Kategori: Författande

Det görs för många svenska filmer. Nu tänker jag börja arbetet med att se till att det görs ännu en.

För medan jag väntar på feedback från förlaget angående mitt nya två tredjedels-skrivna bokmanus, något som nog tar sisådär tre veckor till eftersom de inte kunnat planera in mig i schemat (jag … tja, förhalade ju inlämnandet lite), så tänker jag äntligen börja ta tag i filmmanuset till Dannyboy & kärleken (som det bland annat gick att läsa lite om här och här när planerna presenterades). Det är så klart inte bara mitt ansvar att sparka igång projektet på allvar, men om jag börjar dra i det, så faller nog andra delar på plats också, tänker jag mig.

Anyways – vad bör man fokusera på? För jag tänker aldrig aldrig aldrig vara med och bidra till att göra ytterligare en dålig svensk film som ingen vill gå och se. Ska Dannyboy ta sig upp på vita duken så ska det bli bra, riktigt bra till och med, och publiksiffran måste bli sexsiffrig och medelbetyget åtminstone 3,8 på en femgradig skala.

Bör svärtan i boken lyftas fram? Ska humoravsnitten bli tongivande? Borde slutet bli mer Hollywoodlikt? Måste allting vara precis som i romanen? Vilka delar ska i annat fall strykas? Bör historien skrivas om? Ska den utspela sig 2002? Vad är viktigast – handlingens nutid eller dåtid? Hur ska huvudkaraktärerna porträtteras – är de tragiska eller eftersträvansvärda eller båda två eller ingetdera? Så många frågor, ännu inga svar.

Självklart behöver en bra film så mycket mer än ett genomarbetat manus. Men det är ändå där – i grunden, fundamentet, marken under hennes fötter – som så många svenska filmer tokkraschar med korkade nödlösningar, logiska luckor och underskattande av publiken så till den milda grad att man ofta måste blunda när man ser på skiten. Jag vägrar bidra till en del av det.

Så, då var det bara upp till bevis också. Piece of cake.

PS. Personerna på bilden har åtminstone till 66,7 procent inget med det här inlägget att göra. Fotot illustrerar bara hur tokigt det kan bli när man inte tänker efter före. DS.

Bokutmaningsserien rullar oförtrutet vidare. Efter det här återstår två delar:

En bok som fått mig att gråta:
Sorry, men jag kan fasiken inte komma på en enda. Först så antog jag att det helt enkelt innebär att jag är en kall jävel – för jag kan i ärlighetens namn inte erinra mig någon film som rört mig till tårar heller – men det är inte sant. Jag är extremt känslosam av mig ibland, särskilt när det gäller film och tv där jag stundtals är löjligt svag för sentimentalitet. Men det yttrar sig inte i tårar, utan mest i form av klumpar inombords och gåshud i de fall där det sentimentala övergår i någon sorts (ofta amerikaniserad) manipulativ pampighet, om någon nu kan tänkas förstå vad jag menar. För jag är särdeles lättmanipulerad ibland, det erkänner jag gärna.

Kanske borde jag istället nämna en bok som berört mig väldigt starkt. Hum hum… tja… låt oss säga … ååh, det står helt still i skallen. Det finns ju så klart hur många som helst. Okej, men för att göra det enkelt så kollar jag i högen med senast lästa böcker och nämner vilken i den som berörde mig starkast. Hold on… Facit: Gabriella Håkanssons Operation B.

En bok jag önskar hade skrivits:
Och här gör jag det så klart väldigt enkelt för mig och tänker att man får lägga till orden klart vid det här laget och nämner min egen Vi har redan sagt hej då.

Hm, det kanske är så här man ska göra för att bli rik på sitt författarskap?

Undrar om det finns plats för att peta in en köpt figur i min nya bok? Tja, en tredjedel är ju fortfarande oskriven, så hostar någon upp de rätta pengarna så…

Tja, det är väl lika bra att fortsätta med Helenas bokutmaning. I dag – fråga tre och fyra:

En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö:
Hum hum, tja, här beror det ju helt på hur man tänker. Att ta med en bok man gillar och redan har läst verkar rätt korkat, nyttan blir ju minimal. Så det får väl bli det tjockaste jag kan komma på som jag inte läst – Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt – om de åtta delarna går att få tag på i ett enda band, vill säga.

En bok som fick mig att skratta:
Precis som det gick att ana i den första bokutmaningsdelen så är jag rätt svag för den i Sverige näst intill totalt okända författaren Shirley Jackson. Hennes bok Liv bland vildarna är ta mig tusan det roligaste jag någonsin läst (när jag tänker efter har jag läst den två gånger också). Och med tanke på att hennes romaner Hemsökelsen och Vårt hem är vårt slott är bland de absolut läskigaste jag läst, så skulle jag vilja hävda att hon var unikt mångfacetterad. Alla de här böckerna går att hitta på svenska på bibliotek och i antikvariat, men hos Adlibris och Bokus ekar det rätt tomt. Och just ja – en helt annan hysteriskt rolig bok är ju Voltaires Candide.

Fortsättning följer.

För ungefär en miljard år sedan, eller åtminstone för drygt en och en halv månad sedan, blev jag bokutmanad av Helena von Hofsten. Som den dåliga dåliga dåliga människa jag är, har jag ju inte tagit tag i det där. Men nu ska det ske, åtminstone lite i taget. Så here we go, med

En bok som förändrat mitt liv:
Här känns det ju som att det nästan skulle vara lögn och förbannad dikt att inte säga min egen debutroman. För den har ju påverkat mitt liv på flera högst påtagliga sätt. Men i övrigt då? Tja … hm. När jag läste Donna Tartts Den hemliga historien som artonåring gjorde den ett väldigt starkt och nästan fysiskt intryck på mig. Jag ville verkligen börja skriva när jag läste den, den knockade mig fullständigt. När jag läste om den för några år sedan tyckte jag fortfarande den var fantastisk, men jag var samtidigt medveten om att jag hade alla de här otroliga minnena från min första läsning i bakhuvudet, så jag vågar inte säga hur ofärgat mitt omdöme var den gången. Jag gav den i present till en vän förra året, och hon var lite besviken efteråt. Kanske bör man vara i sin värsta sturm und drang-period när man läser den.

En bok jag läser mer än en gång:
De böcker jag på rak arm kan komma på att jag har läst mer än en gång är … Lars Ahlins Tåbb med manifestet, Den hemliga historien som sagt, Stephen Kings Det, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Doktor Glas, Shirley Jacksons Hemsökelsen samt Virginia Woolfs Mot fyren. Jag vet att det egentligen är fler, men jag orkar inte kolla bokhyllorna just nu.

Okej, det var de två första av totalt tio frågorna. Fortsättning följer.

När jag gett ut sisådär tre-fyra romaner ska jag starta en Daniel Åberg-dag. Det verkar hur bra som helst att ha en egen dag.

För det är ju nämligen så, att den 4 oktober inte bara är födelsedag för Pet Shop Boys-medlemmen Chris Lowe samt en ex-flickvän till mig (stor grattiskram till er båda!), utan det är ju även kanelbullens dag. Och som den nickedocka under kommersens bojor som jag är, gav jag mig så klart ut i regnrusket på eftermiddagen i jakt efter bullar, eftersom jag är en otroligt snäll arbetskollega och självklart ville bjuda mina kamrater på bullfika.

Resultatet? Tja, förutom att jag blev rätt blöt i regnet (dock inte lika våt om fossingarna som min kollega Kalle som gick omkring barfota på jobbet hela eftermiddagen på grund av att han nästan dränktes av flodvågen) så tvingas jag erkänna att jag nästan gick bet. På bageriet fick jag ett överseende leende av kvinnan bakom disken när hon meddelade att de varit slut sedan förmiddagen. På fiket som blev mitt andraval hade de visserligen de bullar jag suktade efter, men oj vad ovillig han var att lämna ifrån sig sina sista sju dyrgripar.

Så en Daniel Åberg-dag alltså. Vilken kommers det ska bli! Köer hos bokhandlarna, signeringar, uppläsningar, specialutgåvor dagen till ära – åh mina ögon tåras redan av rörelse.

I år fyller Katapultpriset 15. Och då ska de anordna kalas och har därför bjudit in varenda människa som debuterat inom prosa och lyrik mellan åren 1999-2005 till ett kalas den 12 november på Kägelbanan. Jag fick en inbjudan på posten i går, och det låter väl som ett trevligt initiativ, jag var på senaste Katapultprisutdelningen har jag för mig, mina minnesbilder är: läsesalongen på Kulturhuset, två prisade lyriker som stod på en liten scen och läste väldigt länge, vi drack vin, Mirja Unge var där och stod lite vid sidan av och var väldigt vacker och jag gick och kikade om min bok stod i hyllorna eller var utlånad men jag minns inte om jag hittade den.

Nåväl. Poängen är att de vill att man ska ta med sig en mening till festen. Eller rättare sagt – de vill att man ska ta med sig ett exemplar av sin roman och välja ut en mening som ska användas i en stafettuppläsning.

Och det låter ju som en idé som är roligare i teorin än i praktiken. För jag kan ju se framför mig hur sju års författare med olika grader av pretentioner försöker slå knut på sig själva i jakten efter den där fantastiska meningen som ska överglänsa alla de andras och samtidigt säga något unikt om just deras fantastiska bok. Blir det njutbart att lyssna på? Hardly. Kan det bli skojigt? Mmnja, tillåt mig tvivla lite.

Men självklart vill ju inte jag vara sämre än någon annan, så jag kommer ju också att sitta och bläddra, kanske till och med läsa boken igen och fundera mig blå efter en bra mening. Den där som gör mig unik. Visar hur otroligt intressant jag är. Cool. Tuff. Väldigt speciell.

Men vilken är det då? Tips mottages tacksamt.

Det är gjort. Klockan 08.48 sände jag iväg det till två tredjedelar färdiga manuset till förlaget. Hua.

Men säg det som går utan missöden – klockan 08.53 skickade jag ett nytt meddelande, med texten Äh, jag glömde ju att sätta ut titeln på manuset! Här kommer en ny version, släng den förra…

Jaha, vad ska man göra nu då? Bara gå runt och våndas?

Just ja, angående den där logiska luckan jag skrev om i går: Det blev en nödlösning så länge, ett egenhändigt klippt plåster som väl funkar tills vidare i alla fall.

Och nu, dags att gå till jobbet.

Jag har ett problem. Jag har lyckats skriva en grej i min bok som enligt alla logikens regler torde vara omöjligt. En av romanens två kvinnliga huvudpersoner, Amanda, sitter och väntar på den manliga huvudpersonen Fredrik när han kommer hem till sin lägenhet en kväll. Fine, men problemet är bara att hon inte vet var han bor. Hon kan inte veta var han bor.

Fan.

Grejen är den att jag tror att jag hade en tanke om det här när jag skrev det. Ett sätt att komma runt det. En anledning till hur hon kunde sitta där. En orsak jag uppenbarligen inte angav när jag skrev. Och nu har jag inte den blekaste om vad det kan vara.

Och jag kan inte gärna trolla bort henne, hon måste sitta där, hon måste söka upp honom.

Förutom den här fadäsen, som måste lösas på något sätt och det pronto, är jag dock, peppar peppar, redo att trycka på sänd-knappen till min redaktör nu.

Och nu, dags att ska åka till Filmhuset och intervjua Fjorton suger-gänget om deras nya film Du & jag.

Jag har sagt det förr men jag kommer inte att säga det igen – nu börjar det bli dags att skicka in manuset till min redaktör. Jag kan inte komma på några undanflykter längre. Jag har en fjärdedel kvar att läsa igenom utifrån de kommentarer jag fick från min vän, men därefter finns det faktiskt inget mer att göra. Det måste ske. De måste få läsa. Även om det skrämmer skiten ur mig.

Är ledig i dag. Är lite lätt bakis och försöker ordna en frukost ur ett väldigt tomt kylskåp. Jag hatar när man haft veckor där man inte känner att man haft tid att handla och istället köpt både frukost, lunch och middag ute och när man äntligen tänker att i dag ska jag minsann äta en rejäl frukost och läsa tidningarna från pärm till pärm, då finns det bara skulor som hälsar mig när jag öppnar kylskåpsdörren.

Har fortfarande inte sett Farväl Falkenberg. Faktum är att jag köpte biljett till den i onsdags, men jag blev tvungen att jobba över så det blev inget av med det. Men även det ska ske i dag tror jag. Fick ett sms i går kväll från en vän som skrev underbar film, underbar och jag inbillar mig att även jag kommer att falla pladask. För jag är ju en sån hopplös sucker för vemod, drömskhet och den där bitterljuva känslan som jag försöker få fram i allt jag skriver och … tja jag vet inte. Måste väl se den först antar jag. Återkommer i frågan.

Men först – lyckas brygga kaffe på det ynka pulver som ligger i botten av burken.

Åh, det är ju så roligt att rota i sina textmappar. Man hittar saker man inte hade en aning om att man plitat ihop. Många grejer saker man inte vill minnas, en del saker man kan förlika sig med, andra som man fortfarande tycker är bra. Eftersom gårdagens walk down my personal memory lane handlade om en UNT-krönika, så tycker jag vi fortsätter på det spåret, åtminstone ett år till. Det här skulle jag klassa som något jag kan förlika mig med:

För lite drygt två år sedan ingick jag ett vad om att jag skulle vara vegetarian i en vecka. Det var med stor skepsis jag gick med på det. Jag – köttälskare – såg ingen som helst anledning till varför jag borde sluta äta det. Visserligen var det väl synd om kossorna, men det var inget jag förlorade sömn över eller ansåg så viktigt att jag ens övervägt tanken på att bli vegetarian. För sakens skull gick jag ändå med på att försöka en vecka.

När veckan var slut hade jag till min förvåning varken saknat varmkorv eller hamburgare. Jag beslutade att fortsätta på den gröna linjen så länge det fungerade. Tiden gick och köttbegäret kom inte tillbaka. Nu har två år gått och jag har fortfarande inte ätit kött. Allt skulle ha kunnat varit frid och fröjd. Jag hade kunnat leva mitt enkla, okomplicerade vegetariska liv. Om det inte var för den lilla detaljen kallad övriga människor.

Finns det en förklaring till varför människor blir så oerhört provocerade när de märker att jag inte äter kött? Finns det en anledning till varför jag och mina vänner hotas med stryk om vi efter en kväll ute råkar köpa en vegetarisk burgare i korvkiosken på vägen hem istället för en Big Star? Är det meningen att jag ska behöva tåla kommentarer i stil med ni djävla veganer borde fan skjutas hela bunten bara för att jag är vegetarian?

Beror aggressiviteten på dåligt samvete? Jag kan mycket väl tänka mig att köttätare ser vegetarianer som ett hot inför bilden av sig själv som änglar. Jag äter inte kossor och därför straffas jag enligt jantelagen. Tro inte att du är någon bara för att du inte äter kött. Stå inte ut från massan för då får du stryk. Folk vill inte bli påminda om att de kanske gör fel. Mitt problem är bara att jag inte bett om den här rollen. Jag vill inte tvingas vara försvarare för dem som spränger korvkiosker bara för att jag inte äter kött. Det känns lika genomtänkt som att jag skulle tvingas bli talesman för nynazism bara för att jag är vithyad och av germanskt ursprung.

Självklart hotar inte alla med stryk. En del påpekar istället att man inte får i sig någon näring om man inte äter kött. Jag äter visserligen kosttillskottstabletter för att få i mig alla vitaminer, men det gör å andra sidan miljontals svenskar dagligen trots att de proppar i sig kött. Andra menar att man skulle bli dummare om man väljer bort köttet. Det betvivlar jag starkt när jag tänker tillbaka på alla kloka påståenden köttätare matat mig med. Det ligger i människans natur att äta kött, för i botten är vi djur vet du är kanske den mest populära klyschan jag matats med de senaste två åren.

Det är en sak att de flesta människor väljer att äta kött. Det bryr jag mig inte om. Det är ett fritt land och vem som helst äter vad han eller hon vill. Ofta ställer folk frågan varför? Ja men varför inte? Jag vill inte äta andra djur och jag klarar mig utmärkt på alternativ kost. Jag är själv inte perfekt eftersom jag äter mjölkprodukter. Men det är mitt val. Acceptera det och låt mig vara vegetarian i fred.

Publicerad i UNT maj 1999

För det första får jag erkänna att jag numera inte är ett dugg vegetarisk längre. Ungefär ett år efter den där krönikan började jag äta fisk igen, och fyra år senare sågs jag äta kyckling på thaibåten nere vid Skanstull och därefter stod det inte på förrän jag en sen natt stod med just en jäkla Big Star i handen vid korvkiosken nere på Odenplan. Troligen föll jag väl för grupptrycket, det blev för jobbigt att ständigt vara på tvärs, särskilt efter att jag lämnat studentlivet och började umgås mer i kretsar där vegetarianer var få och man skavde och var jobbig när man krävde extra uppmärksamhet. Eller så blev jag bara lat.

Jag gissar att det faktiskt blivit lite lättare att vara vego i dag än för sju år sedan. Det gick så klart då också, jag bodde tillsammans med min dåvarande flickvän och som jag minns det lagade vi bra mycket mer näringsriktig och nyttig mat än vad jag gör nu för tiden. Jag saknar särskilt potatis- och purjolökssoppan, jag har försökt göra den på egen hand många gånger efteråt men det blir aldrig riktigt lika bra.

Anyways – öh, jag tror att jag hade en poäng någonstans. En poäng som jag glömt. Typiskt. Jo just ja – det kanske blivit lättare. Jag vet inte. Jag håller mig nog till köttet i fortsättningen i vilket fall. Men jag lovar och svär på heder och all världens samvete att jag aldrig aldrig aldrig tänker säga något elakt om dem som faktiskt står för det de tror på och inte viker sig bara för att det blir lite jobbigt.

Åtminstone när det gäller vegetarianer.

I söndags skrev jag ett inlägg om att det var dags för nya friska tag för min risiga kropp. iPet påpekade så i en kommentar att den visan har folk i min närhet allt hört förut, och hänvisade till en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning på det glada 90-talet. Och som vanligt har han ju så rätt (och ett läskigt oförstört minne). Efter lite grävande i mitt textarkiv hittade jag den till och med. Och vem är jag att förvägra er bevis på att jag är en enda stor repig skiva?

I en månad har jag tänkt köpa ett gymkort. Det hör den nya terminen till att inbilla sig att just i höst ska det ske. Varje kväll har jag nannat mig till sömns med förhoppning om att jag imorgon ska starta det nya livet. Jag ska börja löpträna, åka mer inlines, kanske börja spela innebandy och dessutom skaffa en squashtid. Om morgnarna ska jag äta mer fibrer, kanske gröt eller åtminstone någon hälsofil med krossat knäckebröd i tillsammans med ett stärkande glas apelsinjuice och en frukt. På smörgåsen ska ligga en mager ostskiva och en bit paprika. Jag har bestämt mig för att äta på mer regelbundna tider, att inte småäta mellan målen och dessutom att köpa vitaminer. Jag har påmint mig om att jag måste börja äta järntillskott eftersom jag är vegetarian. Jag har tänkt alla dessa tankar, och somnat leende. Imorgon ska allt bli annorlunda.

När morgonen kommer vet vi alla vad som händer. Det som verkat så bra kvällen innan ter sig inte alls lika rosenrött när väckarklockan obevekligt gör sig påmind. Det är så mycket enklare att äta rostbröd och té än att koka gröt. Vitaminer är dyrt och dessutom påstås det att té neutraliserar effekten av dem. Paprika har jag aldrig varit särskilt förtjust i och järntillskott smakar blod. Gymkort har jag inte råd med. Inte om jag vill gå på något av Uppsalas flashiga gym åtminstone. Jag vill inte betala 400 kr i månaden för att trängas med en massa människor som ger mig dåligt samvete bara genom att finnas runtom mig med sina vältränade kroppar. Dessutom måste man köpa en ny garderob för att komma in, eftersom det är mer eller mindre dresscode som gäller. Svettis är visserligen billigt och oglamoröst, men det är trångt och det är knappast så att deras digra utbud av gympapass är något positivt för en pojke utan koordinationsförmåga. Sällan har jag skämts så mycket som då jag på ett av mina få besök där lockades in i gymnastiksalen och hamnade mitt i ett aerobicspass. Efter tio minuter smög jag skamset därifrån med söndersprängda lungor efter att inte lyckats göra en enda rörelse i rätt takt.

Istället för att göra något så klagar jag inför min omgivning på att jag är tjock, vilket väcker anstöt. Dels menar folk att jag inte alls är ett endaste dugg tjock, och att jag därför förringar de verkligt tjocka människornas problem. Det andra skälet har med kön att göra. Det är endast flickor förunnat att stirra sig anorektiska på trådsmala och vältränade fotomodeller. Att en pojke på 23 år också kan bli ett offer för samhällets skeva värderingar respekterar de inte. Att jag öppet deklarerar min fascination inför den ouppnåeliga tvättbrädan föraktas.

Så jag lider i min ensamhet och biter ihop. Men imorgon ska allt förändras. Då ska jag köpa ett gymkort.

Publicerad i UNT september 1998

Vad kan man då dra för slutsatser av den här texten förutom att jag aldrig skulle ha satt mitt namn under den år 2006? Tja, inte så där jättemånga kanske, mer än att min privatekonomi uppenbarligen förbättrats eftersom jag i flera år betalade 525 kronor i månaden för ett Sats-kort innan jag nyligen blev Friskis-människa, samt att det väl i dag faktiskt ändå finns något som heter manlig anorexi? Och jo – en annan sak slog mig: En del har påpekat att det känns lite osunt att den 26-åriga tjejen i Dannyboy & kärleken genomgående kallas för flickan. I boken förklarar huvudpersonen det med att han själv, trots sina 27 år, ser sig som en pojke. Och i ljuset av att jag uppenbarligen kallade mig själv just detta vid 23,5 – jo, jag var nog fortfarande en pojke vid 27.

I dag då? Tja, jag har väl åtminstone vuxit till mig så pass att jag är en kille.