Kategori: Författande

Det är mascara på min kudde. För det slutade ju så klart med att vi drog tillbaka klockan till 1995 och sminkade oss innan vi gick iväg på glöggkalaset. Och när jag rumlade in någon gång i natt med mantrat kom ihåg att tvätta bort glittret kom ihåg att tvätta bort glittret trummande mot tinningen, så la jag självklart inte till och glöm för all del inte mascaran heller. Så nu har jag gnuggat in mascara på min kudde å det grövsta. Ser lite sött ut.

Och inte blir nostalgin över tidens gång mindre när jag ser att Fuglesang drog till rymden till tonerna av Blur heller. Oh the memories. Åh varför kan jag inte lämna det förflutna därhän? No no, det ska upp till ytan, idisslas, tuggas, sväljas upp och ner upp och ner, omtag efter omtag, famntag efter famntag. Jag lovar att det slutar med att jag skriver en ny roman där det förflutna ska ältas i det oändliga. När jag vandrar på Stockholms gator om kvällarna sökande efter den rätta tanken och tonen och ser platser och minnen materialisera sig tänker jag att det nog blir så hur fan jag än försöker streta emot. Jag är skapt så. Jag frossar i det förflutna och kan inte släppa det och vet inte om någon är intresserad men jag måste väl försöka ändå antar jag.

Och vissa saker ändras ju heller aldrig. Jag är fortfarande lika förtjust i pizza när jag är bakis som när jag cyklade fram och tillbaka över fältet i södra Flogsta på väg mellan Ekeby pizzeria och vårt radhuskollektiv för elva år sedan. Inget har med andra ord hänt. Jag är, vilket väl är en av Dannyboys egentliga slutsatser, alltid på spaning efter den där jävla tiden som flytt.

Men nu – flott. Drypande, vagnhjulsstor, så långt från en vedeldad ugn du kan komma-pizza från Derya. Oh joy.

Mina lediga dagar präglas ofta av dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag inte skriver. Jag har ju för fan en helt oplanerad dag, ett totalt vitt schema, vad stoppar mig från att skapa storverk? Ingenfuckingting. Jag borde skalda. Skapa. Kreera. Göra något.

Istället mejlar jag. Laddar ner en ny beta av mitt chattprogram. Chattar lite med iPet. Äter en sen frukost, drömmer om rödbetssallad på mackan men orkar inte gå till affären. Fortsätter irritera mig på att jag inte fått någon kulturdel av SvD. Läser om högkulturen i DN istället, och imponeras över hur Martina Lowdén, vars tegelsten Allt recenseras både här och där i dag, lyckas återge Ewa Beckmans frågor från Debutbaren på Kulturhuset i tisdags med sådan exakthet trots att det såg ut som att hon bara antecknade sporadiskt under evenemanget, själv använder jag alltid bandspelare när jag gör mina intervjuer nu för tiden och har totalt tappat förmågan att anteckna begripligt och snabbt, fast det säger väl mer om mig än om henne antar jag. Åker till naprapaten eftersom det verkar som att den värk jag haft i bröstet den senaste veckan (och som höll på att få vår företagshälsovård att komma och hämta mig i ambulans när jag ringde i onsdags morse och sa att det gjorde ont i hjärttrakten och dessutom smärtade i vänsterarmen – men som den lågmälda person jag är tog jag istället bussen – och EKG:t och blodtrycket var finfint by the way, så jag håller inte på att stryka med, oj vilken lång parentes) troligen beror på att jag haft ont i en punkt i ryggen, bredvid vänstra skulderbladet. Tydligen så kan smärtan fortplanta sig runt bröstkorgen längs revbenen och skapa en inflammation på framsidan som växer och växer tills det känns som att hjärtat ska brista trots att det dunkar som vanligt där under. Kroppen är ett konstigt organ, no doubt. Så nu är jag mörbultad och förhoppningsvis på bättringsvägen. Anyways – jag kom ifrån ämnet:

Samvetet var det. Lutheranen där inne som säger att jag måste skapa när jag är ledig. Inte slöa. Inte ligga i sängen med Powerbooken i famnen, som jag gör nu. Och om jag nu ändå måste göra det, så ska jag åtminstone ha Worddokumentet uppe, och inte sitta och skriva den här meningslösa bloggtexten utan skapa skapa skapa. Men det gör jag inte. Tänkte bara berätta det.

För en knapp månad sedan fick jag ett brev med posten från Marcus Birro med två av hans böcker, Flyktsoda och Du är Christer Pettersson du också. För att göra en lite längre historia en smula kortare så kan jag säga att jag i somras omedvetet råkade formulera mig lite klantigt angående en diktsamling han skrivit, Skjut dom som älskar, vilket några månader senare ledde fram till det här blogginlägget om min fortsatta titelproblematik, vilket gav att vi genomförde ett författarutbyte. Nu har jag, trots att jag skrev i det inlägget att jag genast skulle kasta mig över den, äntligen läst ut Flyktsoda. Och efter att ha sett Birro prata om sitt kulturmanifest i gårdagskvällens Argument i SVT tänkte jag att det var hög tid att jag skriver något om boken.

Flyktsoda är på vissa sätt en av de mörkare böcker jag läst. Det är en berättelse om en man som sjunker allt djupare ner i alkoholism. Det är också en historia om hur man inser och förlikar sig med att vara en medelmåtta, att inte vara ämnad för de stordåd man inbillade sig i ungdomen.

Det finns verkligen inget ljus i den halvmisslyckade och allt mer nerdekade och sparkade Stadsteaterskådisen Lukas Destinos tillvaro. Trots detta är Flyktsoda inte en tung bok så till vida att det bär emot att läsa, Birro skriver om misären med en effektiv och rätt enkel prosa som driver berättelsen framåt på ett luftigt sätt som handlingen egentligen inte borde mäkta med. Missförstå mig inte, berättelsen är trovärdig och fullständigt kompetent, men den borde inte inbjuda till lustläsning. Den borde få mig att vilja rulla ihop som en liten boll i sängens mörkaste hörn och gny av missmod. Istället lyckas Birro om inte skapa sympati så åtminstone förståelse för människan Lukas Destino. Trots att Destino är en tragisk figur vars blickar mot gymnasie- och högstadietjejer blir längre och våtare ju längre berättelsen skrider, och den ensamma porrsurfningen framför datorskärmens döda ljus blir allt mer desperat, så lämnar Birro aldrig sin allt mer illaluktande romanfigur i sticket. Han tvingar läsaren att se Lukas Destino som en människa det inte går att ignorera, hur mycket man än skulle vända bort blicken om man mötte honom på gatan. Det är ett underligt konststycke som jag står rätt handfallen inför. Flyktsoda är i mina ögon helt enkelt en väldigt bra roman.

En sak dock: På baksidan står att boken är både svart och fylld av tröst. Visst, jag förstår vad han menar, men fylld av tröst – nja, tillåt mig tvivla en smula.

Och just ja, innan jag glömmer det – angående debatten i SVT i går. Jag tror inte för fem öre på att den smala litteraturen skulle överleva i dagens utsträckning om marknaden fick styra och kultursponsring skulle ta över, vilket de två centerpartisterna i studion verkade anse. Folk som jag, som nästan aldrig läser lyrik till exempel, skulle snart se till att landets poeter fick lägga ner verksamheten en efter en om inte staten fortsätter stötta deras verksamhet. Men hur lyrikfientlig jag än må vara i praktiken tycker jag fan i mig att det hör ett anständigt samhälle till att se till att ”svårare” form av litteratur tillåts existera och frodas. Och att som c-riksdagskvinnan i studion i går med låtsad indignation låta påskina att hon tycker att de 117 miljoner kronor som Författarfonden betalar ut varje år är mycket pengar som kan användas till något bättre är ju bara löjligt i ett nationellt perspektiv. Det är 13 kronor per svensk medborgare per år, alltså drygt en krona per månad. Dessutom går mer än hälften rakt tillbaka till staten genom skatt och sociala avgifter. Det är inte mycket pengar.

Så var det Augustgaledags. I väntan på att någon gång i framtiden själv få gå och sitta och nervöst bita naglarna av mig nöjer jag mig med att följa sändningen på SVT24 och lägga ut snabba webbpubliceringar av vinnarna (inte här, utan för jobbet). Sändningen startar klockan 17, penningregnet börjar 18. Efter att tidigare ha trott att Jonas Hasen Khemiri ska vinna den skönlitterära klassen tycker jag nu att vindarna de senaste dagarna viskat Susanna Alakoski allt högre. Spännande ska det hur som helst bli.

Enligt DN i dag ska priset uttalas Åågustpriset. Men hur korrekt det än må vara, hur många säger egentligen Åågust Strindberg?

UPPDATERING: Hoppsan, SVT:s sändning började visst först klockan 18, och pågår till 19.30. Rätt ska vara rätt.

I natt när jag kom hem efter en kväll ute som utgick från min lägenhet, tog en sväng via julpyntshimlen Peppar, tunnelbanan till Söder och Nada och därefter tillbaka norrut mot hemmet via Orontes kebab där någon smart kille fick för sig att slå sönder ett fönster med handen som färgade halva Odengatan blodröd, fick jag när jag väl gått och lagt mig en ny idé hur min andra roman bör skrivas. Ett helt nytt upplägg. Insiktsfullt nog insåg jag att minnet nog skulle vara klent när jag väl vaknade, och gick därför upp och plitade ner alla tankar på en lapp. Den ligger här bredvid mig nu. Det går fan inte att se vad det står. Hur tänkte jag egentligen när jag trodde att de där kråkfötterna skulle kunna tydas?

Men lappen fungerar ändå som en påminnelse om vad jag tänkte. Kluddet är min Madeleinekaka som får mig att minnas om inte den tid som flytt så i alla fall nattens svettiga tankar. Och de kanske är bra. De är helt klart råare och hårdare än de jag haft hittills om berättelsen. Mindre sympatiska. Kanske mer ärliga. Men jag måste nog tänka lite mer på det innan jag tar något beslut.

Nu ska jag duscha, åka till jobbet, ringa 14-åriga Molly Sandén i Bukarest så att vi kan uppdatera texten från i går kväll med några pratminus och därefter dra till Operans foajé där TV4 ska presentera deltagarna i nästa års upplaga av Let’s dance.

Åh vad jag älskar tillvarons ytterligheter.

Morgan mejlade mig en länk till det här Youtubeklippet från Family guy. Dessutom insinuerade han att jag borde känna mig träffad. Jag vet inte vad han talar om.

Började skriva i går, även om det tog emot och dröjde alldeles för länge och inte blev alls så långt som jag hade föreställt mig att det skulle bli. Vilket väl å andra sidan var ungefär precis vad jag hade förväntat mig eftersom jag vid det här laget känner mina skrivvanor rätt väl. Eller rättare sagt avsaknad av vanor.

Hur blev det då? Tja, svårt att säga, jag tänker fortsätta i dag när jag får tid. Jag har inte läst igenom det än, och det brukar vara först då jag får en känsla för om jag är på väg käpprätt åt helvete eller om det kan bli okej. Det kändes annorlunda när jag skrev, det blev en annan ton än jag är van vid, oklart varför ännu. Det ger sig väl när jag låter texten sjunka in, tillåter den att ta form, bli formad, omgjord, massakrerad, raderad, utplånad från jordens yta. Så här ser i alla fall det första, totalt oredigerade, stycket ut just nu:

Hjärtat slår lugnt när han går för att möta henne. Kanske är slagen något fler än normalt, strax över vilopuls, men något annat är väl inte att förvänta, han rör ju på sig, går, promenerar med raska steg, hör hur fötternas nedsättning på asfalten – nej gatstenarna – skapar ett lätt ljud. Som det ska vara. Precis som vanligt.

Som sagt, det är inte facit. Jag ändrade för övrigt dokumentnamnet till Har vi redan sagt hej då? när jag började på ny kula. Jag vet inte om det innebär något mer än att jag ville skilja det från det gamla.

Ledig från jobbet i dag, och jag har i ett tidigare inlägg utlovat att detta är dagen då version två av roman nummer två ska börja skrivas. Puh. Tja, jag får väl se till att infria det löftet då, trots att jag känner tendenser till en seg måndag. Men man lever bara en gång. Så hey ho let’s go. Fortsättning lär följa.

Men först rakning, dusch och nyttig frukost. Man måste ju vara hel och ren när man skaldar.

Jag läser en hel del deckare mellan varven. Under några år gick det till och med så långt att jag kände mig nödgad att införa en varannanregel, som gick ut på att för varje ”tung” bok jag läste fick jag ”belöna” mig med en mer lättsmält deckare. Det höll nämligen på att spåra ur, jag plöjde deckarserier på löpande band, och läste inget annat som kanske kunde vidga horisonterna en smula.

Nu menar jag verkligen inte det här som att jag skäms för att jag under perioder plöjer deckare, tvärtom tycker jag att jag får ut en hel del av det läsandet, men man vill ju ändå ha viss variation, det är ju inte kul att äta sill sju dagar i veckan liksom. Jag tror också att mitt myckna deckarläsande påverkat mig i mitt skrivande – det som omnämnts på ett eller annat sätt i nästan varje av det 30-tal recensioner av Dannyboy jag sett – att texten har ”ett galet driv” (citat från Pocketbloggen) – kommer från just detta, att jag konsumerar mycket litteratur som bygger på att läsaren hela tiden ska känna suget att läsa vidare, att varje kapitel ska avslutas med känslan åh jag måste vända blad nu genast bums!, att historien aldrig får stanna upp. Faktum är att jag nästan aktivt försökt undvika det där drivet när jag skrivit på bok två, jag har försökt tvinga mig själv att inse att det inte behöver hända saker hela tiden, att ett långsammare tempo faktiskt är möjligt, kanske till och med att föredra ibland. Men det har varit svårt. Det sitter djupt rotat – rädslan för att läsaren ska stanna till, skräcken inför att någon ska lägga boken ifrån sig, tycka det är tråkigt. Hua.

Anyways – det jag egentligen bara ville meddela innan jag gick igång på det där med drivet var att jag såg i går att Deckarakademin (vars hemsida för övrigt verkar vara gjord cirka 1996) har delat ut sina årliga priser. Expogrundaren (och forne TT-medarbetaren) Stieg Larsson vann årets svenska pris postumt (han avled hösten 2004) för sin andra deckare Flickan som lekte med elden. Jag har inte läst den, tänkte vänta tills den kommer i pocket, men jag gillade den första i serien, Män som hatar kvinnor, även om den gott kunde ha varit uppåt 100 sidor kortare utan att den förlorat något på det.

Själv tycker jag nog att årets bästa svenska deckare är Åsa Larssons Svart stig (som inte ens nominerades). Bland de nominerade tycker jag nog att Edward Finnigans upprättelse, som jag avslutade alldeles nyligen, är den vassaste. Men jag har som sagt inte läst alla.

Efter att ha berättat för min vän Morgan i går kväll att jag gick hem från jobbet redan efter en timme i går då jag drabbats av någon frysfrossliknande attack på vägen till jobbet och därefter suttit och skakat framför datorskärmen ett tag innan jag gav upp, suckade han lätt och sa med lätt överseende ton att han i dag därför väntade sig att få se ett Seg fredag-inlägg. Men tji fick han. Oj vad pigg och kry jag är i dag. Never ever better. Jag skiner som en sol, jag mår som en lummig äng en varm kväll i juli, jag och hälsan och välmåendet är ett.

Eller nåt sånt.

För övrigt har jag utsett måndag, då jag är ledig från jobbet, till den officiella dagen då version två av roman nummer två ska börja skrivas. Det känns rätt spännande faktiskt, jag tänker börja med vad som förhoppningsvis blir bokens prolog, tänkt att utspela sig i december och avslutas med en vad fasiken var det som hände, nu är jag ju så hooked att jag måste läsa vidare direkt-cliffhanger. Därefter blir det ett tidshopp tillbaka ett halvår, historien rullas upp från början, når två tredjedelar in i handlingen den dramatiska prologen tidsmässigt och följs sedan av en hjärtskärande final. Det är berättelsens strukturplan i ett nötskal just nu.

Efter helgen alltså. Ja, om jag inte drabbas av en Seg måndag vill säga.

Bra fest på förlaget i går. Lite mindre folk än förra året inbillar jag mig, men god mat, fri bar (ständigt detta gissel eftersom jag är en så svag människa) och därtill nymodigheten disco. Jag och min röda slips kunde ses på dansgolvet i en kvart runt klockan halv elva. Och jag var heller inte kvar sist i år. När jag gick någon gång vid halv ett var det fortfarande rätt många kvar. Good Danny.

Mest intressant var kanske att det inte kändes särskilt jobbigt att prata om det för tillfället något stillastående romanprojektet. Att säga att jag ska skriva om stora delar för att göra det hela supervärldsbra verkade inte tas emot med skepsis, utan snarare förståelse och uppmuntran. Därtill känns det också som att det faktiskt kan bli det – supervärldsbra alltså – om jag bara ger mig fan på det. Och eftersom jag har för avsikt att inte sållas bort från förlagets festinbjudningslista till nästa höst (något jag hört ryktas till sist sker om man inte levererar) så är det ju bäst att sätta igång. För det är ju som Jonas Karlsson sa i någon intervju häromdagen angående sin kommande novellsamlingsdebut: till fem procent skriver han för att han så gärna vill använda meningen i dag ska jag äta lunch med min förläggare. Jag skriver till fem – nej låt oss höja ribban och säga tio! – procent för att kunna säga jag ska gå på mitt förlags fest i kväll.

Dags att rusa till jobbet.

Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att jag nog bör skriva om bokjäkeln. Kanske inte från pärm till pärm, jag är en mästare på att klippa och klistra och att få saker att passa ihop som inte verkar göra det till en början – inbillar jag mig i alla fall – men rätt mycket åtminstone. Det är ett mastigt jobb, och det lär säkerligen leda till en hel del tandagnissel och självömkande längs vägen, men det är ju halva poängen med den här bloggen, att jag ska få klaga på tillvaron hur mycket och i vilken ton jag vill.

Dessutom poppar det upp tankar som knarksvampar hela tiden när jag funderar på otrohetstemat. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Kanske bäst att inte göra det överhuvudtaget.

Men när börja? Det är galapremiär på filmfestivalen i kväll, och man tar ju gärna chansen att gå på röda mattan när tillfälle ges. Och i morgon har förlaget höstfest. Och på fredag måste jag hämta andan. Och på lördag är det någon sorts litteraturfest på Street. Och på söndag jobbar jag. Ah, jag kan nog hitta ursäkter för att slippa börja skriva hur länge som helst om jag ligger i.