Kategori: Författande

I dag fick jag ett brev med posten. Eller rättare sagt en avi med posten om att jag hade fått ett brev. Brevet visade sig vara resultatet av mitt författarutbyte med Marcus Birro, han skickade mig böckerna Flyktsoda och Du är Christer Pettersson du också. Själv skickade jag honom en Dannyboypocket i början av veckan, trist att bara kunna skicka en bok när jag själv fick två, men i ärlighetens namn har jag ju helt enkelt ingen mer att skicka.

I vilket fall som helst, jag ska genast ta mig an Flyktsoda. Han skriver i sin hälsning att det är en synnerligen mörk historia som förhoppningsvis ändå kan ge viss tröst, så jag hoppas på det. Återkommer med synpunkter.

Och ja just ja – fick även Röster i Gästrikland på posten i dag. Det fyrasidiga utdraget från min bok såg fint ut, och de hade tagit hänsyn till de korranmärkningar jag hade på utskriften de skickade mig i augusti. Känns fint att vara antologiserad.

För några månader sedan skrev jag om att ett utdrag ur min roman skulle vara med i den kommande En Bok För Alla-antologin Röster i Gästrikland. Nu är den inte kommande längre, utan tryckt och klar. I kväll är det något som liknar ett releasekalas på Sandvikens folkbibliotek, och i morgon på stadsbiblioteket i Gävle. Blir säkerligen trevligt.

Själv har jag inte sett boken än. När jag skrev kontrakt på att de skulle få ha med ett utdrag så har jag för mig att det stod att jag skulle få en bok hemskickad, men än har jag inte sett något i brevlådan. Men den kommer väl.

Och ja just ja – jag har blivit en studiefråga också! Tillhörande boken finns ett kompendium uppdelat i tio sammankomster, i studiecirkelsyfte antar jag. jag tillhör den nionde sammankomsten, och texten om Dannyboyutdraget lyder som följer:

Daniel Åberg debuterade så sent som 2005. Diskutera språket i hans text och jämför med texter på 1900-talet eller tidigare. Hur viktigt är språket för att gestalta ett sammanhang? Kan man ha ”fel” språk eller olika språk för olika sammanhang? Daniel Åberg romandebut har jämförts med Ulf Lundells debut ”Jack”. Samtala kring begreppet generationsromaner.

Ja, börja samtala nu! Själv ska jag, trots den rysligt tidiga timmen, åka till Skanstull och dänga till iPet i badminton.

Uppdatering: Dängningen avklarad, och hälsenorna höll.

Ibland är det roligt att vara författare. Eller att åtminstone våga ha förhoppningen att man en dag ska kunna titulera sig författare utan att samtidigt känna sig som en bedragare när man presenterar sig och känna sig nödgad att lägga till ja men kanske mest journalist, jag har ju bara skrivit en bok, liksom för att ursäkta sig själv lite, så att de inte ska tro att man är något.

Åh, Sandviken sitter så djupt i ryggmärgen ibland.

Men ibland känns det roligt. Ibland känns det faktiskt som att man är något, att man faktiskt är lite bra och att det kanske kan bli något av det här satans författarskapet till slut om man bara ligger i lite. Som när man ser unga bloggare skriva saker som har ägnat senaste 3 ½ timmen åt att läsa denna underbara, fantastiska, gudomliga bok som jag totalt är förälskad i nu, eller som i går kväll, när jag såg att skribenten och Stockholms forne (?) efterfestskung Gustav Gelin gått igång på min bok också. Det är sådant som gör det värt det. Att få känslan av att man faktiskt är bra och att människor faktiskt gillat det man gjort. Och förhoppningsvis ska fortsätta göra det.

Oh well, tillbaka till vardagen: Frukost, tidningsläsning, lyssning på P1 Morgon och Melody Clubs nya skiva (recensionen lär landa på en svag trea) och promenad till jobbet. Onsdag helt enkelt.

Alltså, är det någon som har koll på hur det funkar med såna här Daisy-skivor? Får vem som helst låna dem? Jag har sett på nätet att min roman finns att låna i det här formatet på en del bibliotek, bland annat på Talboks- och punktskriftsbiblioteket i Stockholm, men jag har ingen aning om hur det funkar. Vore ju tufft att höra hur det låter. Har för mig att jag vid något tillfälle sett att man måste vara synskadad för att få låna. Stämmer det tro?

För övrigt har jag, i ett kombinerat utslag av tristess och sysslolöshet, gått igenom hela Sverigekatalogen på bibliotek.se och räknat ut att min bok (i inbunden form) finns på 131 svenska bibliotek. Hur det ser ut med antalet exemplar förtäljer inte historien, men de flesta har väl bara ett ex per bibliotek antar jag. Pocketen finns bara på två. Med tanke på att Sverige rymmer 290 kommuner och varje kommun väl fortfarande har minst en bibbla, finns det alltså gott om utrymme för bättring. Kom igen nu, köp in fler!

God damn it. Insåg just att det passerat en hel helg utan att jag har skrivit något Seg lördag- eller Slow Sunday- eller annat usch jag var ute sent och drack för mycket sprit i går och oj vad det är synd om mig i dag-inlägg. Jag måste vara på väg att bli vuxen.

Faktum är att det varit en särdeles lugn helg. Visserligen drack jag vissa mängder alkohol både på fredagen och lördagen, men det var knappt ens ihopplussat tillräckligt för att skapa en simpel salongsberusning. Vuxet. Eller tråkigt. Eller båda. Eller skönt. Kanske alla tre.

Såg Djävulen bär Prada i går kväll. Eftersom alla recensenter i princip skrivit samma sak – Meryl Streep i högform i rätt bra film som trots glatt yta har något vettigt att säga men tyvärr förvandlas till ett trainwreck av modell större i slutet – satt jag och stålsatte mig och kollade nervöst på klockan så fort jag passerat åttiominutersstrecket för att invänta Katastrofen. Så tog filmen slut och jag fattar inte vad alla gnäller på. Hade någon förväntat sig att Anne Hathaways karaktär inte skulle inse att hon levt i en livslögn, att hon inte skulle lämna modetidningen och att hon inte skulle hitta den sanna livsvägen igen, nu med fem lager nya skinn på näsan? Det är ju tre fjärdedelar av poängen med den här typen av film – att man ska lämna biosalongen med en sötsliskig men ändock varm känsla av att livet kanske ordnar sig ändå, och att saker och ting på något vridet sätt kanske får ett lyckligt slut, hur ynkligt vi än må ha handlat.

Men be aware, jag är inte särdeles intresserad av att skriva den typen av slut själv. Om de inte fyller en funktion vill säga.

Jag har nästan aldrig varit på en kyrkogård i allhelgonatid. Vet inte riktigt varför egentligen, men det har aldrig blivit av. I går fick jag dock för mig att jag ville se hur det såg ut, och fick med mig en kompis (vars första sms-reaktion var lite morbid…?) till Skogskyrkogården när mörkret fallit, för att se skådespelet.

Egentligen är det konstigt att jag aldrig begett mig dit tidigare. För precis som det avslöjas i Dannyboy & kärleken att jag är rätt svag för kyrkor, så är jag även förtjust i och fascinerad av kyrkogårdar, och även om jag inte är ett uns kyrklig så finner jag platserna väldigt rogivande. Kyrkogården i Uppsala kan jag promenera på i timmar. Lite morbid som sagt.

Hur som helst – det var en udda upplevelse. När vi gick in genom grindarna, vid halvsextiden på kvällen, var min väns första reaktion det här är ju som på Drottninggatan, och jag svarade mm, men utan H&M-butiker. För det var helt bisarrt mycket människor, när vi skulle ut ur tunnelbanan fick vi stå och vänta för att lyckas komma ner för trapporna, vid entrén var försäljningsstånden med ljus uppställda överallt och korvgubbarna stod på rad och sålde chorizos för glatta livet. Det kändes lite … underligt.

Längre in glesnade dock horden. Och väl inne i skogen var det ljuslykteupplysta området hjärtskärande vackert. Vi promenerade till Skogskapellet, där begravningen i min nya roman – vad den nu ska heta – äger rum. Jag var på väg dit i somras för att rekognoscera, men det blev aldrig av då, jag utgick från kartor på nätet när jag skrev scenen, men tänkte att det väl var lika bra att slå två flugor i en smäll nu. Kapellet var mindre än jag förväntat mig, men det var en fin byggnad, och kommer att fungera alldeles utmärkt i boken.

Summa summarum – en bra utflykt. Men det var lite sorgligt att gå förbi de gravar där det inte lyste lyktor. Kanske borde jag ha köpt ett ljus ändå.

Via Emma ser jag att Marcus Birro startat en blogg. Eftersom jag åter drabbats av tvivel inför vad min nästa roman ska heta (mitt eget förslag Vi har redan sagt hej då dissades hårt av ett par kompisar häromdagen, samtidigt som de hyllade det ursprungliga arbetsnamnet Hjärtats hundra sista slag, som jag själv tidigare ratat, så nu är jag helt förvirrad och funderar om jag kanske har tänkt fel) så drog jag mig raskt till minnes den lilla ordväxling som följde mellan mig och Birro efter att jag i början av juli publicerat det här inlägget.

Och när jag tänker efter så skrev jag ju faktiskt det här (mer om romannamnsproblematiken) och det här (om minnets förmåga att spela spratt med mig) där han också figurerade. Med tanke på att jag aldrig läst någon av Birros böcker verkar jag besynnerligt besatt av honom.

För övrigt är det lite deprimerande att jag aldrig, trots att jag är rätt djupt insyltad i branschen, aldrig lär mig att det inte kommer några tidningar såna här dagar. I dag hann jag stå vid dörren och svära i säkert fem sekunder och önska det inkompetenta tidningsbudet både den ena och den andra sjukdomen innan polletten trillade ner. Och då nämnde jag ju ändå det här med den tidningsfria dagen i går. Smart.

När jag suttit och gått igenom Dannyboy & kärleken med ambitionen att komma igång med filmmanuset har jag vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att tänka vad i hela friden, hur i helvete ska vi kunna lösa det där utan voice over? Vi är så fucking körda.

Men sedan backar jag bandet och tänker äh, kom igen nu, det finns en lösning!

Men så backar jag bandet igen och tänker vad fan, varför slå knut på sig själv?

Och sedan backar jag bandet en tredje gång och tänker därför att så många andra gör det.

Så tänker jag arrghhh!

För det är ju så, av någon anledning ska man, om man är filmnörd, helst hata voice overs så att knogarna vitnar så fort man hör dem.

Själv har jag aldrig förstått det där. Jag har aldrig fattat varför det anses vara fördummande att lägga en berättarröst ovanpå en bild, varför det anses fult att förstärka scener med en ordslinga. Men så är det – klarar man som filmskapare inte av att få fram sitt budskap utan rösthjälpmedel, då är man en lat kvacksalvare som aldrig borde ha fått förhandsstöd från början. Idioti om ni frågar mig.

Själv tycker jag att en av Farväl Falkenbergs stora styrkor (jo, klart den hade såna trots att jag var relativt sval i mitt tyckande) var just den vackra berättarrösten. Utan den hade inte vemodet nått någonstans, filmen hade fallit rätt platt till marken och blivit en tomt skramlande tunna.

Självklart finns det en del rätt irriterande voice overs också, där förnumstigheten och övertydligheten gör att man bara vill hålla för öronen och säga la-la-la-la-la-la-la så länge det pågår (läs inledningen och avslutningen av alla Grey’s anatomy-avsnitt). Men det är ju inte en sådan voice over jag vill ha. Jag vill ha en bra voice over, en röst som fördjupar, förtydligar, formar och fyller i där bilden inte räcker till. Och den tänker jag slåss för.

Bara så att ni vet.

”Vadå? Ni dricker ju hela bunten. Det är väl inte så konstigt om jag också vill ha?” Orden kommer ut skarpare än jag hade tänkt. Jag möter pappas blick, hans ögon är så sorgsna. Ja, jag är ledsen att jag bringar olycka över ditt hus så här i juletid, men du måste väl ändå inse att det här faktiskt inte är mitt fel?

Jag hade ju bestämt mig för att inte skriva något mer på romanen innan jag fått feedback från förlaget på det jag lämnat in. Men nu gick det inte längre, jag kände att jag var tvungen att få något ur mig, om så bara ett par rader, och har således skrivit en dryg sida nu på morgonen. Så här blev de första meningarna. Inget revolutionerande, inget fantastiskt och därtill helt ryckt ur sitt sammanhang eftersom jag stannade mitt i en scen tidigare, men ändå. En början. En början till slutet. Skönt.

PS. Bilden har inget med något att göra, förutom att den är tagen på julen. Och ja, det är jag bakom masken. Inget av mina vackrare ögonblick. DS.

Jag har ju bestämt mig för att inte skriva på boken medan det jag redan har fått ur mig är inne på förlaget. Jag vill invänta deras kommentarer innan jag fortsätter, vill höra vad de har att säga, vill fokusera på att försöka komma igång med filmmanuset istället. Men det är faan vad det kliar i fingrarna och surrar i huvudet ibland.

Inte så att jag nödvändigtvis känner att jag vill fortsätta skriva precis där jag var. Sista meningen jag skickade in till förlaget utspelade sig på julafton och var en rätt trist passage i ett kapitel som mest tjänar som mellanspel innan helvetet ska braka löst igen på juldagskvällen och kändes ärligt talat som ett rätt trist nödvändigt ont inför vad som komma skulle. Jag har placerat mina tre huvudpersoner, som för tillfället hatar varandra rätt så väldigt väldigt mycket, inom alldeles för kort avstånd från varandra för att de inte ska krocka under den i sanning underliga kväll som juldagskvällen är i svenska småstäder, och jo, hem till byn har de åkt, om än av vitt skilda orsaker. Det ska bli roligt att skriva. Men där är jag inte ännu.

Nej, det är inte fortsätta skriva jag vill göra. Jag vill gå bakåt, skriva om, skriva nytt, skriva rätt. Problemet är ju bara att jag vet alltför väl att det som är rätt i dag inte var rätt för en vecka sedan. Eller jo, det var det nog, men inte för två veckor sedan. För jag har ju låtit inom loppet av några månader låtit en av huvudpersonerna gå från att vara en jag-person till en han-person till en du-person som därtill plötsligt hemsöks av en ande. Nu börjar jag fundera på om han inte borde vara en jag-person ändå. Eller jag vet inte. Och jag undrar om inte hela historien borde fokuseras om en smula, det skulle ju handla om hur slumpen påverkar våra liv och nu gör det ju inte det. Eller gör det det? Handlar det om det mest eller bara lite? Eller kanske borde jag

Åh jag vill veta vad de tycker på förlaget nu!

Jag tycker verkligen att dagen då Augustprisnomineringarna presenteras är inspirerande. För jag känner ju att jag själv väldigt gärna skulle vilja stå där, bli presenterad, vara omhuldad och ryggdunkad, om så bara för en eftermiddag.

Nu är jag knappast ensam om den saken, men det spelar ju ingen roll. Faktumet att många vill vara med där uppe minskar ju inte ens egen strävan att ta sig dit. Att bli utgiven från första början var ju ett nålsöga i sig, nu gäller det att sikta mot nästa – och tillsammans med romanfilmatisering och översättning till andra språk håller jag nog en Augustnominering som topp tre på min personliga författarambitionsönskelista. Jag tror jag någonstans i en intervju förra året sa att jag hoppades att min tredje roman, som enligt min strikt uppstyrda femårsplan ska komma 2010, skulle vara redo för en sådan uppgift. Det är fortfarande min ambition. Det får så klart gärna komma tidigare, men det gäller ju samtidigt att vara (lite) realist. Om det sedan går att förverkliga är ju en annan sak. Men jag vill, åh vad jag vill.

Sedan finns det så klart människor som tycker att Augustpriset är ett för folkligt litteraturpris, att det styrs för mycket av bokhandelns önskan att få en riktigt saftigt julsäljande titel. Och visst, det är ju knappast en slump att de tre vinnarna presenteras 20 dagar före julafton. Men årets nomineringslista är ju ändå, åtminstone i mina ögon, den folkligt smalaste på många år. Bredast, och skyhög favorit än så länge i alla fall, är ju Jonas Hassen Khemiri med Montecore, och det är en formmässigt rätt udda skapelse, knappast något som kommer att gå hem under alla de julgranar den lär placeras under om exakt två månader i dag.

Och även om det nu skulle vara ett rätt så folkligt litteraturpris – who cares? För mig är kvalitativt bred det finaste omdömet jag skulle kunna få.

Är på väg till jobbet. Kände mig hängig i går kväll, och struntade som sagt i festligheter och satt hemma och kollade på Sophie Scholl istället.

Vår redaktionschef berättade för mig i fredags att hon varit på kundbesök hos Katrineholms-kuriren i veckan. Kulturredaktören där hade låtit hälsa att hon tyckt att Dannyboy & kärleken var en alldeles strålande bok, och vidare meddelat att om min nya roman blev lika bra så skulle de köra den som följetong i tidningen. Jag tar det som ett löfte.

Det känns som en fin grej att tänka på denna gråmulna söndag.

PS. Det skulle väl inte vara för sent att köra Dannyboy som följetong nästa sommar heller…? DS.