Post Format

Marcel Proust och jag

Det är mascara på min kudde. För det slutade ju så klart med att vi drog tillbaka klockan till 1995 och sminkade oss innan vi gick iväg på glöggkalaset. Och när jag rumlade in någon gång i natt med mantrat kom ihåg att tvätta bort glittret kom ihåg att tvätta bort glittret trummande mot tinningen, så la jag självklart inte till och glöm för all del inte mascaran heller. Så nu har jag gnuggat in mascara på min kudde å det grövsta. Ser lite sött ut.

Och inte blir nostalgin över tidens gång mindre när jag ser att Fuglesang drog till rymden till tonerna av Blur heller. Oh the memories. Åh varför kan jag inte lämna det förflutna därhän? No no, det ska upp till ytan, idisslas, tuggas, sväljas upp och ner upp och ner, omtag efter omtag, famntag efter famntag. Jag lovar att det slutar med att jag skriver en ny roman där det förflutna ska ältas i det oändliga. När jag vandrar på Stockholms gator om kvällarna sökande efter den rätta tanken och tonen och ser platser och minnen materialisera sig tänker jag att det nog blir så hur fan jag än försöker streta emot. Jag är skapt så. Jag frossar i det förflutna och kan inte släppa det och vet inte om någon är intresserad men jag måste väl försöka ändå antar jag.

Och vissa saker ändras ju heller aldrig. Jag är fortfarande lika förtjust i pizza när jag är bakis som när jag cyklade fram och tillbaka över fältet i södra Flogsta på väg mellan Ekeby pizzeria och vårt radhuskollektiv för elva år sedan. Inget har med andra ord hänt. Jag är, vilket väl är en av Dannyboys egentliga slutsatser, alltid på spaning efter den där jävla tiden som flytt.

Men nu – flott. Drypande, vagnhjulsstor, så långt från en vedeldad ugn du kan komma-pizza från Derya. Oh joy.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.