I Dannyboy & kärleken beskrivs en hemgång.
Eller nej, rättelse, i Dannyboy berättas om hur en hemgång kan vara när den är som bäst. När det är vår i luften och solen just har stigit upp och man promenerar från en efterfest eller från ett oväntat nattligt möte och lugnet ligger över själen och dagen gryr och det finns hopp om att framtiden, eller åtminstone nutiden, ska te sig ljus och världen är vacker och det finns en mening eller två med tillvaron.
Nu var visserligen inte morgonens hempromenad riktigt en sådan eftersom det knappt är mars och klockan var lite för sen och vädret för kyligt och staden var Nyköping vilken aldrig kommer att betyda något för mig men i övrigt hade stunden potential. Solen sken, fåglarna kvittrade och dagen hade grytt och efterfesten blev ack så sen och sömnen åh så ickeexisterande och det var väl fyra timmar sedan nu men ändå har inte ögonen slutits mer än för att blinka för jag måste ju jobba också. Jag väntar på att min kollega ska vakna upp, äta frukost och komma och hämta mig på mitt hotell och jag drömmer om Stockholm och jag drömmer om Uppsala för det är där Dannyboy drömmer om sin hempromenad. Det gör jag också i dåtiden men jag lever ju främst i nuet och därför minns jag även ett par liknande promenader när dagen gryr i Stockholm som ju ändå är min hemstad nu, något väl mitt älskade Uppsala aldrig åter lär bli.
Eller nej, rättelse, Dannyboy drömmer om sin hempromenad när han sitter och tittar ut över Stockholms ström men det är Uppsala han ser och när jag själv minns så är det just den morgon som beskrivs i romanen jag ser framför mig. Jag tror det var i maj 1997 och livet var annorlunda då.
Schlagerturnén är över och oj vad vi dansade i natt. Endast hemfärden återstår. Kanske kan tillvaron återfå något av sin balans.
Ja tack.
PS. Jag vet att jag skrivit tidigare i bloggen att det aldrig står i Dannyboy att huvudpersonen heter just det. Men hey, jag är som sagt lite trött och orkar helt enkelt inte skriva runt det. DS.