Kategori: Författande

Satt och skrev i går kväll, inte mycket mer än en sida men ändå, jag skrev men det var ett sånt där tillfälle när det kändes som att det jag försöker få ur mig är totalt jävla helt värdelöst, ytligt, tomt och dumt och en massa andra … adjektiv är det väl, ordklasser har i ärlighetens namn aldrig varit min starka sida.

Hur som helst, ibland känns det som att det inte kommer att bli något, jag stannar vid en roman, jag dukar under, ger upp, väljer kommandot erase absolutely all and I mean really really all och svarar sedan jeppsidaisy när datorn frågar are you nuts you fucking wanker? Och nej, jag skriver inte det här för att få sympati, jag försöker bara beskriva hur det känns, jag vet ju att jag inte är värdelös eller ytlig eller tom eller dum när jag tänker objektivt på det hela, men ibland far all sans och vett ut genom fönstret och frågan är när jag får se det igen.

För övrigt gick lampan till min projektor sönder i går kväll. En ny kostar uppenbarligen 3 500 kronor. Den som kan förklara för mig hur en jävla lampa som uppenbarligen bara håller i fjorton månader kan vara värd den summan får gärna försöka, men jag lovar att det kommer att vara som att prata med en grå och lätt skrovlig betongvägg.

Åh det känns verkligen som att jag spridit så mycket värme kring mig de senaste dagarna.

Är det någon som har ett bra tips på en roman som beskriver … ja vad ska jag kalla det … känslomässig tomhet blandad med bedövande sorg på ett bra sätt? Eller kanske inte direkt bedövande sorg när jag tänker efter utan mer avtrubbad sådan, vilket jag väl antar kan gestalta sig på samma sätt som känslomässig tomhet, skramlande tunnor och ekande tystnad. Nej, tystnad ekar väl inte men ett eko kan göra den omgivande tystnaden mer påtaglig.

Äh jag vet knappt vad jag fiskar efter själv, det är för tidigt på dagen och jag är för trött och helt frisk är jag inte men jag ska gå och jobba i dag i alla fall. Jag känner bara att det jag skriver har en underliggande ström av sorg i sig, en tom längtan efter något huvudpersonen och jag själv inte kan identifiera och jag känner att jag skulle behöva rota djupare i det och behöver en knuff i rätt riktning. Kanske är det inte ens en bok jag söker, kanske är det en film, en känsla, ett stycke musik, ett enda ynka ord eller en hårt skumvispad blandning av allt mellan himmel och jord.

Vad som helst som kan få mig in i den rätta fållan.

——

PS. Självklart är det tragiskt att Anna Nicole Smith dött, det är det alltid när människor går bort, och jag läste med intresse flera artiklar i ärendet sent i går kväll. Men Expressen har 20 olika puffar/länkar/ingångar om hennes död i topp på sin sajt nu på morgonen. 20! Aftonbladets 14 känns som rena nedtystningen. Bizarre. Fast såväl SvD (6) som DN (3) hakar på lite också. DS.

PS2. Jag kan inte låta bli att tycka att DN är rätt söta i sin eviga ambivalens inför dilemmat ’skriva om det folkliga eller inte?’. I puffen på ettan i sista upplagan av papperstidningen har de längst nere i vänstra hörnet rubriken Anna Nicole Smiths död stor USA-nyhet. Alltså – vi skriver inte om det här för att vi tycker att det är särskilt viktigt att hon dött gudbevars, vi berättar bara att de i USA – av någon konstig anledning – verkar tycka att det har ett nyhetsvärde. Humor. SvD är mer ärliga: Skandalstjärnan Anna Nicole Smith död. DS2.

Jag lyssnar på Laleh och irriterar mig på att hon envisas med att blanda engelska och svenska på sina album för jag har svårt att skriva när jag lyssnar på svensk musik. Texten är inte lika lätt att koppla bort, jag slappnar av under de engelska låtarna och så kommer det svenska och kryper på mig bakifrån utan att jag är beredd och får mig att skaka till där jag ligger i sängen med datorn i knäet. Nej, det skakar inte men jag sinkas.

Jag skulle ju kunna byta skiva.

Funderar på det här med berättarröst. Dannyboy är skriven i första person och nu har jag valt att skriva i tredje men jag tycker att det blir stolpigt, det flyter inte lika bra när texten inte kan ligga lika nära inpå mig. Jag tror jag ska försöka i första person igen ett tag, känna om det förändrar något. Finns ju så klart en risk att det hamnar för nära, att det blir för likt, men det är väl en risk jag får ta för jag hoppas ju ändå att historien ska bli stark nog för att man ska förstå att det här är något annat.

Vad är det förresten med det här med uppföljare? Hur ofta är det som författare skriver uppföljare på sina romaner om man inte skriver deckare? Ett fall av tjugo? Femtio? Ändå är det nästan alltid frågan jag får.

– Hur går det med boken?
– Jodå.
– Blir det en uppföljare?
– Nej. Nej det blir något helt annat, fast tja, det utspelar sig väl ungefär i samma värld.
– Vilken då?
– Den här.

Det slår nästan aldrig fel.

Jag har ont i halsen och är lätt febrig och försöker skriva men jag har tråkigt för det jag skriver är meningslöst. Det är åtminstone så det känns så jag gör en kort spellista i iTunes istället med några av mina favoritlåtar just nu och även fast det inte är jul längre tycker jag att The Knife-låten hör hemma där. Jag skriver in i min idélista att jag måste använda tanken som jag fick när jag lyssnade på Annika Norlins Säkert-låt Det kommer bara leda till något ont. Jag skickar ett sms. Jag chattar med iPet. Mail-symbolen indikerar nytt brev och jag switchar glatt över men när jag ser att det är från Delores Dash som säger Salute! Come on, come on, great discounts on the stock exchange. Hot prices only today.Make your move så falnar intresset för rea på börsen har aldrig varit min grej ens om det vore på riktigt. Så jag riktar åter intresset mot romandokumentet och skriver meningen den upplöses i intet, som allt annat och funderar ett ögonblick på om jag borde byta från tredje till första person, texten skulle kanske flyta bättre då. Ännu ett brev dimper ner i brevlådan och den här gången meddelas att Meshuggah kommer till årets Peace & Love-festival i Borlänge vilket väl visserligen får sägas vara bättre än spam men endast marginellt i min värld.

Jag har tråkigt och det här kommer att fortgå i minst en dag till. Fan.

Ska göra min intervju med Lucía Etxebarria om några timmar, jag har fått 75 minuter tilldelad mig vilket känns bisarrt mycket för en text på max 4 500 tecken och det står helt stilla i skallen om vad jag ska fråga. Okej att timmen är tidig och intervjun är först vid lunch och jag läste ju faktiskt ut den rätt utmärkta boken i går kväll så än är det ingen katastrof – men frånvaron av funderingar i mitt anteckningsblock är ändå en smula otäck. Så om någon har en fråga till den spanska författaren, var inte blyga, gör er hörda. Dessutom har jag ont i halsen i dag vilket drar ner min initiativförmåga väsentligt.

För övrigt älskade jag verkligen hur Beatriz och himlakropparna hoppade mellan olika tidsplan på ett sätt som kändes helt naturligt. Vid några tillfällen kände jag igen mitt eget skrivande i Etxebarrias sätt att hantera det. Eller så inbillade jag mig bara. Inte helt omöjligt. Men ändå.

Nej, med lite frukost i magen ter sig nog världen snart lite ljusare på både ett och två sätt.

Jag borde verkligen ägna den här dagen åt någon sorts research. Ge mig av till biblioteket och leta litteratur i ämnet otrohet, kättja, lust och deras inbördes relationer. Nog för att jag redan vet en hel del om ämnet, men jag skulle ändå vilja se om någon kommit på svaret på frågan varför människor är otrogna med akademisk klarhet. Vad som driver så många ut på tvåsamhetens moraliskt otillåtna stig. Om någon funnit svaret.

Likaså borde jag försöka komma på en tes. Var och fikade med en vän i går som försökte pressa mig på vad jag ville ha sagt med min nya bok. Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att ha en tes, ett mål, en programförklaring, men hon tyckte att det var väldigt viktigt. Jag kan inte erinra mig att jag hade något svar på den frågan när jag skrev Dannyboy. Jag ville bara berätta en rafflande historia om kärlek och svårigheten att stanna kvar i den när man väl har den, och det är väl ungefär samma sak som jag vill göra igen, fast på ett annat sätt och ur en annan infallsvinkel och med mer svärta, smärta och … nej jag kan inte komma på ett tredje rimord som passar. Men det är tydligen bra med ett mål. Kanske har hon rätt. Om inte annat är det ju praktiskt att ha en sjyst oneliner när folk frågar vad man skriver på när man är på fest.

Ja, jag borde tänka på det i dag. Alla dessa jävla borden.

För övrigt är den Ulf Samuelsson som är den svenske hjälten i översvämningarnas Jakarta samme Ulf som Astrid Lindgren trodde sjöng kämpa mot abort. Go Ulf!

Ibland kan jag verkligen uppskatta att lida av sömnbrist och/eller bakfylla. Det sätter känslor på utsidan av huden och förstärker sinnesintryck på ett sätt som knappt alkohol klarar när den är det aktiva ämnet i kroppen.

I går var en sådan dag. Efter hemkomsten försökte jag sova lite men det var lika hopplöst som det brukar vara och istället sjönk jag ner i soffan med en fullproppad hårddisk för lite seriöst tv-serievegetarande som jag inte hunnit med på hela veckan men tanken flöt iväg och istället började jag tänka på ett par idéer till romanen som jag troligen aldrig skulle ha kommit på om inte tårarna legat alldeles på insidan av ögonlocken av utmattning och gjort mig mottaglig. Visserligen ger skörheten i det halvdeliriska sinnesläget att det blir svårt att kvalitativt avgöra om tankarna som poppar upp är bu eller fucking jävla bä, men jag skrev ned dem i idélistan och förhoppningsvis kan jag läsa dem utan att fnysa även om ett par dagar och i sånt fall har jag House att tacka för min nya romans stora dramatiska vändning, och det skulle inte förvåna mig ett dugg för det känns som ett typiskt sätt för mig att inspireras på.

Oftast är det när jag är på det humöret som jag faller in i tankar om minnet och dess relation till verkligheten. Men i går ville jag inte vara en förflutenhetsjunkie. Jag ville vara i nuet och det var säkert inget bestående men det kändes i alla fall fint och tankarna var ljusa och … ja för att vara lite repetetiv – fina. När jag tänker efter har det här stycket väl inget som helst att göra med det föregående men det spelar ingen roll för livet följer ju sällan uppspaltade stycken som kommer i rätt ordning.

Jag är ledig från jobbet i dag och i morgon. Jag ska skriva, läsa Etxebarria och förhoppningsvis träna. Och så fyller jag visst år också. Hurra för mig.

Okej, mina sista ord angående talstrecken och citattecknen:

Hur det kommer sig att man inom svensk journalistik (till allra största delen) och litteratur (till viss del) använder talstreck istället för citattecken har jag ingen aning om. Däremot är det inte så att citattecken är förbehållet litteraturen på ett internationellt plan, kolla i vilken engelskspråkig dagstidning eller tidskrift som helst, där används citattecken för att indikera tal i alla skrivna sammanhang, som här i NY Times till exempel.

Så internationellt (åtminstone anglosaxiskt, något annat har jag inte kollat) verkar alltså citattecken vara allenarådande. Varför det blivit så att man använder talstreck i Sverige vet jag som sagt inte, men om man jämför de två områdena var för sig så tycker jag nästan att det är konstigare att talstrecken används inom journalistiken än inom litteraturen. En journalistisk text har oftast ett större behov av att vara exakt än vad en litterär text har. Och om det är något citattecken är, så är det ju exakta. Med fnuttar råder inget som helst tvivel om att det talas eller citeras, inget lämnas åt fantasin. Visserligen används väl talstreck oftast på ett sätt som gör att det blir glasklart vad som menas också, men kolla här till exempel:

– Ja, det skulle jag nog vilja hävda, säger hon och blänger surt på honom. Riktigt jävla ordentligt dessutom.

Här är det ju helt omöjligt att avgöra om den andra meningen är något som kvinnan säger eller om det är något som syftar till att förstärka det sura blängandet (även om det väl är troligt att det är det första). Är det per definition dåligt? Jag tycker inte det. Nu är det här inget vidare bra exempel, det var bara något jag kom just nu, men jag inbillar mig ändå att det finns litterära fördelar med att inte alltid vara säker på hur saker och ting ”bör” läsas. Med citattecken försvinner osäkerheten, allt blir statiskt, välordnat och inrättat i led. Jättebra i journalistiska texter, men i litterära? Jag tycker inte det.

Och jo, jag tycker verkligen att talstreck är vackra och att citattecken är bökiga att skriva. Och dög de åt Strindberg och Söderberg så duger de åt mig.

Huvudet värker en smula och på taket mitt emot skyfflar repförsedda män ner snö mot gatan. Med ojämna mellanrum blåser någon i en pipa och skottandet upphör. Än har ingen trillat över kanten och nu blåser de i pipan igen och männen står där stilla och blickar ut över världen, eller ja, åtminstone Vasastan. Fast det är väl samma sak.

Drack lite öl i går kväll med en vän på Soldaten Svejk. Jag ville verkligen vara måttfull men mina invändningar viftades bort och eftersom jag är en vek människa sitter jag här lite segare än jag hade hoppats.

Så får jag höra att pratminus ser fult ut. Jag borde byta till citattecken. Två vänner kontaktar mig och skriver det på olika sätt, tydligen ska det se oproffsigt ut också och en dag ska jag troligen ångra mig. Jag förhåller mig dock – eventuellt osunt – skeptisk till det. Jag tänker stoiskt vidhålla mitt tankestreckande, jag struntar i om det ser journalistiskt ut. Jag tycker de långa strecken är vackra och jag känner mig bekväm i dem och nu är det dags att äta frukost.

Shit pommes frites. Forums, Expressens och Månadens Boks romantävling Ett år i Sverige, som de lanserade under rätt stor medieuppmärksamhet hösten 2005 och vars vinnare skulle få en halv miljon och bli utgiven såväl inbundet som i pocket och gå ut i bokklubb, blev … ingenting alls. Enligt ett pressmeddelande som damp ner hos oss nyss så blåses tävlingen av på grund av kvalitetsbrist:

Romantävlingen Ett år i Sverige
I samarbete med Expressen och Månadens Bok utlyste Bokförlaget Forum hösten 2005 en romantävling med titeln Ett år i Sverige. Målet var att sätta fokus på skönlitteraturens roll när det gäller att spegla vår samtid och förhoppningen var att hitta den stora samtidsromanen. Intresset för tävlingen var mycket stort bland såväl media som allmänhet och när tidsfristen gick ut den 1 oktober 2006 hade 318 bidrag inkommit. Tyvärr måste vi nu meddela att inget av dessa fullt ut har uppfyllt de mycket höga kvalitetskrav som man måste ställa på en vinnare, och juryn har därför enhälligt beslutat att priset inte kommer att delas ut.

UPPDATERING: En vän mejlar angående mitt inlägg och skriver att Bra Böcker tydligen fick in över 700 bidrag till en liknande tävling 1996. I vår artikel från oktober 2005, när Forums tävling presenterades, nämndes en förhoppning om att det skulle komma in 500 bidrag. Jag hade inbillat mig att hur många som helst skulle ta chansen och nappa. Men kanske var det de lustiga reglerna, som att romanen var tvungen att handla om flera generationer, att man skulle bryta mot något av de tio budorden (går det ens att skapa stort drama utan att göra det?) samt att den helst skulle innehålla en okonventionell kärlekshistoria, som drog ner bidragsantalet.

Frågan man kanske borde ha ställt, men som vi så klart inte tänkte på när vi ringde på det (och inte Svensk Bokhandel heller verkar det som) är om förlaget kommer att ge ut något av de inskickade manusen utanför tävlingens ram? Om man inte behöver dela ut en halv miljon i prispengar och garantera pocket- och bokklubbsutgivning så torde ju kravet på att det ska vara en potentiell kioskvältare man publicerar bli mindre. Jag menar – bara för att de inte lyckades vaska fram den stora samtidsromanen så kan de ju sitta på ett knippe bra debutanter.

Eller så var helt enkelt alla rätt ruttna.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver i presens. De flesta romaner utspelar sig i imperfekt. Kanske är det för att de flesta lever mer i nuet än jag gör, jag måste kompensera i mitt skrivande.

När jag skrev Dannyboy var det aldrig något jag funderade över, åtminstone inte som jag minns det. Jag antar att jag ville ha en nu-känsla, en känsla av att romanens dygn utspelar sig precis när man läser orden på sidan. Men även delarna av boken som utspelar sig i huvudpersonens förflutna är skrivna i presens, inte ens i dåtiden finns således det förflutna. De gick ingenstans i boken, de log aldrig, de tänkte aldrig aldrig. Däremot går och ler och tänker de mest hela tiden (de ler exakt 34 gånger om sökfunktionen i Word talar sanning). Och höjer sina glas till munnen och tar en klunk. Tömmer sina drinkar. Slår bort sina blickar. Rodnar.

I den nya boken finns inte behovet av nu-känsla på samma sätt. Tidsrymden boken ska utspela sig i är mycket större, hur stor vet jag inte ännu men åtminstone månader, kanske ett halvår eller ännu mer. Men presensformen hänger kvar.

Kanske är det för att jag är skolad journalistiskt. Där utspelar sig oftast allt i nuet. En sak jag fick förklarad för mig troligen var ett journalistiskt arv var mitt användande av pratminus i dialog. Eller talstreck som det heter i den civila världen. Jag var övertygad om att alla gjorde använde det men min redaktör hävdade motsatsen och när jag kollade efter i mina bokhyllor såg jag att hon hade rätt, de flesta använder faktiskt citattecken.

Jag försökte gå över till det när jag skrev på den första versionen av bok nummer två. Kanske var det mitt dåliga samvete som gjorde sig påmint – när Forum hade sin höstfest 2005 lyckades mitt användande av talstreck i Dannyboy starta en diskussion som till sist blev så hetlevrad att en översättare som var på festen blev utkastad, om mitt minne inte överdrivit händelsen – en möjlighet jag inte förnekar finns. Jag minns inte vad som hände riktigt för jag hade druckit en hel del vin och jag hade själv lämnat diskussionen långt tidigare men av någon anledning växte argumentationen till något annat och till sist rann bägaren över. Oh well. Kanske var citatförsöket mitt sätt att säga förlåt. För jag minns det som en kall natt och city är en ogästvänlig plats vid den tiden på dygnet.

I vilket fall som helst gick det inget vidare. Jag kände mig aldrig bekväm med citattecknen, jag kunde aldrig lära mig på vilken sida skiljetecken skulle hamna i olika lägen utan att stanna till och tänka efter vilket gjorde att rytmen försvann. Dessutom fungerade det inte bra med min numera patenterade teknik att avsluta meningar i tomma intet, det såg synnerligen osnyggt ut att hugga av ett citat men ändå tvingas avsluta det med en fnutt, om ni förstår vad jag menar. Så jag gav upp. Så även i nästa bok kommer ni att få stå ut med mina talstreck som ju ändå inte är så ovanliga men kanske lite lite. Bara så att ni vet.

PS. Min pappa fyller år i dag. Grattis grattis! DS.

Puh, det var det det.

Shit – fem (nästan sex om man räknar Gullspiran till regissören Catti Edfeldt) baggar till Förortsungar, jag skulle inte vilja vara Jesper Ganslandt i kväll. Jag var visserligen ingen superanhängare av Farväl Falkenberg, men något pris kunde väl karln ha fått?

Nu är jag helt slut. God natt.