Kategori: Författande

…skrivna nyckelmeningar: När andnöden kommer och ångesten sitter som en gammal vän i bröstet brukar jag tänka på henne. Hon som är urtypen för att förstå hur det är omöjligt att människor är gjorda för tvåsamhet trots att de inbillar sig det.

Ibland är jag en sån muntergök.

Jag undrar hur pass nära jag bör skriva romanen. Hur nära mig själv.

Min förra roman var ju en helt fiktiv historia i dess huvudberättelse (dygnet i Stockholm), men eftersom huvudpersonen i stort hade lånat min egen livshistoria och en del av de episoder och platser som utspelade sig i det förgångna (Sandviken och Uppsala) också låg nära verkligheten så var och är det många som tror att det är en någorlunda sann historia. Det störde mig inte då. Det stör mig fortfarande inte. Men kanske stör det andra?

Den här gången känns det som att jag håller på och vänder på steken. Huvudpersonens bakgrund är fortfarande rätt luddig men berättelsens nutid nuddar vid flera tillfällen min egen rätt hårt. Inte så att jag lämnar ut personer i min närhet, det har jag ingen lust att göra vare sig i roman- eller bloggform så länge det inte rör sig om såna här harmlösa grejer, men det känns som att läsaren återigen, fast av andra skäl, kan förledas att tro att det här är jag. Det stör inte mig, även om det känns lite mer obehagligt den här gången eftersom smärtan och blottläggelsen känns djupare än i Dannyboy, som trots de mörka svek- och självmordsteman som är bokens grund hade en rätt ljus ton. Men åter – stör det andra?

Det sägs ju att en debutroman får vara och kanske till och med oftast är en produkt av författarens egen värld – man skriver om det man känner till och som ligger en närmast. Men för att bli en riktig författare så ska man sedan gå vidare, lämna sin egen bakgård och dikta fritt. Och det är klart att jag diktar fritt, men jag vill ju rota i min egen hjärna. Jag vill ju att det ska ligga nära. Jag gillar – men förfäras väl samtidigt av – tanken att läsaren tror att det här är jag. Min verklighet. Mitt liv. Men vill någon annan läsa det?

Argh. Ständigt dessa tvivel.

Shit pommes frites, Sara Stridsberg fick Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten! Vilken grej, någon som jag känner som får Nordens näst finaste bokpris (ja, man lär väl ändå klassa Nobelpriset högre…). Och i slutet av förra veckan fick ju Gunnar Ardelius priset Slangbellan för Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Stort grattis till er båda!

Hm, det här måste firas med eget skrivande. Ska jag få några priser själv får jag väl se till att producera något också.

Man vet att man är hemma när man väcks av att huset skakas för att det borras någonstans. Men eftersom det skedde först 08.00 prick (jag gissar att det är det nya bygget i huset som nu börjat väsnas, hoppas de håller sig till kristliga tider) och jag tokkraschade i säng vid halv elva i går och min vana otrogen mig veterligen inte vaknat till en enda gång under natten, så känner jag mig om inte utsövd så i alla fall inte sjukligt trött utan rätt okej. Och det är ju en bra början.

Början på det nya är för övrigt ännu schlagertext som jag inte hann skriva i helgen och som ska ut i dag och handla om generationsväxlingen inom Melodifestivalen. Bandspelaren är laddad med pratminus från Christer Björkman och Bert Karlsson som bara väntar på att få komma ut i det fria. Men framåt lunch när det är klart – damdadam – då ska jag satan i gatan skriva på romanen för jag är ju ändå ledig både i dag och i morgon. Jag en del grejer inom mig som legat och grott ett tag som nu måste få komma på pränt. Ibland är det verkliga livet ypperligt som grogrund för fiktion.

——

Uppdatering: Här finns resultatet av dagens två arbetsmödor.

I Dannyboy & kärleken beskrivs en hemgång.

Eller nej, rättelse, i Dannyboy berättas om hur en hemgång kan vara när den är som bäst. När det är vår i luften och solen just har stigit upp och man promenerar från en efterfest eller från ett oväntat nattligt möte och lugnet ligger över själen och dagen gryr och det finns hopp om att framtiden, eller åtminstone nutiden, ska te sig ljus och världen är vacker och det finns en mening eller två med tillvaron.

Nu var visserligen inte morgonens hempromenad riktigt en sådan eftersom det knappt är mars och klockan var lite för sen och vädret för kyligt och staden var Nyköping vilken aldrig kommer att betyda något för mig men i övrigt hade stunden potential. Solen sken, fåglarna kvittrade och dagen hade grytt och efterfesten blev ack så sen och sömnen åh så ickeexisterande och det var väl fyra timmar sedan nu men ändå har inte ögonen slutits mer än för att blinka för jag måste ju jobba också. Jag väntar på att min kollega ska vakna upp, äta frukost och komma och hämta mig på mitt hotell och jag drömmer om Stockholm och jag drömmer om Uppsala för det är där Dannyboy drömmer om sin hempromenad. Det gör jag också i dåtiden men jag lever ju främst i nuet och därför minns jag även ett par liknande promenader när dagen gryr i Stockholm som ju ändå är min hemstad nu, något väl mitt älskade Uppsala aldrig åter lär bli.

Eller nej, rättelse, Dannyboy drömmer om sin hempromenad när han sitter och tittar ut över Stockholms ström men det är Uppsala han ser och när jag själv minns så är det just den morgon som beskrivs i romanen jag ser framför mig. Jag tror det var i maj 1997 och livet var annorlunda då.

Schlagerturnén är över och oj vad vi dansade i natt. Endast hemfärden återstår. Kanske kan tillvaron återfå något av sin balans.

Ja tack.

PS. Jag vet att jag skrivit tidigare i bloggen att det aldrig står i Dannyboy att huvudpersonen heter just det. Men hey, jag är som sagt lite trött och orkar helt enkelt inte skriva runt det. DS.

…allt skulle bort, men så hände något.

Eller rättare sagt – de reade ut min bok och allt försvann helt bevisligen, utan att jag förstår varför eftersom det inte borde vara sant.

Okej, så här menar jag egentligen: I går upptäckte jag att Adlibris i sista stund inkluderat min bok (pocketversionen) i sin rea och att priset sänkts från 39 till 29 kronor. Så det tänkte jag att jag skulle tipsa om nu på morgonen, med ett braskande skynda skynda, klicka och köp!-budskap. Men så surfade jag in och upptäckte till min förvåning att titeln plötsligt var tillfälligt slut. Och inte nog med det, den kostade plötsligt 30 istället för 29, trots att den inte finns. Dessutom har, trots det fortsatt rätt löjligt låga priset, bokreastämpeln försvunnit.

Nu säger vän av ordning att vadå, det är väl inte så konstigt om den blivit tillfälligt slut, de har väl sålt de exemplar de har och nu är det tomt. Jo, det kan ju vän av ordning få tycka, men då vet inte vän av ordning att det brukar stå leveranstid 1-3 dagar när Adlibris har en bok i sitt eget lager, men 2-5 dagar om det är tomt och de måste beställa hem den. Det är åtminstone min erfarenhet. Så jag undrar vad som har hänt. Och hade jag tid skulle jag minsann gå till botten med det ögonabums. Nu får det nog anstå lite.

Men hur som helst – den kommer att komma tillbaka till deras lager och 30 kronor är fortfarande ett löjligt lågt pris, faktiskt bara en krona mer än 29. Så skynda skynda, klicka och köp!

Fick ett väldigt väldigt uppskattande mejl angående min första roman i går kväll. Det var fantastiskt roligt att läsa och samtidigt så öronbedövande … jobbigt. Det inleddes, efter några hälsningsfraser, så här:

Kan jag säga hur MYCKET jag tyckte om den?

Vad gillade jag med den? Jag är imponerad av att du lyckats få den så, well, ”fartfylld” och hoppandes mellan flera olika tidpunkter och platser, utan att den blev det minsta förvirrande. Det är en konst. Och väldigt noggrann planering, kan jag föreställa mig. Och jag är imponerad av hur exakt rätt alla detaljer kändes, från folkölen till popmusiken, alla detaljer på sitt sätt symboler för antingen vuxenlivet eller studentlivet, och hur varje steg de två huvudpersonerna tog nästan minutiöst gick att följa på en karta.

Jag älskade att hela boken utspelas under en varm vårnatt. Allting blir magiskt om det utspelas under en varm vårnatt.

Jag tyckte om alla kontraster och konflikter i handlingen, känslor mot sex, förhållandet man söker efter jämfört med det man får, och hur huvudpersonen verkade växla mellan glad berusning och iskall ångest, mellan att leva här och nu och att försvinna in i olika minnen. Jag har lite svårt att fatta hur, men man kände det som om man lärde känna de båda huvudpersonerna fastän det tar hela boken innan man får veta allt om dem.

Därefter följer ungefär lika mycket till i ungefär samma anda, innan det avslutas med:

Så här är det: Jag älskade din bok. Jag läser sällan svenska böcker, så gott som aldrig någon som jämförts med ”Jack” av en recensent. Jag älskade den här boken. Jag vill väldigt gärna att du skall veta det.

Jag publicerar inte det här för att jag vill skryta (åtminstone inte till mer än tio procent). Jag är övertygad om att de flesta författare ibland får liknande mejl i olika utsträckning, själv har jag fått kanske knappt tio i ungefär den här andan. Och jag antar att det bara är de som verkligen älskar en bok som hör av sig. Ja, och så de som hatar den då kanske. Några såna har jag dock inte fått som tur är. Så är jag ju heller inte särskilt kontroversiell antar jag.

Nej, anledningen till att jag publicerar det är att samtidigt som jag blir ofantligt glad över att läsa att min bok faktiskt griper tag om åtminstone en del läsare till den här graden, så ger det mig även en prestationsångest utan dess like. Hur i helvete ska det jag håller på och skriver nu att kunna toppa det där? Väldigt noggrann planering – fan jag skriver ju bara på chans, jag duttar ju bara, jag skriver ner några spridda anteckningar, rycker citat här och där, och inbillar mig att det ska bli en bokjävel. Hur i helvete kan jag tro det?

Jag försöker tänka på hur det kändes förra gången. Hur var känslan när jag skrivit en femtedel av Dannyboy? Men jag minns inte. Det är fan fem år sedan och jag hade ingen aning om huruvida det ens skulle bli något slutresultat. Hur skulle jag kunna minnas?

Argh. Jag blir tokig. Varför kan jag inte vara för evigt fylld av självförtroende och vackra tankar om min egen förmåga?

Jag har funderat på det ända sedan jag hörde låten första gången för en månad sedan och även nämnt det för textförfattaren själv, och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att raden kyss mig inte, det kommer bara leda till något ont från Annika Norlins Säkert-skiva kommer att bli den absoluta nyckelmeningen i min roman, även fast det inte ens är säkert att den hamnar i boken till sist. Fast jo, det gör den nog.

Jag har för övrigt för första gången i mitt kreativa liv använt mig av ett särskilt dokument där jag sparar fraser jag fastnat för och vill ha med i boken på ett eller annat sätt. Förutom Norlins har jag bland annat ett från The OC med, som dock behöver viss översättning och ämnesbyte innan det ska funka. Vad kan jag säga, jag är en simpel tjyv.

——

Oscarsfacit: 18 av 24. Eftersom det kändes rätt svårtippat i år är jag är väldigt nöjd. Särskilt med prickandet av Alan Arkins birollsseger och att jag spelade The departed-kortet fullt ut.

——

Uppdatering: Kan någon förklara hur det kommer sig att Expressen, som enda svenska tidning, år efter år envisas med att kalla Oscarsgalan för Oscargalan? Det är möjligt att det är mer korrekt svenska (man säger ju till exempel knappast Guldbaggargalan) och jag antar att s:et i det ”svenska” ordet kommer utav att det på engelska kallas The Oscars, men kom igen – Oscargalan låter ju inte klokt.

Uppdatering 2: Hm, nu ser jag att DN också skriver Oscargalan i sina vinjetter, men Oscarsgalan i texterna. Världen är ur led.

Det blev precis som jag trodde. Timme efter timme av surfande, bloggläsande, tvättvikande, tidningsläsande, bokläsande (Jonas Karlssons Det andra målet, ska intervjua honom nästa vecka), lite lite tränande och till sist under viss kroppslig protest skrivande. Klockan hann ticka fram till 14.30 innan jag startade och jag skrev 2408 tecken inklusive blanksteg under knappa två timmar och jag tror visserligen att det blev bra men jag har inte läst igenom det än, det blir förmiddagens uppgift.

Därefter var jag på releasekalas för Tobias Rydins debutroman Osynligheten och drack … tja, kanske något mer alkohol än vad en vanlig tisdag klarar för någon med kroniskt lutherskt samvete.

I morse satte byggjobbarna från helvetet (läs källaren under mitt hus) igång i gryningen igen med sitt borrande, bankande och gormande och eftersom jag somnade sent är jag således åter på det där härligt griniga humöret jag strösslade över världen i början av förra veckan.

Men egentligen borde jag glädjas och tacka killarna i blåställ som nu när klockan närmar sig nio gör sig redo för att gå och käka lunch. För jag läser i kommentarerna hos Malte Persson att det inte går att skapa god litteratur om man ägnar sig åt skrivande efter lunch. Tydligen har PO Enquist hävdat att alla riktiga författare går upp klockan sex och skriver till tolv och allt som skapas av en skaldande hand därefter är rent dravel och PO är ju the shit, även om jag hört honom tala positivt om Dan Brown vid ett tillfälle vilket väl knappast hör till god litterär ton.

Anyways – författare och hantverkare är alltså de två skrån som fortfarande bör följa bondepraktikans råd och rön för en lyckad tillvaro. Jag är med andra ord körd.

För själv skriver jag helst på eftermiddagarna. Även om jag har hela dagar lediga så ser det hela tiden likadant ut, jag skapar mig ursäkter för att slippa sätta mig framför datorn och dra fram det jag måste ur min hjärna. Och när jag väl sitter där med mulen min och inser att jo, nu måste jag fan skriva, så surfar jag istället, bloggar, kollar mitt banksaldo, läser besöksstatistik, surfar lite mer, kokar kaffe, skickar sms, kollar manuellt om jag fått något mejl trots att mejlprogrammet hämtar hem per automatik var femte minut, funderar om det inte är dags att dammsuga och hur har jag det egentligen med rena kläder, borde jag tvätta?

När så ursäkterna tagit slut är klockan obönhörligen efter fjorton och ångesten över min uselhet kommer krypande och litteraturen med den som ett oönskat men nödvändigt brev på posten. Så skriver jag ett par timmar, ständigt med blicken mot teckenräknaren. Räcker det? Får jag göra något annat nu? Har jag varit duktig nog? Har jag skapat tillräckligt för i dag eller tänker du tvinga mig att sitta här i 2000 tecken till din jävel?

Riktigt så illa är det så klart inte alltid. Och det finns faktiskt morgnar då jag och byggisarna där nere hamrar på i samma takt även om de är löjligt få. Men, vilket jag väl skrivit om tidigare också, oftast tycker jag att den skapande processen är så fylld av leda och tristess att jag undrar vad i helskotta jag håller på med. Och därför drar jag mig för att börja och dagen blir ack så lång. Jag tycker inte att det blir roligt förrän jag är klar, när jag får läsa igenom min text, gå igenom den, bearbeta den, känna att det faktiskt rann ut något jag kan vara stolt över. Det kan jag göra på morgonen. Men skriva, nonono do I really really have to?

Jag antar att Enquist var en smula raljerande till sin ton när han sa det där, för att seriöst hävda att det är omöjligt att skapa något av litterärt värde när man varit vaken mer än sex timmar är så klart rent nys eftersom vi alla – and pardon my cliché – är olika. Det är möjligt att majoriteten av alla författare använder PO:s doktrin med gott resultat, men de flesta författare är väl högerhänta också och det betyder ju inte att vi vänsterhänta bör skjutas för det.

Hm, liknelsen haltar kanske en aning, men jag är ju en eftermiddagsskrivare så det mesta jag får ur mig är ändå dravel.

Har bälgat i mig en termos kaffe på Café String och kroppen skakar således. Har gått igenom bokens första kapitel och skrivit om det till förstaperson och kanske är det den massiva koffeinchockens fel men just nu tycker jag att det känns smått briljant. I morgon är situationen säkert en annan men i dag är jag universums härskare och det är ingen som helst idé att säga emot.

Att jag inte skrivit en enda ny rad blundar vi inför.

Det går visserligen sakta, men jo, det går faktiskt åt rätt håll. Romanskrivandet alltså. Likt en pensionär på väg över gatan medelst rullator hasar jag framåt, tar pauser och tittar mig omkring. Det är kanske ingen vidare liknelse men well well, jag har aldrig varit särskilt mycket för sådana i mitt skrivande heller. I går kväll, efter dagens värv i Swedbank arena och före kommunens traditionella invigningsfest (indiskt tema på stadens lokala sportbar och nej, vi fick aldrig någon förklaring till den lustiga kombinationen) fick jag faktiskt ur mig några rader. Fler än femton tror jag. Dock inte mer än tjugo.

Jag funderar över längden. Hur lång är den ultimata romanen? Jaja, jag vet att det så klart är helt beroende på ämnesval, genre, stil och hej och hå, men om man ändå rent bevekelselöst skulle försöka bestämma – hur många sidor är en perfekt bok på?

Dannyboy & kärleken är på 234 i pocket och 247 inbunden (annat typsnitt och lite mindre radavstånd i pocketen). Jag tvivlar på att Vi har redan sagt hej då, för jo, jag har bestämt mig för att fortsätta använda det åtminstone som arbetsnamn, kommer att bli mer än 250. Men någonstans inom mig säger en konservativ liten gubbstrutt, ja samma som linkar fram över gatan antar jag, att en riktig roman är minst 300 sidor. Jag vet inte var jag fått det ifrån, men jag kan inte skaka av mig känslan. Är jag dum i huvudet eller ligger det något i vad panchisen säger?