Kategori: Författande

Jag har problem. Jag behöver ny skrivmusik.

Den bör vara sjungen på engelska om den innehåller sång eftersom jag tenderar att ha svårare att kunna släppa sångarens röst om det är på svenska – ja så det får vara så klart vara något annat språk också när jag tänker efter – och det bör vara musik som jag finner vara bra. Jag skriver inte bra till hiphop men i övrigt är jag öppen för det mesta inom rimlighetens kvalitetsgränser.

Var nu inte blyga utan kom med förslag. En doktrin jag brukar ha är att bra skrivmusik är detsamma som bra tågmusik. Vad som är bra tågmusik är dock upp till er att klura ut. Skärmdumpen ovan är tagen från Itunesspellistan som snurrat mest frekvent på sistone. Den är som ni ser rätt poppig av sig och inte alls särskilt tågig och ja det är kvinnor som sjunger på alla låtarna men låt inte det avskräcka er om ni är lagda åt något annat håll för det är jag också ibland åtminstone när det kommer till musik, jag har till och med vid ett tillfälle recenserat Black Sabbath i Globen – ja med Ozzy vid micken – för UNT, även om det bör ha varit … tja sisådär sju år sedan.

För övrigt har min ’nu är batteriet strax slut i ditt bluetoothtangentbord’-indikator i skärmens högra övre hörn snart blinkat i två dagar. Jag lever på lånad tid.

Vardag, och en hel del grejer skulle behöva nytt liv på det nya året. Mitt tangentbord har tydligen låg batterinivå, bluetoothsymbolen blinkar i skärmens högra hörn och är en ständig källa till irritation. Min disktrasa ser ut som något inte bara från förra året utan snarare förra århundradet vilket jag upptäckte nyss när jag vattnade min basilika så hårt att det svämmade över eller okej då, jag hade glömt att jag har ett blomfat för lite och därför brukar flytta ett fat mellan två olika vaser när jag ska vattna, nu glömde jag det och vattnet rann rakt igenom den bottenlösa krukan och skapade en pöl som hotade att rinna rakt ner i elförgreningsmojunken jag har precis under. Hade kunnat ge en sprakande inledning på det nya vardagsåret.

Så till inköpslistan läggs batterier, disktrasor och ett blomfat. Och smör.

I övrigt känns det meningslöst att fortsätta älta det nya året. Saker är sig lika. Jag är mig lik, även om jag fortfarande känner en lätt seghet i kroppen sedan söndagsnatten. Men det är väl inget som en rejäl frukost inte kommer att ordna. Ja när jag väl varit och köpt smör vill säga.

Därefter bokskrivande, jag är ju ledig den här veckan. I går kväll när jag skulle sova började jag fundera på om romanen, i den tappning den nu kommer att ta, fortfarande kommer att kunna heta Vi har redan sagt hej då. Jag är inte helt säker. Det skulle passa på ett sätt, men kanske lägga en viss sordin över handlingen, peka vartåt det barkar på ett sätt jag är osäker på om jag vill rikta läsaren redan från början. Dessutom har jag inte bestämt mig riktigt för hur det ska sluta ännu, så kanske vore titeln helt missvisande. Men det lär jag ju inte veta förrän jag kommer igång och börjar skriva. Och det lär inte ske förrän jag avslutar det här och går och köper smör, blomfat, disktrasor och batterier.

För sen insomning, för tidig uppvakning. Men here we go ändå:

Det här med namn. Jag vet inte hur det kommer sig men jag är besatt av att titelbestämma mina romaner innan jag knappt ens börjat på dem men slående ointresserad av att namnbestämma mina karaktärer. I Dannyboy & kärleken gick jag hela romanen igenom utan att ge den kvinnliga huvudpersonen ett namn. Jag har inget uttömmande och konkret svar på vad det var ett uttryck för – jo ett uttömmande vilket ni väl lär bli varse men inte konkret – men det var inte, som Jessika Gedin kåserade om i ett avsnitt av Kobra förra våren, ett uttryck för att kvinnan i den unga manliga samtidslitteraturen var ett sorts väsen eller objekt och inte en individ eller hur det nu var hon sa, jag minns inte för det var för länge sedan och jag har som sagt sovit väldigt lite i natt och hon nämnde egentligen inte ens vare sig boken eller mig med namn (det gjorde hon däremot i radio här och skrift här och hon verkade väl … ja låt oss säga endast måttligt imponerad i båda fallen men hon är trots det den enda som nämnt min roman i tre olika typer av medier vilket väl ändå … tja, känns lite fint) men hon pratade om flickan med betoning och det var rätt uppenbart vartåt hon pekade om man visste vad hon menade.

Anyways, jag håller inte med även om det inte var vad det här egentligen skulle handla om. För jag tror att den främsta orsaken till att hon inte fick något namn är att hon helt enkelt aldrig funnits. Hon är en fantasifigur som till skillnad från de övriga kvinnorna i den boken inte hade någon verklig förebild och ju längre skrivandet gick insåg jag att jag med flit undvek att namnbestämma henne och eftersom det dessutom var så att man aldrig fick något klart besked om vad den manliga huvudpersonen heter heller – för nej, trots att även jag vid något tillfälle valt att kalla honom Dannyboy i något sammanhang även om jag helst vill kalla honom bara för han, honom eller den manliga huvudpersonen så anser jag ändå det vara så att det aldrig med säkerhet i boken fastställs att han faktiskt heter eller kallas så för visst, han skriver troligen Dannyboy på den immiga badrumsdörren men det står ingenstans att han faktiskt gör det och bara för att det i slutet de facto står att hon lägger till & kärleken när imman åter gör texten synlig så har jag alltid valt att se det främst som en blinkning till bokens titel som ju egentligen var bestämd på annat håll redan långt innan jag började skriva på romanen. Oj det blev kanske den längsta mening jag bloggat ihop.

Men det är egentligen inte heller vad det här skulle handla om.

Det finns dock en konkret orsak till att jag inte gav henne något namn – de jag hade var redan slut. Ända sedan jag började skriva skönlitterärt med någon sorts större ambition i artonårsåldern har jag använt namnen Rebecka och Amanda på mina kvinnliga huvudkaraktärer. Min första roman, som jag skrev som specialarbete i trean på gymnasiet, hette Jag älskade Rebecka och kommer kanske om allt vill sig väl här i världen faktiskt att bli en utgiven roman i en helt ny version någon gång i framtiden eftersom jag verkligen gillar historien men inte känner mig redo att skriva om den än. Mitt andra romanförsök, som jag skrev av bara farten när den första var klar och jag till min förvåning insåg att mina klasskamrater inte ens börjat på sina specialarbeten ännu, kallade jag för Svensk graffitti 1994 och där hette hon Amanda. Vid tidpunkten tyckte jag att bok nummer två var mycket bättre än bok nummer och visserligen var det väl där karaktären i Dannyboy föddes, Sandvikenepisoden som utspelar sig utanför Princess i Dannyboy är till och med klippt från den boken, men i dag anser jag dock den första boken vara bättre. Men det är inte heller vad det här handlar om.

Så har det fortsatt. I alla textprojekt av större längd har jag fortsatt att använda samma namn. Varifrån Rebecka kom minns jag inte. Amanda springer dock ur min crush som artonåring för Amanda Rydman när hon var programledare för Musikjournalen i P3 och var ihop med Andres Lokko som skrev i Pop som jag analyserade varje kommatecken i och när jag såg henne på bild i Aftonbladets Pulsbilaga iförd en av t-shirt med Saint Etiennes klassiska Barbapapamotiv så blev jag helt ärligt kär så där som man kan bli när man är arton och kommer från en småstad och aldrig någonsin tror att man kommer att träffa människorna man vurmar för i verkliga livet och namnen har fortsatt att följa mig ända fram till i dag. Konstigt nog har jag nästan aldrig känt någon med namnen Rebecka och Amanda fram till rätt nyligen.

Att sedan namnet Amanda i den tryckta versionen av Dannyboy & kärleken är ändrat till Agnes är en helt annan historia som beror på orsaker som jag kanske berättar om här någon gång men troligen inte.

Det var det jag ville skriva om nu. Historien om Rebecka och Amanda och hur det delvis kom sig att hon, hon som trots att hon inte finns är den karaktär jag älskar mest av allt jag skapat och jag hoppas hoppas hoppas verkligen att hon får ett långt och lyckligt liv, aldrig fick något namn och varför en av huvudpersonerna i min nästa roman utan tvekan kommer att heta Amanda.

Och nu frukost och tio dagars ledighet. Oh joy joy!

Jag skulle inte ha kunnat sagt det bättre själv:

”Jag kan säga att jag lade ifrån mig boken med en härlig feel-good känsla i magen. Man får en påminnelse om att livet visserligen inte alltid blir som man tänkt sig men att det oftast löser sig ändå i slutändan, hur illa det än ser ut. Bonus dessutom för det tokigt snygga bokomslaget!

Det är lite av en generationsroman. Vår generations Jack (av Ulf Lundell). Det här är en bok man ska ha läst!”

Inte nog med att hon gillar boken, hon hyllar omslaget och därmed (väl?) indirekt min överkropp också. Precis vad jag behövde denna sjukt såsiga jobbtorsdag. Hela blogginlägget finns här.

Nu ska jag gå hem.

Det går mot sitt slut. Året. Man ska sammanfatta. Jag vet inte. Jag vet inte om jag kommer att orka det. Man borde sammanfatta årets bästa böcker, filmer, skivor, tv och bakfyllor. Men jag vet inte om jag har tid och ork till det.

2006 präglades annars av två saker litterärt för mig. Dannyboy kom ut i pocket, vilket var väldigt väldigt trevligt, och mitt jobb med bok nummer två gick bakåt, vilket var väldigt väldigt tråkigt. 2007 kommer ingen bok av mig att komma ut i pocket, vilket torde innebära att arbetet med bok två borde gå framåt enligt all tillgänglig logik. 2007 ska därför bli året då bok nummer två blir klar, råmanuset åtminstone. Då är jag bara ett och ett halvt år försenad i min ursprungliga sovjetiska femårsplan, men så gick det ju som det gick för Sovjet när de inte kunde tänka sig att anpassa sig och kompromissa. Jag gör inte om deras misstag.

Från och med fredag är jag ledig i tio dagar, förhoppningsvis ska jag få fart på skrivandet då, inleda det nya året bra och få en uppfattning om tanken på hon som är med barn är lika bra som när jag vaknade kallsvettig förra veckan. Jag tror det. Men det kan väl lika gärna gå åt helvete igen antar jag.

Eller ja, det nya året lär väl inledas med en rungande baksmälla, men det är en helt annan historia.

God damn it! Jag kan inte komma på ett kommatecken till om minnets vindlingar. Tro mig, jag har försökt. Något ynka. Något litet. Något vadsomfuckinghelst så här på morgonkvisten. Men det går inte. Det är stopp. Minnet om minnena har tagit slut. Det är över. Jag är slut, över, borta, finito. Fed up. Over and out. Good bye. Ångest.

Kanske är det för att jag i går kväll när jag kom hem tog mig mod och sopade ihop bilderna och lade tillbaka dem i lådan och placerade den ovanpå en av mina bokhyllor igen. Kanske satt det så ytligt, det bitterljuva. Kanske var det så enkelt att sopa undan. Eller så är det verkligen slut nu. Över. Jag har nått framtiden och kommer aldrig igen att titta åter förrän det är dags att summera tillvaron någon gång långt borta i en tid jag förhoppningsvis inte ens kan ana ens under hypnos och berusning. Ja, så är det nog.

Jag har också ångest för att jag trots fem veckors ägande fortfarande inte har sett Pet Shop Boys-dokumentären A life in pop. Kanske är det för att jag inte tror att det finns något vettigt kvar att se när jag väl sett den. Vägens ände. Slutet. I mellandagarna. Kanske.

För att inte tala om ångesten för att jag fortfarande inte har beställt Catalogue.

Tanken om graviditeten från i går håller för övrigt ännu. Får jag bara lite tid att skriva tror jag det kommer att ta fart nu. Oh joy.

Jag vaknade med ett ryck vid halv fyra i morse. En enda tanke dunkade i mitt huvud. Tänk om hon är med barn?

Jag brukar vakna till vid den tiden. Kanske lite senare ibland, men nästan aldrig efter fyra. När dygnet är som mörkast är sinnet likaså, och tankarna brukar kretsa kring att jag aldrig aldrig aldrig kommer att få ihop bok nummer två. No fucking way. Men i natt: Tänk om hon är med barn? Och sällan har jag blivit så glad som när jag insåg att jo, det är hon nog.

För jag pratar så klart inte om något jag lyckats ställa till med rent fysiskt. Jag pratar om boken. Om hur jag ska få en inledning som hotade att bli stereotyp att bli något helt annat. Om att få kvinnan i sammanhanget att gå från att vara den passiva till att attackera utan att killen ifråga aldrig ens rört vid hennes hud, än mindre rullat runt utan kläder med henne i opassande positioner. Jag vet inte om det går att förstå vad jag menar men det är nog ungefär så pass konkret jag tänker vara nu. För jo, hon är med barn. Och det förändrar allt.

In other news så skriver DN i dag i en artikel om Situation Sthlm att tidningen blivit en plantskola för nya skribenter, att flera senare debuterat med böcker, och nämner Sara Stridsberg och Tobias Lindquist. Jättefint, men what about Peter? Och what about ME?! Bah.

Det är klart att jag uppskattar nutiden också. Hur skulle jag annars kunna älska Tillbaka till framtiden-trilogin över nästan allt annat i filmväg? Nutiden är fantastisk, framtiden likaså.

Problemet är bara att den är rätt hopplös att romantisera kring. Det är i det förflutna det brustna finns – det som inte blev och det som inte borde ha blivit. Trots detta skriver jag uteslutande mina skönlitterära texter i presens nu för tiden. Jag gjorde det inte när jag var yngre. Således kan man dra slutsatsen att min fascination för den tid som flytt minskat, och att jag snart kommer att drömma om framtiden istället.

Men fortfarande tänker jag på det som varit. När jag vandrade hem från jobbet i går kväll föll snön över Stockholm, och på min vandring norrut genom Gamla stan var det nästan julstämning på Västerlånggatan. Jag var pratsjuk och försökte ringa några vänner, men de var på julbord med sina jobb eller på väg till vänner för att bjudas på middag. Så jag vandrade genom staden i ensamhet tillsammans med alla andra och tänkte på jular som passerat, nyår som firats och tid som förflutit.

Jularna är dock som åren efter att man slutat plugga, omöjliga att särskilja eftersom de i princip ser likadana ut. Uppsalaåren är enklare, livet kunde lätt sorteras när man gjorde något nytt varje termin. Våren -96 historia och nationstidningsredaktör, hösten -97 littvet C och barmästare, våren -99 statsvetenskap och … ja, det långa avskedet. Lätta att särskilja och enkla att bevurma eftersom ramarna var så unika. Men säg hösten -03 och jag står som ett frågetecken. Jag jobbade. Och bodde någonstans. Och gjorde väl något förutom att jobba. Vad? Beats me.

Men minnet minnet minnet. Min nya bok utspelar sig kring jul och nyår, i nuläget tar den avstamp i november och slutar väl förhoppningsvis någon gång i januari. Och minnet kommer att spela en viktig roll, viktigare än jag tidigare trott eftersom jag hade hoppats undvika det den här gången, ville inte upprepa formeln jag använde i förra boken, men det är väl ingen idé att hymla, jag är den jag är och min huvudperson blir inte kvitt sin dåtid hur han än beter sig, även om jag försöker distansera honom från mig själv genom att skriva i tredjeperson den här gången. Och fotona ligger kvar på mitt golv som en påminnelse om hur saker och ting står till. Hur de är och kommer att fortsätta vara.

Eller nej för den delen, det kan inte alls sluta i januari, är jag helt dum i huvudet? Historien kräver mycket längre tid nu, i den förra versionen fungerade det, inte nu. I ärlighetens namn vet jag inte när den ska sluta, eller när den är klar. Fast jag grunnar på ett nyårslöfte som ska bringa klarhet i frågan. Men med tanke på hur jag hållit mina tidigare romandeadlines lär väl ingen tro på det i alla fall.

Skrev en och en halv sida i går. Vi får se om jag spöar det i dag.

PS. iPet är bedårande söt på bild i DN i dag. Glöm att ljudboken skulle vara årets julklapp, spring och köp Pol Pots leende istället. Och så tar ni med Dannyboy & kärleken som pocketbonus – vi finns båda med i båda. Julen blir inte bättre än så 2006. DS.

Jag försökte plocka ihop fotona i går. Jag kommer inte att hinna scanna dem före jul ändå. Och på golvet i vardagsrummet gör de föga nytta, de försätter mig i en konstig sinnesstämning, jag drömmer om det som varit och inte varit och blandar ihop fiktion med verklighet på ett sätt jag inte upplevt sedan jag var som mest nergrottad i Dannyboys värld. Det är förvirrande, inte helt sunt. Jag lever ju ändå nu, jag befinner mig ju ändå här.

Men det går inte. För där på golvet ligger boken jag vill skriva. Det är ju där den är, boken romanen berättelsen historien. Nej rättelse – det är ju där de är, böckerna romanerna berättelserna historierna. Det finns så mycket verklighet utspridd huller om buller på mitt golv att det räcker till ett helt liv av fantasier.

Som fotot från en nyårsfest tagen i en annan tillvaro i en annan stad där en ytlig bekant ler in i kameran trots att hennes uppmärksamhet verkar riktad mot något utanför bildens kant. Hon som två år senare när tillvaron förändrats till en annan sa du verkar alltid så överlägsen till mig en söndagskväll i en soffa efter att vi sprungit på varandra av en slump några timmar tidigare och jag av någon anledning okänd för oss båda följt med till hennes lägenhet trots att vi aldrig ens pratat på tu man hand tidigare. Nej, alkohol var inte inblandat för solen hade inte ens gått ner när vi på novembereftermiddagen vandrade genom staden mot hennes hem och det var som sagt söndag och nej, vi hade inte engagerat oss i syndiga företeelser av något slag, det kom först flera dagar senare. Jag tittade förvånat och kanske lite ledset på henne och visste inte vad jag skulle svara för hur förklarar man att överlägsenhet egentligen är osäkerhet som förvrider ansiktet och kroppsspråket och gör det som syns falskt? Några dagar senare syndade vi och tiden gick och småningom rann allt ut i den sporadiska sanden och ingen av oss var väl egentligen ledsen över det eftersom det är så livet är ibland och vi var inga barn längre, inte helt i alla fall. Men det ligger en bok där, i ett oskyldigt foto från förra årtusendet som jag troligen inte ens tog själv och som inte har en aning om vad som komma ska ligger början på en berättelse om en historia som inte blev mer än ett par månader gammal hur man än ser på det, men som nästan rör mig till tårar när jag ser den, inte för att jag önskar henne åter utan för att det är sådan jag är.

Eller den svartvita bilden där jag står på båtdäcket drickandes en Coca Cola på väg från Göteborg med destination Harwich, triggad av en tonårsförälskelse till Saint Etienne och deras fanatiska kärlek till London och en stor guide till den brittiska huvudstaden jag rivit loss ur Arbetarbladets fredagsbilaga och som ledsagade mig och min vän Jonas på vår första riktiga utlandsresa. En guide vars författare jag ett halvår senare skulle springa på av en slump i Uppsalas nattliv och som jag sju år senare skulle komma att inkorporera i ett par episoder i handlingen i Dannyboy på ett sätt som jag inte borde skriva ut här eftersom det då går att koppla ihop den verkliga personen med fiktionen om man är enträgen. Och okej då, just den berättelsen blev faktiskt en bok eller åtminstone en episod i en bok, men fotot bär på fler historier, som Chelsea på det bisarra diskoteket Hippodrome, a girl so great they named the team after her, eller den homosexuelle indiske skoförsäljaren som sa but if you really want, we could just talk när han upptäckt vår skepsis efter att han bjudit med oss på ett enkönat swingersparty trots att vi bara ville köpa skor, eller

Nej det räcker nu. Men det finns en bok där också. Och det finns hundratals bilder likt den, bilder som berättar så många historier att mitt kortklippta huvud ömmar.

Främst gör dock fotona mig lite ledsen på det där bitterljuva sättet jag älskar att frossa i emellanåt. För jag känner att så länge de ligger spridda över golvet är de som en black om min fot. Jag kommer inte undan. Jag kommer inte undan minnena och de berättelser de bär på. Och jag vet heller inte om jag ens borde försöka fly. Kanske går inte ett författarskap ut på att man ska gå vidare. Kanske handlar allt bara om det journalistiska mantrat gräv där du står. Och nu står jag ju bokstavligen i min egen förvirrade hjärna. Eller nej, den ligger utspridd framför mig för jag sitter i soffan och skriver det här, men som kloka och ansvarsfulla människor förstår ni vad jag talar om.

De får ligga kvar. Tills vidare får de ligga där som en påminnelse om något som kanske kan bli, något som kanske kan bli bra. Eller så är de bara början till mitt grandiosa misslyckande.

Nu ska jag skriva lite. Måste inte gå till jobbet förrän om en timme.

Ja, jag har faktiskt skrivit i dag. Visserligen bara lite drygt en sida, men förhoppningsvis orkar jag skriva några rader till, eller åtminstone gå igenom det jag fått ur mig. Det är något helt nytt, rätt annorlunda, och jag har ingen aning om det är bra eller inte, det tar ett tag innan jag kan avgöra det. Texten har sin grund i det jag kom på när jag lullade hem en lördagsnatt för ett par veckor sedan och plitade ner tankarna på en totalt oläslig lapp. Det är kanske inte så sympatiskt till sin form, men jag tror att det är skrivet i en ton som är vinnande i längden, när man ser poängen, när man lär känna personen bakom de rätt beräknande tankarna. När han tröttnat, när han … kanske blir snäll, när han åtminstone försöker bli snäll.

Hm, det här är inte alls särskilt lättförståeligt antar jag. Kanske är det precis vad som är meningen.

Någon har hittat hit efter att ha googlat Tomten kom med snuva. Hoho.

Forfarande hemma. Fortfarande inte en rad skriven. Fast det är väl inte meningen att sjuktid ska användas till skrivtid heller, så jag försöker att finna frid i sinnet istället. Läsa. Gå till Apoteket. Köpa senap. Slösurfa. Irritera mig på min ömma rygg. Sova. Beställa julklappar på nätet. Och så fucking vidare.

Men jag borde verkligen försöka tänka fram en romanstruktur och bestämma mig för den. Snart. Borde. Ska. Snart. Jättesnart. Kanske.

Såg att Strage tyckte att Pet Shop Boys Fundamental var en av årets fem bästa skivor i DN i dag. Det stör mig verkligen att jag inte kan uppskatta den på det sätt som alla andra verkar kunna, att de hör fantastiska ballader men jag bara saggiga låtar (min recension finns här, bland kommentarerna). What’s wrong with me?

Det är mascara på min kudde. För det slutade ju så klart med att vi drog tillbaka klockan till 1995 och sminkade oss innan vi gick iväg på glöggkalaset. Och när jag rumlade in någon gång i natt med mantrat kom ihåg att tvätta bort glittret kom ihåg att tvätta bort glittret trummande mot tinningen, så la jag självklart inte till och glöm för all del inte mascaran heller. Så nu har jag gnuggat in mascara på min kudde å det grövsta. Ser lite sött ut.

Och inte blir nostalgin över tidens gång mindre när jag ser att Fuglesang drog till rymden till tonerna av Blur heller. Oh the memories. Åh varför kan jag inte lämna det förflutna därhän? No no, det ska upp till ytan, idisslas, tuggas, sväljas upp och ner upp och ner, omtag efter omtag, famntag efter famntag. Jag lovar att det slutar med att jag skriver en ny roman där det förflutna ska ältas i det oändliga. När jag vandrar på Stockholms gator om kvällarna sökande efter den rätta tanken och tonen och ser platser och minnen materialisera sig tänker jag att det nog blir så hur fan jag än försöker streta emot. Jag är skapt så. Jag frossar i det förflutna och kan inte släppa det och vet inte om någon är intresserad men jag måste väl försöka ändå antar jag.

Och vissa saker ändras ju heller aldrig. Jag är fortfarande lika förtjust i pizza när jag är bakis som när jag cyklade fram och tillbaka över fältet i södra Flogsta på väg mellan Ekeby pizzeria och vårt radhuskollektiv för elva år sedan. Inget har med andra ord hänt. Jag är, vilket väl är en av Dannyboys egentliga slutsatser, alltid på spaning efter den där jävla tiden som flytt.

Men nu – flott. Drypande, vagnhjulsstor, så långt från en vedeldad ugn du kan komma-pizza från Derya. Oh joy.