Kategori: Författande

Det slog mig just att jag uteslutande författar i presens trots att jag mest verkar leva i imperfekt.

Har tvivlat lite grann de senaste dagarna över den tänkta kvinnliga huvudpersonen i den nya boken, ja hon som är med barn och som inte kommit in i handlingen riktigt ännu. Jag har varit orolig för att hon inte ska tillåtas ta form ordentligt. I min förra bok tilläts hon ta plats och få ett eget liv eftersom hon hela tiden var fysiskt närvarande, hennes blotta närvaro i handlingens mitt gjorde att jag tvingades göra henne till en människa, en mer komplex person än huvudpersonen själv tycker jag, men i det nya manuset kommer inte fallet att vara likadant, hon kommer åtminstone till en början att verka i bakgrunden, och jag vill inte att hon ska bli platt, jag måste tillåta henne att ta plats och växa mer än i den fysiskt gravida meningen. Och jag har funderat på hur det ska gå till, om jag är mäktig till det.

Så fick jag ett mejl i natt från en Dannyboyläsare som skrev hon lyckas fånga väldigt mycket av de egenskaper man som flicka/vuxen kvinna? bär inom sig utan att för den sakens skull vara ett offer. Alla handlingar som hon gör mynnar ur någon slags egen personlig källa utan att hon för den sakens skull blir pretentiös och självupptagen om kvinnan i den första boken, och ja, jag väljer att kalla henne kvinna nu för det är ju så klart vad hon är även om hon kallas flickan däri och nej jag är inte helt bekväm med den termen längre. Men den står där, det är hennes öde att i filmatiseringens eftertexter betitlas just så och det är bara att acceptera. Och jag undrar fortfarande nästan dagligen över vad hon heter.

Sedan vore det ju journalistiskt brottsligt att inte ta med frasen som senare i mejlet säger uttrycket ”flicka” står för ett väldigt romantiserande och aldrig hotande begrepp som också därför inte heller symboliserar något verkligt och visst, det är väl däri min lätta obehagskänsla inför benämningen i dag också vilar. Men hon är inte sådan. Om man läser boken ser man att hon är bokens mest verkliga karaktär trots att hon är den enda av huvudpersonerna som till helt och fullo är sprungen ur mitt eget huvud. Hoppas jag.

I vilket fall som helst gjorde mejlet mig glad. Jag blev väldigt glad över att få en bekräftelse på att jag faktiskt kunde skriva en bra kvinnlig karaktär. Och att jag kanske kan göra det igen.

För övrigt är träningsvärken sort of a bitch i dag. Det är knappast oväntat och jag kan heller inte säga att det är en alltigenom obehaglig känsla för det är det inte, men jag undrar hur promenaden till jobbet ska gå. Så en ny varning utfärdas – om ni ser någon stappla fram med ryckig, stel och lätt galen promenadstil någon gång efter halv tio längs Drottninggatan-Västerlånggatan med riktning Slussen, säg hej.

Satt och bläddrade i Svensk Bokhandels bibel Vårens böcker 2007 i går kväll. Läste igenom de flesta debutantporträtten (de ligger tyvärr inte utlagda på webben än verkar det som), vi har tänkt intervjua en del av dem under våren och jag var nyfiken på vad de hade att säga om sig själva.

Jag minns min egen presentation med viss vånda. Gud, det var två år sedan den kom ut. Ja, SvB:s katalog alltså, Dannyboy & kärleken kom ju först i april, så det tvåårsjubileet får allt anstå ett tag.

Men ändå. Inte så att jag skäms för texten, nej jag skulle nog troligen skriva den ungefär likadant ännu i dag, men jag minns våndan över att få ihop den, jag minns att jag rådfrågade min redaktör om jag verkligen kunde skriva att jag hoppades att min bok skulle vara den mest underhållande, medryckande, roliga, sorgliga, tuffa och därtill ödmjuka roman som skulle publiceras under våren 2005. Hon tyckte det, hon kom inte från janteland som jag.

Därefter följde meningarna det är ingen poäng med att ha en lägre ambition. Det vore korkat att skriva en bok och lyckas få den utgiven om jag trodde att den var halvkass i mitt porträtt och det var visst att gå lite för långt, för just de meningarna hamnade i P1:s Spanarna som ett exempel på hur den ”självgoda ödmjukheten” spred sig i samhället. Och ja, jag vet att jag nämnt det där radioinslaget i ett inlägg för inte så länge sedan och jag lovar att det här får vara andra gången gillt, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig för jag tycker fortfarande att det är väldigt humoristiskt.

Hur som helst, det var jobbigt att debutera. Det var det faktiskt. Det kommer säkerligen att bli minst lika jobbigt att komma ut med bok två, min även till vardags rätt oroliga sömn kommer att bli helt rubbad under ett par veckor och jag kommer utan tvekan att lusläsa varenda kultursida i hela landet på jakt efter daglig uppskattning.

När den nu ska bli klar. Jag borde kanske författa lite på den istället för att sitta och dravla det här. Ja.

Och just ja – bilden har ingenting med någonting att göra. Jag tyckte bara att det var länge sedan jag hade en. Den är som ni kan se tagen av mig själv med hjälp av Peters badrumsspegel en kväll strax före jul.

Egentligen är det rätt vansinnigt att jag försöker skriva boken på morgnarna innan jag går till jobbet. Men eftersom jag oftast jobbar 10-19 är det det enklaste. Och jag är visserligen inte särskilt morgontrött, jag går upp när klockan ringer och har aldrig klarat att snooza för det slutar bara med att jag ligger på helspänn och väntar på nästa gång alarmet ska ljuda, men ändå, det känns ofta rejält bakvänt.

Jag vet inte hur jag ska förklara mig egentligen men kanske är det så att de tankar jag försöker få in i boken inte hör morgonen till. De har inget med te, kaffe, gröt, smörgås, tomat, avocados och vitaminpiller att göra. De tankar som hör boken till är ångestfyllda eftermiddagar, den tid på dygnet då klockan står still och man inte riktigt vet om dagen är på väg att ta slut och kvällen på väg att börja. De timmar när man inte får något vettigt gjort och vet att man egentligen vill vara någon helt annanstans än där man är. Den tid då man tänker på de saker man inte vill tänka på för att man inte har något bättre för sig. Men den tiden är jag inte ledig.

Kanske borde jag skriva på kvällen. Men jag vill göra annat då, känna mig ledig, känna att jag har ett liv och att det inte finns i textdokumentet. Någon tid behövs ju också för att skaffa den erfarenhet jag vill skildra i boken.

Hur som helst. Tiden är aldrig rätt känns det som. Det har den väl aldrig varit. Men faktum är att jag skriver bäst mellan ja låt oss säga klockan tre och halv sex på eftermiddagen och då är jag aldrig ledig och det stör mig.

Men så länge tar jag det jag har.

På tal om absolut ingenting annat såg jag om Elizabeth i går kväll. Hur det kom sig att Cate Blanchett snuvades på en Oscar till förmån för Gwyneth Paltrow i 1998 års andra elizabethanska film Shakespeare in love är en gåta. Men inget ont om Gwyneth, jag har ju till och med baserat ett inlägg på henne för guds skull.

Anna Ternheim spelas på Tracks och jag minns att Kaj Kindvall pratade om mig och min bok i ett program i maj förra året och för en Tracksälskare av rang så var det så klart lika spännande som när Pet Shop Boys var på väg att få sin åttonde listetta i juni 2004 men Lena Philipsson stod i vägen och Flamboyant fastnade på andra plats ett par veckor har jag för mig. Aldrig får man vara riktigt glad.

Men jag hoppas att Kajs ord om filmatiseringen kommer att bli sanna. Manusarbetet sinkas ju gruvligt av att jag ligger efter med nya romanen och jag vill lägga allt krut på den eller nåja att påstå att jag lägger krut på romanskrivandet vore ju att hävda att det går framåt i explosiv takt och det är ju helt enkelt inte sant. Men lågan brinner i alla fall, lite så där lagom, eller lite för svagt kanske, den fladdrar ibland, men ja den brinner och kommer att fortsätta göra så tills slutet är nått när nu det blir.

Ser att Emma går igenom hela Rockyserien på sin blogg och jag gillade verkligen Rocky Balboa och har funderat i flera dagar på ett blogginlägg som väl i sedvanlig ordning kommer att handla mer om mina egna minnen än Rockys, men den sjätte filmen är ju egentligen bara en stor jäkla ihopknytning av säcken och jag gillar verkligen när saker går ihop och cirklar sluts men jag får nog tänka ett par dagar på det och nu avslutas Tracks med att Pet Shop Boys sjunger She’s Madonna med Robbie Williams och därmed är vi tillbaka där det här började och inläggscirkeln är sluten.

Jag intervjuade Björn Ulvaeus i går med anledning av att Meryl Streep ska spela huvudrollen i filmatiseringen av Mamma mia (och ja, det var jag som gjorde det, trots att det är min kollegas namn som står under artikeln i bland annat Metro och Punkt SE, åh du grymma värld). Musikalen har hittills spelat in elva miljarder kronor på världens scener, och Abba har sålt 370 miljoner skivor (enligt Wikipedia), så jag frågade honom om han hade något av det här på känn när han och Benny Andersson satt och plitade ihop låtarna på sjuttiotalet.

Nej nej nej, det går inte. Du sitter där, du jobbar häcken av dig, och du har ingen aning om hur det ska gå. Det är verkligen så. Det känns ibland lite irriterande att folk tror att allt man gör ska bli en succé. Jag trodde på fullt allvar att låtarna vi skrev var dagsländor, de skulle snart försvinna.

Jag kommer nog aldrig att sälja 370 miljoner böcker. Fasiken, oddsen talar emot att jag ens skulle sälja 370 000 om man ser det rent statistiskt. Men det känns i alla fall bra, det känns väldigt bra att någon som troligen är miljardär flera gånger om erkänner att han inte har en susning om hur det gick till.

Jag vet inte ens riktigt varför jag tar upp det här. Men det kändes skönt, det kan hända vem som helst när som helst, det stora genombrottet ligger bara där och väntar. Den oskrivna boken, den som ännu bara ligger i min hjärna och kanske inte ens riktigt där för i dag skramlar det rätt tomt, kan bli hur bra som helst. Det går inte att veta. Men jag lär aldrig få vetskap i frågan om jag inte slutar bloggdravla och börjar skriva istället. Nu!

Nej inte än. Jag vill meddela att det kanske var lika bra att min vän inte mindes vad hon drömt om min oskrivna bok härom natten. När allt kommer kring hatar jag ju att veta saker i förväg. Jag vill upptäcka det jag skapar medan det sker, det tillvägagångssättet använde jag hela tiden med Dannyboy som när jag skrev inledningsmeningen var som ett tomt papper. Det fanns en vag tanke om en sluten cirkel exakt ett dygn senare men ingen karta om hur jag skulle ta mig tillbaka till utgångspunkten. Det är så jag vill skriva. Utan snitsling.

Och just ja – jo, hon är verkligen med barn. Hon har min vana trogen ännu inte något namn men hon är med barn och det känns alldeles alldeles underbart.

Jaja, nu ska jag skriva lite och sen rusa till jobbet.

Var på födelsedagsmiddag i går, först på À la crêpe och därefter på Pet Sounds och huvudet säger således aj i dag och jag fattar mig kort relativt kort men det var en väldigt trevlig tillställning trots att regnet föll som på domedagen när vi vandrade mot tunnelbanan framåt natten. Jag vet för övrigt inte riktigt om det är tänkt att regna på den yttersta dagen, men det borde det väl göra, allt jävligt på en gång liksom?

Jag har fått sms från en vän:

I natt drömde jag att jag läste din andra bok, och att det stod nånting i den som fick mig att förstå typ allt om livet och kärleken. Men nu minns jag ju så klart inte vad det var. Tusan!

Åh vad jag också önskar att hon kommit ihåg vad det var jag skulle skriva. Det hade gjort livet så mycket enklare.

Vi har väl alla våra ups and downs. Jag hade vilket jag ju också skrev en nedåtdipp i går, jag kände mig redo att bränna romandokumentet, men det är ju så sablans opraktiskt när det skulle innebära att hela min tillvaro i praktiken skulle slås sönder eftersom datorn skulle ryka med i operationen och vad skulle jag göra utan min älskade Powerbook som inom sig håller så mycket av det som är jag i form av åtta års mejlkorrespondens, chatloggar, adressböcker, textarkiv och ännu osedda tv-avsnitt? Ja självklart har jag backup på det viktigaste men jag skulle ändå vara förlorad.

Så mordbranden fick bestå och bra var väl det för lika nattsvart som texten tedde sig i går lika hoppfull känns den i dag. Kanske berodde det på sömnbrist eller så är jag bara schizofren. Hur som helst hyser jag nu återigen gott mod om att det kanske blir en bok ändå. I dag börjar jag dessutom inte jobba förrän halv tolv så jag ska försöka vara extra flitig och ackompanjerad av den mojnande blåsten utanför fönstret skapa något, ett par-tre sidor som kanske kanske även när jag slår igen datorn känns som något jag kan vara stolt över.

Hoppas det.

Det jag skriver är tråkigt. Det saknar spontanitet, spänning, intresse, glädje, jävlar och anamma. Det känns så. När jag sitter och stirrar in i skärmen känns det som att det jag försöker få ur mig är en vriden, urvattnad, meningslös och smått megasövande drapa om något jag knappt ens vet vad det ska vara.

Jag vill att det ska bränna till. Ämnet ska beröra, uppröra och gärna även smått förgöra och ja jag vet att rimmet haltar men det var det bästa jag kunde hitta på, det är fortfarande morgon och spontaniteten och flödet kommer först med solljuset och fåglarnas varmklingande kvitter. För jo, oj vad gott vi har om den varan i Vasastan i januari.

Jag försöker minnas hur det var förra gången. Förra gången jag våndades över ett bokmanus och visst det är sant att lägenheten inte låg i Vasastan utan vid Gullmarsplan och att ettan med kök var en etta med kokvrå och sovalkoven en loftsäng och Powerbooken en iBook men annars var kanske allt lika. Eller? Jag minns tristessen, våndan, tveksamheten. Men i vilken omfattning? Har allt som blivit mer centralt och större i det verkliga livet även förts över till det jag skriver? Är avsaknaden av de känslor jag vill förmedla, eller åtminstone känslan av avsaknad av de känslor jag vill förmedla, ett led i att min förmåga att växa litterärt inte följt med de större krav jag fått på mitt liv och min tillvaro, må de så vara ringa och materiella att det som då var en 32-tums tjock-tv i dag är en 100-tums projektorduk? Är det bara tingen och materian runt mig som har utvecklats medan jag står kvar och stampar? Har jag till och med månne gått bakåt? Jag får ju bevisligen fortfarande visa leg på systemet och jag har haft samma frisyr sedan jag vet inte när jo oktober 2001 jag var i London i en frisörsalong någonstans i närheten av Paddington och jag lät håret falla om jag minns det hela rätt och det brukar jag göra.

Inget har förändrats. Jag står stilla och det duger inte. Jag måste framåt. Frågan är bara hur det ska ske och hur jag ska manifestera det i romanen. Fan också.

Tog en promenad genom staden i går kväll. Gick genom Vasaparken och såg människor åka skridskor på den konstfrusna isen och mindes mina egna vintrar på rinken hemma i Kungsgården, hur vi gick ner endera för att skjuta eller åka skridskor. Mest sköt vi, slagskott och dragare. Jag hade ett rätt bra slagskott men jag var aldrig något hockeyämne. Undrar om de fortfarande spolar den rinken, bredvid skolan, och om den fallfärdiga sargen fortfarande finns kvar för som jag minns det var den smått rutten redan i slutet av åttiotalet men saker har en tendens att inte förändras så det är kanske inte alls omöjligt. Men jag tvivlar.

Gick över till Kungsholmen, promenerade längs stranden vid Klara sjö söderut ner till Kungsbron och människor joggade förbi i mörkret, det verkar ha blivit mode att ha reflexväst på sig, jag kan inte erinra mig att jag sett det så ofta tidigare men i vinter har alla gula västar när de studsar flåser flyger flämtar fram längs sina rutter. Kanske är det en sån jag behöver köpa för att komma igång med mitt eget springande. I nya boken springer huvudpersonen, rensar huvudet genom att jogga längs vattnet in mot staden. Själv promenerar jag mest. Det är alltid mer glamoröst i fiktionen. Men jag ska börja träna mer. Precis som jag ska skriva klart den här jäkla boken. Lagom till jag kom in började det regna. Det är en konstig vinter.

Jag behöver göra mer research. Om otrohet. Faktabaserad, svart på vitt, hur vanligt det är, hur det går till, när man gör det, varför man gör det. Att det görs vet jag, men jag vill förstå de bakomliggande mekanismerna, the hard facts. Undrar om det finns någon forskning i ämnet. Borde söka på nätet, leta, men jag orkar inte just nu. Jag skriver så länge, utgår från det jag redan vet.

Det blev inte tre sidor i går, men väl två. Inte så illa. Och i dag tillbaka till jobbet. Inleder med pressvisning av The host klockan tio. Inte heller så illa.

Jag har ångest. Jag har inte skrivit tillräckligt. Nej, inte ångest, det är ett för starkt ord, men som vanligt känner jag att jag hade kunnat göra mer av min lediga tid än jag gjort. 15 sidor på tio lediga dagar, även om väl nyårsdagen får klassas som en förlorad dag i bakfylledimmor, känns som ett för magert resultat.

Men jag vet inte hur man gör. Hur man gör för att pressa sig själv att sitta ner och skriva. Jag har så dålig självdisciplin att det kan ta två timmar från att jag satt mig framför datorn till jag ens öppnar textdokumentet. Bad Danny.

I dag ska jag dock göra ett sista ryck. Tre sidor ska jag få ur mig. Då kanske killen i bakhuvudet som skriker loser åt mig håller tyst. Och ger mig en bra skjuts in i jobbveckan och lust att fortsätta. Kanske.

Jag slutar nu. Han vänder sig mot henne, ser in i det sovande, avslappnade ansiktet och det slår honom att han inte vet vad hennes pojkvän heter. Det slutar där. I dag slutar det där och nu måste jag duscha igen om jag ska hinna med allt som det är tänkt att jag bör hinna innan jag åker mot fest i förorten.

Två och en halv sida. Inte så illa.

Ah, ser att Gustav Gelin tycker att min roman är 2006 års bästa läsning tillsammans med böcker av Jonathan Safran Foer, Joan Didion och Philip Roth. Inte heller så illa.