliter sitt hår av rörelse.

Hur som helst, jag vann och skulle intervjuas och jag fick ledigt från skolan en eftermiddag eftersom reportern skulle komma hem till mig och jag berättade att jag läste Stephen King-romaner och att jag egentligen hade velat skicka in en novell jag hade skrivit om en statare som upptäckte en dansande älva i gryningen på den daggfyllda ängen bakom sin länga. Sturm und drangig som sagt, jag har inget direkt minne av att jag var nere med arbetarlitteraturen vid den här tidpunkten, men någonstans måste jag ju ha fått inspiration till min statarhistoria i alla fall antar jag. Tidningen kom ut, det blev ett uppslag i deras lördagsbilaga, artikeln om mig bredvid novellen hade rubriken Daniel är Kungsgårdens Stephen King och jag vågade inte gå till skolan på måndagen efter, dels för att jag hade skrivit om kärlek och haft mage att publicera det vilket var särdeles fjolligt och dels för att jag var övertygad om att jag skulle trilla ihop och bli en våt fläck nästa gång jag träffade föremålet för min kärlek, en tjej som gick i klassen under mig som jag inte vågade prata med och när jag väl gjorde det så var det bara pinsamheter som kom ur min mun. Jag var övertygad om att hon skulle förstå, att hon skulle skratta åt mig, att hon skulle tycka att det kändes obekvämt att en besatt galning skrev om henne, att en ful och töntig idiot hade mage att … ja ni fattar, mitt självförtroende var väl inte på topp direkt kanske.

Den här novellen är dock inte poängen med det här inlägget. Det är istället det som hände senare. Tidigare under mina första stapplande steg som författare hade jag nämligen bara skrivit hårresande skräcknoveller, inspirerade av alla Stephen King-romaner och bleka kopior av honom som jag plöjde. Faktum är att min klassföreståndare vid ett tillfälle i sjuan ringde hem och hade ett allvarligt samtal med mamma för att jag och min vän Jennie tävlade i att skriva de mest groteska berättelser om blod, spöken och ond bråd död på svenskan, vi var uppenbart skadade i huvudet. Jag minns inte riktigt hur det slutade, men mig veterligen har vi båda fortfarande sinnet i behåll och våra mordiska sinnen hålls i schack, så kanske var det telefonsamtalet som räddade oss. En uppsträckning är alltid bra.

Fokus gick alltså från skräck till kärlek, två ämnen som visserligen kan ligga väldigt nära varandra men det hör inte hit, inget hör egentligen hit utom det stora avslöjandet som senare ska komma, men jag har ju alltid så särdeles svårt att nå pudelns kärna för det är ju resan som är det bästa målet.

Kärlek var det ja. Jag fick tusen kronor – eller ja, niohundranittionio plus en för att vara exakt, av skattetekniska skäl fick reportern ge mig en enkrona och så satte de in resten på mitt konto för att slippa betala sociala avgifter – och därmed hade min förståelse om att kärlek är pengar börjat gro. Men hur tjäna mer pengar? Vem var villig att betala för berättelser om ung och oftast olycklig kärlek?

Jo, Mitt livs novell. Denna fantastiska tidskrift som tjejer i min omgivning slukade med hull och hår, som varannan eller var tredje vecka levererade ett fullmatat nummer med sötsliskiga berättelser om kärlek direkt ur livet. Nittiofem procent av alla texter däri var skrivna av tjejer för tjejer, men det fanns ett undantag – killnovellen. Oh the joy.

För det är det som är poängen med det här, det var det här iPet grämde sig över att han inte tog med som en av sina underligheter om mig i den där utmaningen jag serverade i mitten av mars. Att jag under några febriga år, kanske från hösten 1993 till våren 1997, hade en stadig sidoinkomst som Mitt livs novells manlige hovskribent av killnovellen. Jag minns inte hur många texter jag skrev, jag har bara ett fåtal sparade i tidningsform och några noveller har överlevt det dryga decenniets datorbyten och finns sparade på hårddisken, men det kanske rör sig om … tja, cirka tjugofem berättelser. Och vilka berättelser sedan.

Det här var inget jag stoltserade med, tvärtom försökte jag hålla det relativt hemligt. Novellerna publicerades aldrig med byline, ingen som läste dem hade en aning om vem författaren var, vilket var en förutsättning. De handlade nästan alltid om samma sak – tonårig kille gör något dåligt, blir påkommen, får sitt straff och kommer till moralisk insikt. Eventuellt blir han till sist lycklig, men oftast inte. Det viktigaste elementet var insikten, vetskapen om att han betett sig som ett svin och tvingades ta konsekvenserna av sitt handlande. Tidningens läsare, som alla var kvinnor, tyckte om att läsa att killar visserligen oftast var usla, men att de kunde komma till insikt om sina brister och därefter bli bättre människor, eller ja, pojkvänner.

Ibland var inte novellerna särskilt långa, men oftast var de ordrika och kanske något utdragna – långa noveller gav mer betalt. Oftast var de ackompanjerade av en helsidesbild på en tvålfager fotomodellsyngling som tittade in i kameran med sugande hundblick. Rubrikerna var braskande och alltid i stil med Jag var för feg för att älska. I början lämnade jag egna rubrikförslag men de hittade alltid på något annat så efter ett tag slutade jag med det.

Jag minns inte vilken den sista novellen jag hade med i tidningen var, men jag minns att det var våren 1997 och att rubriken var stort uppslagen på tidningens löpsedel som jag och min dåvarande flickvän såg i Svavagallerian i Uppsala. Jag kommer inte ihåg hur hon såg på mitt dravlande kärleksskrivande, men troligen tyckte hon det mest var humoristiskt. En del andra bekanta tyckte det var totalt förkastligt, en vederstyggelse utan dess like, något jag inte borde syssla med om jag hade riktiga författarambitioner. Själv tyckte jag mest det var en ypperlig inkomst, och i efterhand inser jag ju att ”Dannyboy & kärleken” aldrig hade blivit verklighet om det inte varit för de här novellerna. Personerna må vara tio år äldre men grundhistorien är ju densamma. Vi har alla levt i en Mitt livs novell-berättelse, livet är just så klyschigt. Eller så är det bara jag.

När tidningen lades ner några år senare fick jag ett personligt tackbrev av chefredaktören för mina insatser. Jag har det kvar någonstans tror jag.

Det är tydligt att litteraturkritiken har problem med bloggvärlden. Efter att ha läst recensionerna i DN och SvD av Isobel Hadley Kamptz roman ”Jag går bara ut en stund” är det uppenbart. Kritikerna försöker läsa en roman, men det står en författare i vägen som de redan har en bild av, och då går det inte att läsa boken som en … ja, roman.

Problemen för recensenterna är dock olika sidor av samma mynt – i SvD koketterar nästan Lina Sjöberg över sin okunskap om bloggare (”Jag har bara hört talas om dem”) samt bloggläsning (”Om det vore en blogg skulle jag inte ha läst den”), men boken bedöms – på sättet jag läser recensionen – på ett särskilt sätt eftersom det finns en blogg och en författare som skrivit offentligt (i Expressen) om sakerna som står att läsa i romanen, även om Sjöbergs huvudsakliga kritik ligger på andra områden.

I Nina Björks DN-recension är det uttalat redan från början. ”Jag kan inte läsa det här som en roman”, skriver hon, ”jag har nämligen redan läst denna historia när den vuxit fram i Isobels blogg”. Recensionen blir i slutet en kapitulation – ”härmed meddelas att ’Jag går bara ut en stund’ är mottagen. Jag kunde inte läsa den som en roman för det stod en människa i vägen”.

Är det så här vi ska ha det i fortsättningen? För romaner skrivna av personer som också bloggar om personliga ämnen lär ju inte direkt vara ett utdöende fenomen. Kommer den här utfläkningen av det privata redan innan det paketerats i hårda pärmar leda till att romaner inte längre kan recenseras på ett vettigt sätt? Eller rör det sig bara om ett övergångsfenomen, ett extremfall? Borde kanske Nina Björk ha sagt ifrån, nej tack, jag känner redan henne genom hennes blogg, ge boken till någon annan istället? Isobel (såväl jag som Nina Björk kallar henne gärna så eftersom vi tycker att vi känner henne via bloggläsning) har dessutom skrivit om Björk i ett inlägg att ”hon är nog arg på mig nu” eftersom de stod i olika ringhörnor i den så kallade väskdebatten, borde kanske DN:s litteraturredaktörer själva ha sagt ifrån?

Nu bör det i jämviktens namn sägas att såväl GP:s som Sydsvenskans recensenter lämnar bloggproblematiken rätt därhän och fokuserar på boken istället. Själv har jag inte läst mer än utdraget i Bon i vintras (som jag gillade men som samtidigt gjorde mig lite upprörd eftersom texten rörde sig i samma kvarter som jag tänkt låta min andra bok utspela sig i, jag kände mig som en härmapa) samt bläddrat lite i förhandsexemplaret som legat på redaktionen i några månader.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Självklart borde ett litterärt verk kunna stå på egna ben oavsett avsändarens övriga skrivande eller leverne. Men recensenter är ju även de människor, och sådana tar intryck av sin omgivning. Och självklart tänker jag – som vanligt – på det här även med personliga glasögon. Om jag skriver bok nummer två så som den är planerad och inte ger mig på den tänkta trean direkt, så kommer fiktion och fakta att blandas ner i samma kakform. Och när det sedan kommer ut vill jag kunna gömma mig bakom fiktionens vindskydd, det är en roman, och sedan ska det vara bra med det. Men i den nya sköna bloggvärlden är det kanske inte så enkelt. Inte för att jag egentligen skriver något personligt i min blogg som har med boken att göra, utan för att okända människor jag aldrig träffat redan innan de öppnar romanen har en klar bild av vem jag är och hur de ska tolka det som står däri. Det känns lite … konstigt.

Men jag har ingen annan än mig själv att skylla antar jag.

Det är fan i mig inte lätt att veta hur jag bör göra. Jag försöker komma överens med mig själv om boken, om jag ska hålla fast vid det jag har eller ge mig i kast med det nya, eller ja, det gamla beroende på hur man väljer att se på det. Jag är inte redo att ta ett beslut än.

Det ena behöver så klart inte utesluta det andra. De knappt 50 sidor jag skrivit på det jag jobbar med nu är inte värdelösa, de ska inte kasseras, men samtidigt så lockas jag av historien jag redan skrivit en gång och skulle vilja skriva igen. För jag skulle behöva skriva om från början, stavelse för stavelse, det jag skrev för fjorton år sedan håller inte. Storyn är det inget fel på, eller jo, den måste ändras lite, tonas ner för nu är den ärligt talat alldeles för tonårigt dramatisk, men det är främst naiviteten mellan raderna som får mig att rodna när jag läser det ursprungliga manuset. Åh kära Daniel, om du bara visste vill jag säga till mig själv när jag ibland nästan måste blunda när ögonen far över bokstäverna.

Men det är en bra historia. Det är faktiskt det. Och det är det jag känner att jag behöver. En bra historia som kan gripa tag om mig när jag skriver och i förlängningen läsaren. Om jag bara kan jobba mig runt ett par enerverande problem med historien så kan det bli hur bra som helst.

Och det bästa av allt? Titeln ”Vi har redan sagt hej då” sitter som en smäck även på den här berättelsen, faktiskt till och med bättre än på det jag skriver nu. Det skulle kunna ses som ett tecken.

Har precis laddat ner N1-blanketter till deklarationen, känner mig extremt uttråkad och gör därför en Virtanen, eller vem det nu var som började, och utser Feists ”1 2 3 4” till dagens låt!

Videon är för övrigt helt förtjusande.

Jag känner mig håglös och oinspirerad. Tvivlar för hundrade gången på mitt bokmanus, funderar på om det inte är så att jag ska skriva den tredje boken som nummer två ändå och irriteras över att jag inte skriver några roliga saker i bloggen. När jag beklagade mig sa en kompis men du vet ju när du skriver de där briljanta inläggen när vi fikade i går. Huh? svarade jag. Ja, de där som får dina kvinnliga fans att gå i spinn. När du skriver om en gata du gått på i Uppsala eller Stockholm och en tjej. Du vet ju att det blir så redan när du skriver det.

En gata och en tjej. Well, jag vet inte riktigt om jag håller med men det var rätt roligt sagt. Och eftersom jag ska åka till Uppsala i morgon och vandra i förflutenhetens minneslandskap nummer ett – Valborg, så kanske inspirationen kommer åter.

Nu ska jag gå och jobba och därefter göra klart mina deklarationer. Kul.

Jo, boken kommer att bli bra. Jag måste bara skriva den också. Det känns irriterande att ha en historia där inne som vill ut, men som hela tiden hålls tillbaka av andra åtaganden. Som livet och jobbet. Saker som måste gå före. Oh well, förr eller senare blir det väl klart.

Senast författade mening: När och var som helst men uppenbarligen aldrig här och nu.

Förvånade mig själv med att skriva lite i går kväll. Inte mycket, en halv sida ungefär, men ändå, det hör inte till vanligheterna att jag skriver sent en söndagskväll. Läste igenom de senaste sidorna, putsade lite, lade till, drog ifrån, kände mig nöjd. För jo, jag tror att det kommer att bli bra till sist. När jag känner att strukturen finns där och karaktärerna är satta och jag kommit på hur hon som är med barn ska återkomma till berättelsen efter att ha ställt tillvaron på ända i kapitel ett, då kommer historien att ha fått sin form och vägen ligga öppen. Då ska fasiken i mig möjligheten finnas att jag nästan är klar när tjänstledigheten är slut efter sommaren. Ja, kanske.

Det kommer inte att bli en glad bok. Det var ju inte den förra heller egentligen, för även om den var klädd i en munter skrud så var personerna rätt ledsna när det kom till kritan, med oerhört dumma och livsomvälvande handlingar med långtgående följder på sina rap sheets. Den här gången är ledsenheten inte lika särpräglad och explicit kopplad till enskilda händelser, men kanske blir den ändå än mer påtaglig. Jag vet inte, det är så lång väg kvar att vandra än. Men det blir inte en stillsam bok, inte en långsam sådan, även om den kanske inte kommer att ha det bladvändande driv jag jobbade så hårt med förra gången. Förhoppningsvis vänds sidorna ändå, för att det finns en viktig historia att berätta.

Lika bra att följa gårdagens goda exempel och skriva lite antar jag.

Jag undrar om det här med att vara sympatisk. När jag pratade med en vän om min kommande roman häromdagen sa hon du måste göra honom mer osympatisk, mer svinig.

Hon har ju rätt antar jag, och jag har varit inne på samma sak tidigare i bloggen i en annan tid, eller åtminstone ett annat år. Problemet är bara att liksom i förra romanen ligger huvudpersonen så ytligt nära mig själv, kanske ännu närmare den här gången eftersom den saknar den over the top-fiktiva händelse som ”Dannyboy & kärleken” hade. Jag hade inga problem med att säga att ja, han är till stora delar byggd på mig själv som person och hans bakgrund är densamma som min egen, men du tror väl ändå inte att jag har … ja, det där som läsaren får veta ungefär tre fjärdedelar in i läsningen av boken men som jag gärna inte skriver ut här eftersom det ska vara en överraskning och det finns ju gud förbjude människor som läser det här utan att ha läst min roman. Det tog på något sätt udden av hela verklighetsförankringen, att själva huvudhandlingen, det svettiga dygnet i slutet av maj, till stora delar var en fiktion även om personen var som jag. Ett skydd att gömma sig bakom.

Den här gången kommer inte det att vara lika enkelt, det finns inget uppenbart att rymma ifrån och ducka under. Egentligen stör det mig kanske inte, handlingen kommer till stora delar att vara en fiktion men ändå, det kan vara svårt att se och det känns lite läskigt, för hur tuff jag än känner mig ibland så vill jag ju i grund och botten bara bli älskad och omtyckt.

Men samtidigt, det är nog vad som krävs för att göra det hela riktigt bra. Mer svin åt folket.

——

Nu har jag sett Carl-Michael Edenborg säga väldigt många gånger att alla Bonnier- och Norstedtsförlag är bannlysta på Textmässan, senast i en liten blänkare i DN i dag. Gäller det författarna också tro? Kommer det att gå ett larm när jag går in genom entrén? Finns det en lista med bilder på alla oönskade individer i insläppet som de kollar av mot, får vi stryk? Så många frågor, eventuellt så läskiga svar.

Så var påsken över och nej det blev inte tio sidor, inte ens fem men däremot fyra, författade på påskdagen tillsammans med rejäla mängder kaffe på ett fik på Upplandsgatan som jag aldrig suttit på tidigare. Jag har inte hunnit läsa igenom sidorna ännu, men känslan när jag skrev var den jag brukar ha, fan vad tråkigt och ointressant det här är alltså, men när jag sedan läser igenom det minns jag att jo, det var precis så här jag kände med förra boken också och det löste ju sig rätt väl den gången. Men varje gång jag sätter mig ned för att läsa håller jag andan, kanske är det den här gången bubblan verkligen har brustit och slutet är här.

Ägnade senkvällen i går åt Tennison. Det var den bästa tv jag sett på rätt länge, trots att utgången kändes utmejslad redan när den första delen slutade på söndagskvällen. Dels krävde deckardramaturgin att det inte skulle vara den första och heller inte den andra misstänkta som var den skyldiga, det var så klart den tredje som inte ens setts som misstänkt som var flickmördaren, och dels var ju temat för hela den avslutande serien att Jane Tennison är en ensam människa, en sådan sorgesam figur som är menad att vandra ålderdomens stig allena och trots att hon ändå i sin personliga misär försökte sträcka ut handen tvingades hon inse att nej, det är ingen idé, för endera så dör de eller så mördar de. Helen Mirrens 16 år långa porträtterande av detective superintendent Jane Tennison tillhör utan tvekan något av det starkaste som brittisk tv någonsin skapat.

Nej, det finns ingen ursäkt längre, dags att läsa igenom det jag skrev.

——

PS. Jo, även jag har märkt att min sajt varit mer än lovligt svajig det senaste dygnet. Jag har mejlat mitt webbhotell både en och två gånger och sagt what the fuck, och enligt det senaste svaret verkar de faktiskt ta problemet på allvar och jag hoppas verkligen att de gör det för annars flyttar jag. DS.

Äh, jag kan ju inte ge upp bokjäkeln bara för att det känns motigt i några dagar. Det ska fasiken bli något av det jag håller på med. Det är jag skyldig mig själv. Återvändarboken får vänta ett par år. Punkt slut.

Tills jag tvivlar igen alltså.

Jag är som sagt romanbrydd. Jag är brydd och irriterad och fundersam eftersom jag tvekar. Det tar liksom inte fart. Jag vet inte vart det ska ta vägen. Eller jo, det vet jag nog egentligen, men jag känner mig … ja hur känner jag mig … jag känner mig oförmögen att ta mig dit. Det står och stampar i farstun, jag blir inte kvitt nuets tankar, de blandar sig in i fiktionen på ett sätt som jag tror hämmar texten. Det ligger för nära. Det är lite som att man inte kan förstå samtiden om man inte förstår historien – vilket kan verka märkligt med tanke på att jag är en dokumenterad minnesjunkie av rang – eller nej för den delen, det är kanske inte alls samma sak egentligen, men hur som helst så känner jag att nuet står i vägen och skymmer sikten för det jag vill berätta som ett tjockt jävla enbuskesnår.

Så istället börjar jag bolla med tanken att det kanske trots allt är dags att ge sig på det jag i min sovjetiska femårsplan hade tänkt skulle bli roman nummer tre, boken jag ursprungligen skrev redan som artonåring, som jag snuddade vid i det här inlägget och som då hette ”Jag älskade Rebecka”, en berättelse om att återvända hem och att konfrontera sitt förflutna. Dessutom var det i ursprungsversionen en rätt så grym mordhistoria med en förhoppningsvis rätt oväntad twist på slutet, men jag är osäker på huruvida den skulle överleva in i 2000-talsversionen, åtminstone skulle den sakna de groteskerier av Stephen King-modell jag använde mig av när det begav sig.

Jag vet inte. Det är lockande. Det är en färdig historia som bara ligger där och väntar på att bli skriven. En historia om landsbygd kontra stad, om de som gav sig av och de som stannade kvar och vilka effekter det får för vänskap, kärlek och livet i stort. Och med tanke på att jag bara fristajlade totalt när jag skrev det – jag hade ju aldrig satt näsan utanför Kungsgården och Sandviken när jag diktade ihop det – så har jag ju lite mer insikt i frågan nu.

Jag vet inte. Men det lockar.

Eller så är det bara en tillfällig tvivelblues i min hjärna.