Post Format

Tillbaka till framtiden (2)

Det är klart att jag uppskattar nutiden också. Hur skulle jag annars kunna älska Tillbaka till framtiden-trilogin över nästan allt annat i filmväg? Nutiden är fantastisk, framtiden likaså.

Problemet är bara att den är rätt hopplös att romantisera kring. Det är i det förflutna det brustna finns – det som inte blev och det som inte borde ha blivit. Trots detta skriver jag uteslutande mina skönlitterära texter i presens nu för tiden. Jag gjorde det inte när jag var yngre. Således kan man dra slutsatsen att min fascination för den tid som flytt minskat, och att jag snart kommer att drömma om framtiden istället.

Men fortfarande tänker jag på det som varit. När jag vandrade hem från jobbet i går kväll föll snön över Stockholm, och på min vandring norrut genom Gamla stan var det nästan julstämning på Västerlånggatan. Jag var pratsjuk och försökte ringa några vänner, men de var på julbord med sina jobb eller på väg till vänner för att bjudas på middag. Så jag vandrade genom staden i ensamhet tillsammans med alla andra och tänkte på jular som passerat, nyår som firats och tid som förflutit.

Jularna är dock som åren efter att man slutat plugga, omöjliga att särskilja eftersom de i princip ser likadana ut. Uppsalaåren är enklare, livet kunde lätt sorteras när man gjorde något nytt varje termin. Våren -96 historia och nationstidningsredaktör, hösten -97 littvet C och barmästare, våren -99 statsvetenskap och … ja, det långa avskedet. Lätta att särskilja och enkla att bevurma eftersom ramarna var så unika. Men säg hösten -03 och jag står som ett frågetecken. Jag jobbade. Och bodde någonstans. Och gjorde väl något förutom att jobba. Vad? Beats me.

Men minnet minnet minnet. Min nya bok utspelar sig kring jul och nyår, i nuläget tar den avstamp i november och slutar väl förhoppningsvis någon gång i januari. Och minnet kommer att spela en viktig roll, viktigare än jag tidigare trott eftersom jag hade hoppats undvika det den här gången, ville inte upprepa formeln jag använde i förra boken, men det är väl ingen idé att hymla, jag är den jag är och min huvudperson blir inte kvitt sin dåtid hur han än beter sig, även om jag försöker distansera honom från mig själv genom att skriva i tredjeperson den här gången. Och fotona ligger kvar på mitt golv som en påminnelse om hur saker och ting står till. Hur de är och kommer att fortsätta vara.

Eller nej för den delen, det kan inte alls sluta i januari, är jag helt dum i huvudet? Historien kräver mycket längre tid nu, i den förra versionen fungerade det, inte nu. I ärlighetens namn vet jag inte när den ska sluta, eller när den är klar. Fast jag grunnar på ett nyårslöfte som ska bringa klarhet i frågan. Men med tanke på hur jag hållit mina tidigare romandeadlines lär väl ingen tro på det i alla fall.

Skrev en och en halv sida i går. Vi får se om jag spöar det i dag.

PS. iPet är bedårande söt på bild i DN i dag. Glöm att ljudboken skulle vara årets julklapp, spring och köp Pol Pots leende istället. Och så tar ni med Dannyboy & kärleken som pocketbonus – vi finns båda med i båda. Julen blir inte bättre än så 2006. DS.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.