Kategori: Författande

Jag är romanbrydd i dag. Väldigt romanbrydd, och därtill rätt trött på mig själv. Måste nog gå och äta brunch för att dämpa det.

Solen skiner utanför mitt köksfönster men jag har huvudvärk och har väl inte rent allmänt orkat ta till mig den här nu är det vår nu måste vi vara ute varenda jävla tiondel av vår tillvaro-hysterin. Inte alls faktiskt. Jag tar en Berocca istället, det ger också vitaminer och livskraft, sa den glåmige och förkylde surkarten.

Om en knapp timme ska jag intervjua Helene Tursten i lobbyn på Hotel Diplomat på Strandvägen. Flådigt. Intervjublocket är i sedvanlig ordning fortfarande tomt på frågor. Men jag läste ut boken i går kväll åtminstone – långt ifrån den bästa deckare jag läst med en lite för förutsägbar upplösning, men alls ingen oangenäm upplevelse.

Därefter ska jag ta mig an Sisela Lindbloms kommande roman De skamlösa, hoppas få intervjua henne dagarna före påsk, bara jag kommer ihåg att ringa henne i dag. Jag älskade verkligen Lisa för själen när det begav sig för ett drygt decennium sedan, så jag hoppas mycket på hennes återkomst till romanförfattandet.

Hm, det blir nog inget romanskrivande i dag. Kanske hinner jag läsa igenom de rader jag skrev i går åtminstone. I kväll ska jag gå på opera är det tänkt, eller nja, dansteateropera för att vara helt korrekt. Jag är så kulturell att det nästan gör ont.

…författade nyckelmeningar: Sitter fortfarande på jobbet, så jag kan inte kolla det riktigt och mitt minne är visserligen gott men inte fotografiskt. Men det var något om barn, en annan tillvaro och verklighet. Jag fick i alla fall ur mig en dryg sida innan jag gick i morse, och sista meningen jag skrev var den korta och koncisa Ja tack.

…skrivna artikel: Mitt epos om Eldkvarn kan läsas bland annat här.

…lite roliga bonusinfo om Eldkvarn som framkom under intervjun men inte fick plats i artikeln: Låten ”Blues för Bodil Malmsten”, som finns med på nya albumet, hette i ett halvår ”Blues för Bodil Malmström” innan bandmedlemmen Tony Thorén rättade Plura Jonsson när de började repa.

Det är sommartid vilket är en annan tid och då är det väl dags att få lite styrsel på tillvaron och skrivandet. Och nej, en timme hit eller dit gör väl egentligen ingen skillnad men ändå en orsak så god som någon för att sätta ner foten.

Det finns en roman att skriva och ett liv att leva. Och boken måste bli klar någon gång, inte bara för dess egen skull utan även för att jag vill skriva klart filmmanuset och ta tag i ett par andra projekt och … tja tiden räcker hur som helst inte till.

Därför tänker jag vara ledig. Tre månader semester plus tjänstledigt från fredag den 5 juli till måndag den 8 oktober. 94 dagar utan jobb. 13 veckor plus en helg. Oh the joy.

Nu ska jag äta frukost, skriva och därefter gå på pressvisning klockan tio. Om jag nu bara kunde komma ihåg vilken film det var samt vilken biograf det sker på så vore allting i tillvaron bra. Ja nästan i alla fall.

Vaknar med lätt huvudvärk vilket väl var väntat och fan halsen ömmar lite och är som ett fint sandpapper och det första som slår mig är bloggen. Måste uppdatera bloggen. Dricker ett glas vatten, tar datorn tillbaka till sängen, nej stilla dig lite nu skriv aldrig på tomt sinne! och går och hämtar tidningarna istället. Börjar med DN Kultur, skummar, ser att Jonas Thente hyllar bokhororna i sin bäst just nu-lista och får genom formuleringen för mig att debatten rasar där och att det bråkas om huruvida bloggar blir bra som böcker eller inte och surfar genast in för det har jag uppenbarligen missat. Men nej det var visst bara två kommentarer som handlade om det i ett inlägg som egentligen handlade om något lite annorlunda. Läser om Thentes lista och tja, jag kanske övertolkade men hey jag är som sagt lite nyvaken och förvirrad.

Jag har aldrig skrivit dagbok (det var det inlägget egentligen handlade om – nej inte om jag har skrivit dagbok, men det handlade om dagboksromaner) men jag antar att jag använt mitt skönlitterära skrivande till att spara min egen historia till eftervärlden ändå. Jag har blandat ihop, fabulerat, laborerat, konkluderat och insinuerat saker om en verklighet rätt nära min egen. Det lär jag vilket jag väl redan skrivit här någonstans fortsätta göra. Det är till och med möjligt att fragment av det jag skrivit här kommer att hamna i nästa roman i ett helt annat sammanhang, det är åtminstone inget jag utesluter för jag har hittills alltid mest gått på känsla när jag skriver och får jag ett sådant infall lär det få effekter för hela framtiden. Nej troligen inte din framtid, men min.

Fortsätter med SvD och läser ljudbokmomshistorien som även vi skrev om i går och får ett sting av jobbig känsla i magen när jag inser att jag åter har skjutit det där på framtiden igen, jag måste ta tag i det men när? tiden räcker ju aldrig till. Så tar spellistan slut och jag funderar över vad jag ska lyssna på, bestämmer mig för Client men jag tycker verkligen inte att den är värd de fyra plus som vår recensent gav den i veckan även om Heartland är en fantastisk låt och Dubstar-Sarah Blackwood är med i gruppen och när hon sjunger kastas jag tillbaka till 1995 och deras album Disgraceful som jag fortfarande spelar ibland och oh the sweet memories. Grämer mig så över att jag fortfarande inte tagit mig för att uppdatera min sida på Myspace med mer info och tänker på att min rss-flöden har något jävla fel i dem så att de inte funkar i Twingly. Måste ta tag i det. Mm, jag ska.

Så slår det mig att det var något jag tänkte på i natt som jag måste blogga om. Jag har ingen aning om vad det kan ha varit.

Så sträcker jag mig mot Svenskans A-del och en timme har förflutit av mitt lördagsliv.

Så hann jag inte mer än avsluta den förra bloggutmaningen innan Zoe drämde till med en ny. En hyfsat krystad sådan till på köpet, men eftersom den ger mig en bonusmöjlighet att borra mig ner i det förflutna är det väl bara att tacka och ta emot. Men jag måste fundera ett tag först, att bara skriva årsredovisningar rakt upp och ner skulle vara alltför rättframt för mina dunkla syften. Jag måste ta sats.

Dessutom känner jag mig lite tom just nu vilket aldrig är ett bra tillfälle för att gräva i tid som flytt. Troligen inte i tid som är heller. Dock tror jag inte att det är utlandsliv som felas mig vilket antytts i kommentarerna men å andra sidan vet man väl aldrig vad man saknar innan man ställs inför det man aldrig provat på antar jag. Men nej, jag har aldrig varit utanför Sveriges gränser mer än 22 dagar i sträck och har heller aldrig känt någon lockelse efter det.

Jag har inte skrivit på romanen på en vecka. Ska försöka nu. Med tanke på tomheten lär det gå alldeles strålande.

——

Newsflash 10.51: Som grädde på mitt lätta misärmos kan jag meddela att ventilationen har löpt amok på TT nu på förmiddagen. Det luktar starkt av avlopp i trakterna kring nyhetsdesken, där jag råkar sitta. Just nu står folk och pekar ut varandra som orsaken till stanken. Ingen enskild mänsklig varelse kan dock vara orsaken till det här. Urk.

Jo, min nästa roman ska fasiken få heta Vi har redan sagt hej då ändå. Jag tänker inte vika mig bara för att något annat heter lite likadant.

Åtminstone tror jag det. Livet är en ända lång velighetsparad.

——

På tal om något helt annat är det lustigt hur man undermedvetet anpassar sig. Min pappa har varit på besök i helgen och i går morse rattade jag utan att ens reflektera över det in P4 på morgonen. Inte för att han bad om det på något sätt, utan för att det kändes som det rätta att göra. Så nu har jag för första gången på över ett decennium lyssnat på både Ring så spelar vi och Melodikrysset den här helgen. Det var exakt som jag mindes det.

Det slog mig just att min mash-up från ett par dagar sedan – då jag använde Ronnie Sandahls boktitel Vi som aldrig sa hora, blandade ihop den med min egen planerade Vi har redan sagt hej då och fick resultatet Vi som aldrig sa hej då – kanske visar på ett problem. Titlarna låter ju rätt lika. Kanske lite för lika?

Vad fan, kan jag aldrig få bli titelglad!?

Det slog mig att det kanske är dumt att låta allt bara gå helt till spillo. Jag skrev ju ändå runt 160 sidor på den första versionen av Vi har redan sagt hej då, 160 sidor som väl aldrig lär bli mer efter att jag la ner jobbet med den i november och började om från scratch. Text som kanske ändå inte är helt värdelös, även om jag till sist insåg att det väl inte var på väg någonstans. Text som hade en del problem. Text som … tja väl inte blev så bra som vare sig jag eller förlaget ville helt enkelt.

Jag orkar dock inte lägga ut allt, åtminstone inte i ett första skede, det är alldeles för mycket redigering som måste göras av det jag skrev. Men de åtta första kapitlen, där de två huvudpersonerna introduceras (plus den stora manliga birollen i kapitel två) och det går att skönja mönstret till det stora känslomässiga svek jag hade tänkt låta historien utveckla sig kring (tror jag), är ändå relativt genomjobbade, även om min kära redaktör Matilda aldrig lagt sitt trollspö över det som hon gjorde med Dannyboy vilket säkert ger att texten är lite mer ordtung än det jag tidigare publicerat.

Dessutom slutar kapitel åtta rätt dramatiskt, vilket så klart är en bra effekt att stanna mitt i.

Så – läs om ni vill eller strunta högaktningsfullt i det om ni vill. Jag lägger det under en egen rubrik i högerspalten, som en påminnelse om att ibland är dikeskörning kanske det enda alternativet. Totalt finns 30 kapitel. Men åtta räcker som sagt bra som introduktion. Ni kan också klicka här.

Kylskåpet är tomt, Cinemateketaffischen på ytterdörrens insida är fortfarande för februari, jag har inte gjort en ny spellista sedan 2006 jag har fasiken knappt fixat någon ny musik sedan förra året heller när jag tänker efter, min lönerapport är redan en vecka sen och just ja, den satans momsdeklarationen ska vara inne i dag, det kommer ju inte att hända.

Vad jag försöker säga är att livet behöver några dagar på sig innan det återgår till det normala.

Försökte titta på romandokumentet i går eftermiddag. Stirrade på skärmen i några sekunder, kollade på de spridda anteckningar jag plitat ned, måste få fram att hans livsföring kanske inte alls är så eftersträvansvärd stod det i botten, jag glodde med tom blick. Stängde filen utan att ens veta om en tanke formats i huvudet.

Vad jag försöker säga är att hjärnan behöver några dagar på sig innan den återgår till det normala. Och att jag gillar upprepningar när jag skriver.

Så är dagen här och en vän som är ännu mer insyltad i spektaklet mejlar och skriver ny dag, men ändå dock den sista. Konstigt. och jag kan inte mer än hålla med i undertonen av … saknad? Den 31 januari reste jag till Jönköping för att inleda bevakningen av den första deltävlingen och sex veckor, fem städer (jag var ju inte i Göteborg) och gud vet hur många alldeles för sena timmar senare står vi nu här och det är examensprov. Ja, det känns konstigt och faktiskt en smula sorgligt på flera sätt än ett men solen går nog upp i morgon också. Troligen innan jag har gått och lagt mig.

Pratade med en vän om de små händelserna i går kväll. De små händelserna som får de livsavgörande betydelserna och det är ju ett ämne som jag tjatat om i den här bloggen så många gånger och som var tanken att bli en grundpelare i den nya romanen och kanske fortfarande blir det eftersom manuset ännu står och svajar. Det slutar aldrig att fascinera mig, hur de till synes obetydliga detaljerna leder till det ena och andra och tredje och fjärde och hur tanken till sist svindlar och magen sugs ned i ett svart hål och jo, jag vet att det är rätt meningslöst att tänka så eftersom det tillhör livets grund men jag gör det ändå för det behagar mig. Och jo, det blir nog mer av den varan i romanen när vi inte längre har sagt hej då.

Så se det som en programförklaring för mitt schlagerfria liv – små händelser, romanskrivande och tankar som svindlar är hädanefter tillvarons melodi. Från i morgon.

——

Och just ja – jag undrar fasiken om inte Måns Zelmerlöw dansar hem det här i kväll alltså. Rutinen säger visserligen att man inte ska lita allt för mycket på publikresponsen i Globen på genrepen, men cheezus, taket på den väldiga kupolen lyfte när han drog igång sin Cara mia och dånet tystnade aldrig och utanför arenan stod småtjejer efteråt som hade övat in en dansrutin med skyltar där de skanderade hans namn om och om igen. Killen är verkligen älskad och jag tror att The Ark är lite för extravaganta för att gå hem hela vägen. Och det där leendet alltså, oj vad han täljer guld med det.

Bara för det vinner väl Andreas Johnson.

Sprang på min gamle barchefskollega från Kalmar nation anno 1997 – Christer Enqvist som numera jobbar på P4 Uppland – i pressrummet i Globen. Han frågade vad nya romanen ska handla om, och jag gav honom en kryptisk och kort resumé. Ah, så om Dannyboy & kärleken var Breakfast club, så är det här St Elmo’s fire, var hans kommentar. Bra analys. Synd bara att den förra har ett Imdb-betyg på 7.7, och den senare 5.8…
——

Jag har för övrigt debuterat som Aftonbladetfotograf.