Kategori: Författande

I går var jag, i sisådär tio sekunder, redo att sänka garden i min aversion mot att DN På stan numera kommer på torsdagar. Jag var nästan redo att kommentera en artikel från veckans nummer samma dag som tidningen kom, istället för att tjurskalligt vänta till fredagen med att göra det, då den borde komma ut.

Som tur var ändrade jag mig så fort jag läste artikeln.

För det som gladde mig när jag slog upp ettan på DN i går var att de utlovade en stor fet guide till Stockholms hot spots, alltså platser där man kan surfa trådlöst med sin bärbara dator. Eller ja, det var åtminstone det jag inbillade mig att de utlovade. För det är ju så jag vill skriva mina romaner i teorin – sittandes på ett café, insupandes atmosfären och kaffe och bara låta inspirationen flöda rakt ner i tangenterna. Jag såg framför mig en guide, kanske till och med en karta, över alla caféer, barer, fik och Gud och hans moster där det skulle gå att koppla upp sig på ett kick utan att belasta mobilräkningen.

Men ack så jag bedrog mig. För det var ju så klart bara en lätt meningslös och ack så lång artikel som ackompanjerades av en lista där det rabblades upp en massa SAS-hotell där man för en löjligt dyr penning kunde koppla upp sig via Telia Homerun, ungefär. Nej, nu överdriver jag men det var så det kändes när jag läste. Jag ville ha en bra lista. Jag ville ha svart på vitt på vart man kan gå och surfa gratis samtidigt som man fikar, om man nu inte vill gå till Max eller Hard Rock Cafe (inget ont om nåt av ställena egentligen, det är bara så att jag inte direkt förknippar mitt skaldande med skrovmål). Och nej, jag vet att det knappast finns någon naturlag som säger att jag ska ha rätt att sitta ute på stan och surfa gratis. Men jag tycker verkligen att det är en bra service. Och jag tror att fik tjänar på att erbjuda det. Och det var det jag trodde DN tänkte slå ett slag för. Så var det nu inte. Därav det vanliga fredagsgnället från mig istället.

Nu kanske någon tänker tanken men hallå, är det inte bättre för dig om du går ut på stan och sätter dig på ett fik utan uppkopplingsmöjlighet, om det nu är så att du sätter dig där med din dator för att skriva romaner? Jo, det är helt sant – i teorin. I praktiken får jag allvarlig abstinens om jag är utan internet i mer än fem minuter när jag sitter vid min dator. Och eftersom jag då tvingas tugga på armbågen i ren desperation blir det inte heller särskilt mycket vettigt gjort, kan jag meddela.

What the!? Hur mystiskt är ens minne egentligen? Jag har i mitt inre varit helt övertygad om att den lilla titelrefererande skriva på fuktig yta-grejen som dyker upp på två ställen i Dannyboy & kärleken sker mot en badrumsspegel. Men det är ju mot en badrumsdörr! Hjärnsläpp.

Jag skrev till och med i pocketupplagans efterord – i ett tidigt utkast – att en spegel spelar en viktig roll i bokens handling och att det var en av orsakerna till att epilogen trycktes spegelvänd. En jäkla tur att den meningen blev helt uppåt väggarna knasig att få ihop på ett lättförståeligt sätt, och därför ströks.

Nu måste jag rusa till jobbet.

Jag har verkligen funderat, men kan inte finna någon lösning:

Hur kommer det sig att jag bara får spamkommentarer på två av alla de miljoner (nåja) inlägg jag gjort på den här bloggen? Vad är det med låttitlar av Pet Shop Boys och New Order som får nätets spamspindlar (eller vad de nu kallas, jag har för mig att det är något med spindlar i alla fall) att attackera just dessa två inlägg? Det går inte en dag utan att det sker. Jag brukar plocka bort dem så fort de dyker upp, eller rättare sagt till och med innan de dyker eftersom bloggprogrammet automatiskt fattar misstanke om kommentarer med en miljard länkar i och kräver att jag godkänner dem innan de publiceras, men det är en syssla jag gärna skulle slippa. Nu har jag sparat ett par bara för att bevisa mitt påstående. Skumt är det.

Visserligen skulle väl problemet automatiskt försvinna om jag bara tog bort inläggen antar jag. Men då vinner de ju, spindlarna. Och jag hatar när kryp går segrande ur striden.

Just nu sitter jag och går igenom Dannyboy & kärleken från pärm till pärm och skriver sammanfattningar på några meningar av varje kapitel så att jag – förhoppningsvis – får en bild av vad som ska vara kvar och vad som ska ryka i filmmanuset. Det är, trots de knappa 240 romansidorna, rätt mycket som hinner hända inser jag. Egentligen hade jag bara tänkt bena ut backstoryepisoderna och se vilka som var nödvändiga att ha med och om de möjligen ska komma i en mer kronologisk ordning än i boken, men det är väl lika bra att göra jobbet ordentligt från början. Rätt skojigt, om än väldigt navelskådande.

Jag har funderat en hel del på slumpen kontra ödet i helgen. Hur de små händelserna formar vår tillvaro. Hur en till synes slumpartad och oviktig händelse får livsavgörande konsekvenser.

Jag har aldrig trott på det här med att det skulle finnas ett öde, ett större skeende som styr det som händer runt oss. Jag förstår om andra gör det, det finns något trösterikt i det, ett substitut för en religion. En högre och odefinierbar makt som styr livet, lite som att lägga det i händerna på Jesus utan att behöva erkänna sig som troende. Det gör också att det inte känns så jobbigt att vara maktlös, inbillar jag mig. För om det bara är slumpen som styr så blir ju tillvaron på vissa sätt meningslös. Om livet bara är en massa random events så ter ju sig allt kanske rätt futtigt.

Själv tycker jag att det är precis det som lockar med slumpen. Tanken att livet hade kunnat vara totalt annorlunda om jag bara agerat lite annorlunda i en given situation.

För mig antar jag att den största enskilda händelsen i slumpavseende – som jag kan komma på i alla fall – inträffade i slutet av maj år 2000 när jag inte fick det sommarjobb jag fått ett muntligt löfte om på Upsala Nya Tidning. Jag stod utan arbete, och hade en klasskamrat på journalistprogrammet som hoppade in en dag i veckan och redigerade tv-tablåer på företaget Avisa, som jag aldrig hade hört talas om. Du kan ju alltid ringa och fråga sa hon, för redigera kunde jag ju, typ i alla all. Sagt och gjort, jag ringde till deras tv-redaktion, och fick prata med en kille som sa tyvärr, vi fyllde upp alla våra sommarjobbsplatser för flera månader sedan. Jag gjorde mig redo att lägga på, när han la till men undrar om jag inte hörde att de hade fått ett avhopp på in-/utrikesredaktionen för en timme sedan. Han kopplade mig vidare, jag fick prata med deras chef som undrade om jag kunde komma ner på intervju direkt. Det var en fredag. På måndagen började jag jobba, och sex och ett halvt år senare är jag fortfarande kvar, även om det är på en annan redaktion och företaget numera heter TT Spektra.

En dryg femtedel av mitt liv har alltså präglats av att jag råkade ringa det där samtalet vid just det där tillfället och hamnade hos en person som råkade ha hört att de fått ett sommarjobbsavhopp på en annan redaktion precis samma dag. Flera av dem jag räknar till mina närmaste vänner har jag lärt känna där. En betydande del av min bekantskapskrets kommer därifrån. Säkert en tredjedel av min adressbok i mobilen går till människor som jobbar eller har passerat jobbet under de här åren.

Hur hade livet sett ut om jag inte ringt? Om jag ryckt på axlarna och tänkt äh, jag gör det på måndag istället? Vilka hade jag känt? Var hade jag bott? Var hade jag arbetat? Vem hade jag varit?

I filmen Sliding doors bygger ju handlingen på just det där. Hur en till synes obetydlig händelse – huruvida du hinner med tunnelbanan eller inte – får livsförändrande konsekvenser. Det som är lite tråkigt med filmen är dock att Gwyneth Paltrows karaktärs liv visserligen tar olika stigar i de två olika versionerna, men de hakar ändå i varandra och styr mot ungefär samma håll, vilket alltså stöder ödestanken om att livet finner en förutbestämd väg hur du än beter dig.

Jag tror inte att det är så. Jag tror att de små händelserna kan få tillvaron att sticka iväg åt helt olika håll och även gör det. Och jag tror att de som inte tror det gör det för att det skrämmer dem. Skrämmer dem att det inte finns någon ordning, att ingen bestämmer och att det kan gå hur som helst i vilket ögonblick som helst. Själv tycker jag tvärtom att motsatsen är trösterik. För även fast jag på det stora hela är nöjd med mitt liv så finner jag tröst i tanken att det skulle ha kunnat varit helt annorlunda, om jag bara gjort så eller så eller så vid just det eller det eller det tillfället. Det öppnar helt nya perspektiv, och får ofta tanken att svindla när jag tänker på det.

Anledningen till att jag babblar på om det här nu är att jag kommit underfund med att jag tappat bort lite av det. Det var nämligen en av utgångstankarna när jag började skriva på Vi har redan sagt hej då. Att jag ville utforska hur slumpen påverkar våra liv. Nu har det inte blivit särskilt mycket av det, förutom i bokens fem första kapitel. Jag måste fundera mer på det, vända ut och in på det några varv till. Jag måste alltså ge mig själv bakläxa.

Så jävla typiskt när jag precis började känna mig tillfreds med det jag skrivit.

Nä, dags att knyta ihop säcken när det gäller bokutmaningen, exakt på dagen två månader efter att jag utmanades (symmetri är alltid viktigt):

En bok jag just nu läser:
Eva Marie Liffners Drömmaren och sorgen. En rätt fantastisk bok tycker jag hittills, har läst ungefär halvvägs. Fiktion, dokumentär, spökhistoria och magisk realism i en salig sekelskiftesblandning där sorgen hela tiden ligger som en knappt förnimbar slöja över allting. En roman jag själv skulle ha velat skriva, och hoppas kunna nå upp till vad det lider. Jag kommer helt klart att kasta mig över hennes två tidigare romaner Camera och Imago inom en snar framtid. Men först…

…en bok jag tänkt läsa:
Kjell Erikssons Mannen från bergen. Som den Uppsalaromantiker jag är går jag igång rätt ordentligt på Kjell Erikssons deckare, även om han mer eller mindre kategoriskt vägrar gå över Fyrisåns vatten och beblanda sig med universitetsvärlden på stadens västra sida. Men han är alltid läsvärd, och tillhör helt klart den svenska deckarens elitklass.

Så där, det var det. Hm, känns nästan lite trist att det är över.

Shit, en författare jag inte bara redan läst, utan dessutom hade med i förhandsartikeln jag skrev i går. Ibland överraskar Akademien genom att inte överraska. Coolt!

Jag är väldigt trött i dag, men kanske vaknar jag till lite om jag skriver några rader. Dags för del fyra i bokutmaningen:

En bok som aldrig borde ha skrivits:
Hm, kanske borde jag inte ha tagit just den här frågan när hjärnan står still. Hum hum, nja, jag har sett att rätt många tidigare skrivit Mein kampf här, men det vore väl att göra det lite för enkelt för sig. Dock måste jag säga att det förvånar mig att det tydligen går att köpa den hos både Adlibris och Bokus på svenska, jag hade ingen aning om att den fanns i en aktuell upplaga. Det känns ju … tja, så där.

Nej tyvärr, jag kan tyvärr inte komma på någon. Folk får väl skriva vilka böcker de vill, synd bara att förlag har det dåliga omdömet att ge ut vissa av dem. Kanske hade jag varit lite mer genomtänkt om jag skrivit det här efter klockan sju på morgonen.

Hade ett litet kick off-manusmöte i går kväll med Morgan, vi åt viltburgare på Rött på Rörstrandsgatan och drack öl. Vi gick igenom Dannyboy & kärleken från pärm till pärm, skummade igenom sidorna, pratade om saker som rent spontant kan bli problem, vilka grejer som absolut måste vara med no matter what och försökte få en rent allmän känsla för innehållet. Och oj, det är en del jobb som måste göras. Ganska många saker som man inte tänkt på kommer att bli rätt svåra att gestalta på film eftersom de inte är lösta genom dialog eller handling i boken, utan genom huvudpersonens tankar. Vissa saker mindes jag dessutom helt fel, insåg jag. Jag som trodde att jag kunde den där bokjäkeln utantill från början till slut.

Men äh, problem är till för att lösas och sanna mina ord – det ska de. Och rent generellt tycker jag fortfarande att historien passar alldeles ypperligt som film och jag ser fram emot att sätta igång. Men det kommer att bli en delvis annorlunda historia, den saken är klar.

Som tur är verkar vi också ha rätt lika syn på vilket resultat vi vill få fram. Det blir till exempel inget Hollywoodslut. Eller ja, vi filmar så klart pocketversionens bonusmaterialepilog, men enkom för att trycka in det som extramaterial på dvd-utgåvan.

För övrigt var det väldigt trevligt på Rött, om man bortser från att kyparen envisades med att kalla den av oss han för tillfället pratade med för min herre. Jag hatar sånt nästan lika mycket som att bli niad på McDonalds.

Det görs för många svenska filmer. Nu tänker jag börja arbetet med att se till att det görs ännu en.

För medan jag väntar på feedback från förlaget angående mitt nya två tredjedels-skrivna bokmanus, något som nog tar sisådär tre veckor till eftersom de inte kunnat planera in mig i schemat (jag … tja, förhalade ju inlämnandet lite), så tänker jag äntligen börja ta tag i filmmanuset till Dannyboy & kärleken (som det bland annat gick att läsa lite om här och här när planerna presenterades). Det är så klart inte bara mitt ansvar att sparka igång projektet på allvar, men om jag börjar dra i det, så faller nog andra delar på plats också, tänker jag mig.

Anyways – vad bör man fokusera på? För jag tänker aldrig aldrig aldrig vara med och bidra till att göra ytterligare en dålig svensk film som ingen vill gå och se. Ska Dannyboy ta sig upp på vita duken så ska det bli bra, riktigt bra till och med, och publiksiffran måste bli sexsiffrig och medelbetyget åtminstone 3,8 på en femgradig skala.

Bör svärtan i boken lyftas fram? Ska humoravsnitten bli tongivande? Borde slutet bli mer Hollywoodlikt? Måste allting vara precis som i romanen? Vilka delar ska i annat fall strykas? Bör historien skrivas om? Ska den utspela sig 2002? Vad är viktigast – handlingens nutid eller dåtid? Hur ska huvudkaraktärerna porträtteras – är de tragiska eller eftersträvansvärda eller båda två eller ingetdera? Så många frågor, ännu inga svar.

Självklart behöver en bra film så mycket mer än ett genomarbetat manus. Men det är ändå där – i grunden, fundamentet, marken under hennes fötter – som så många svenska filmer tokkraschar med korkade nödlösningar, logiska luckor och underskattande av publiken så till den milda grad att man ofta måste blunda när man ser på skiten. Jag vägrar bidra till en del av det.

Så, då var det bara upp till bevis också. Piece of cake.

PS. Personerna på bilden har åtminstone till 66,7 procent inget med det här inlägget att göra. Fotot illustrerar bara hur tokigt det kan bli när man inte tänker efter före. DS.

Bokutmaningsserien rullar oförtrutet vidare. Efter det här återstår två delar:

En bok som fått mig att gråta:
Sorry, men jag kan fasiken inte komma på en enda. Först så antog jag att det helt enkelt innebär att jag är en kall jävel – för jag kan i ärlighetens namn inte erinra mig någon film som rört mig till tårar heller – men det är inte sant. Jag är extremt känslosam av mig ibland, särskilt när det gäller film och tv där jag stundtals är löjligt svag för sentimentalitet. Men det yttrar sig inte i tårar, utan mest i form av klumpar inombords och gåshud i de fall där det sentimentala övergår i någon sorts (ofta amerikaniserad) manipulativ pampighet, om någon nu kan tänkas förstå vad jag menar. För jag är särdeles lättmanipulerad ibland, det erkänner jag gärna.

Kanske borde jag istället nämna en bok som berört mig väldigt starkt. Hum hum… tja… låt oss säga … ååh, det står helt still i skallen. Det finns ju så klart hur många som helst. Okej, men för att göra det enkelt så kollar jag i högen med senast lästa böcker och nämner vilken i den som berörde mig starkast. Hold on… Facit: Gabriella Håkanssons Operation B.

En bok jag önskar hade skrivits:
Och här gör jag det så klart väldigt enkelt för mig och tänker att man får lägga till orden klart vid det här laget och nämner min egen Vi har redan sagt hej då.

Hm, det kanske är så här man ska göra för att bli rik på sitt författarskap?

Undrar om det finns plats för att peta in en köpt figur i min nya bok? Tja, en tredjedel är ju fortfarande oskriven, så hostar någon upp de rätta pengarna så…

Tja, det är väl lika bra att fortsätta med Helenas bokutmaning. I dag – fråga tre och fyra:

En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö:
Hum hum, tja, här beror det ju helt på hur man tänker. Att ta med en bok man gillar och redan har läst verkar rätt korkat, nyttan blir ju minimal. Så det får väl bli det tjockaste jag kan komma på som jag inte läst – Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt – om de åtta delarna går att få tag på i ett enda band, vill säga.

En bok som fick mig att skratta:
Precis som det gick att ana i den första bokutmaningsdelen så är jag rätt svag för den i Sverige näst intill totalt okända författaren Shirley Jackson. Hennes bok Liv bland vildarna är ta mig tusan det roligaste jag någonsin läst (när jag tänker efter har jag läst den två gånger också). Och med tanke på att hennes romaner Hemsökelsen och Vårt hem är vårt slott är bland de absolut läskigaste jag läst, så skulle jag vilja hävda att hon var unikt mångfacetterad. Alla de här böckerna går att hitta på svenska på bibliotek och i antikvariat, men hos Adlibris och Bokus ekar det rätt tomt. Och just ja – en helt annan hysteriskt rolig bok är ju Voltaires Candide.

Fortsättning följer.