”Vadå? Ni dricker ju hela bunten. Det är väl inte så konstigt om jag också vill ha?” Orden kommer ut skarpare än jag hade tänkt. Jag möter pappas blick, hans ögon är så sorgsna. Ja, jag är ledsen att jag bringar olycka över ditt hus så här i juletid, men du måste väl ändå inse att det här faktiskt inte är mitt fel?
Jag hade ju bestämt mig för att inte skriva något mer på romanen innan jag fått feedback från förlaget på det jag lämnat in. Men nu gick det inte längre, jag kände att jag var tvungen att få något ur mig, om så bara ett par rader, och har således skrivit en dryg sida nu på morgonen. Så här blev de första meningarna. Inget revolutionerande, inget fantastiskt och därtill helt ryckt ur sitt sammanhang eftersom jag stannade mitt i en scen tidigare, men ändå. En början. En början till slutet. Skönt.
PS. Bilden har inget med något att göra, förutom att den är tagen på julen. Och ja, det är jag bakom masken. Inget av mina vackrare ögonblick. DS.