I nådens år 1999

Åh, det är ju så roligt att rota i sina textmappar. Man hittar saker man inte hade en aning om att man plitat ihop. Många grejer saker man inte vill minnas, en del saker man kan förlika sig med, andra som man fortfarande tycker är bra. Eftersom gårdagens walk down my personal memory lane handlade om en UNT-krönika, så tycker jag vi fortsätter på det spåret, åtminstone ett år till. Det här skulle jag klassa som något jag kan förlika mig med:

För lite drygt två år sedan ingick jag ett vad om att jag skulle vara vegetarian i en vecka. Det var med stor skepsis jag gick med på det. Jag – köttälskare – såg ingen som helst anledning till varför jag borde sluta äta det. Visserligen var det väl synd om kossorna, men det var inget jag förlorade sömn över eller ansåg så viktigt att jag ens övervägt tanken på att bli vegetarian. För sakens skull gick jag ändå med på att försöka en vecka.

När veckan var slut hade jag till min förvåning varken saknat varmkorv eller hamburgare. Jag beslutade att fortsätta på den gröna linjen så länge det fungerade. Tiden gick och köttbegäret kom inte tillbaka. Nu har två år gått och jag har fortfarande inte ätit kött. Allt skulle ha kunnat varit frid och fröjd. Jag hade kunnat leva mitt enkla, okomplicerade vegetariska liv. Om det inte var för den lilla detaljen kallad övriga människor.

Finns det en förklaring till varför människor blir så oerhört provocerade när de märker att jag inte äter kött? Finns det en anledning till varför jag och mina vänner hotas med stryk om vi efter en kväll ute råkar köpa en vegetarisk burgare i korvkiosken på vägen hem istället för en Big Star? Är det meningen att jag ska behöva tåla kommentarer i stil med ni djävla veganer borde fan skjutas hela bunten bara för att jag är vegetarian?

Beror aggressiviteten på dåligt samvete? Jag kan mycket väl tänka mig att köttätare ser vegetarianer som ett hot inför bilden av sig själv som änglar. Jag äter inte kossor och därför straffas jag enligt jantelagen. Tro inte att du är någon bara för att du inte äter kött. Stå inte ut från massan för då får du stryk. Folk vill inte bli påminda om att de kanske gör fel. Mitt problem är bara att jag inte bett om den här rollen. Jag vill inte tvingas vara försvarare för dem som spränger korvkiosker bara för att jag inte äter kött. Det känns lika genomtänkt som att jag skulle tvingas bli talesman för nynazism bara för att jag är vithyad och av germanskt ursprung.

Självklart hotar inte alla med stryk. En del påpekar istället att man inte får i sig någon näring om man inte äter kött. Jag äter visserligen kosttillskottstabletter för att få i mig alla vitaminer, men det gör å andra sidan miljontals svenskar dagligen trots att de proppar i sig kött. Andra menar att man skulle bli dummare om man väljer bort köttet. Det betvivlar jag starkt när jag tänker tillbaka på alla kloka påståenden köttätare matat mig med. Det ligger i människans natur att äta kött, för i botten är vi djur vet du är kanske den mest populära klyschan jag matats med de senaste två åren.

Det är en sak att de flesta människor väljer att äta kött. Det bryr jag mig inte om. Det är ett fritt land och vem som helst äter vad han eller hon vill. Ofta ställer folk frågan varför? Ja men varför inte? Jag vill inte äta andra djur och jag klarar mig utmärkt på alternativ kost. Jag är själv inte perfekt eftersom jag äter mjölkprodukter. Men det är mitt val. Acceptera det och låt mig vara vegetarian i fred.

Publicerad i UNT maj 1999

För det första får jag erkänna att jag numera inte är ett dugg vegetarisk längre. Ungefär ett år efter den där krönikan började jag äta fisk igen, och fyra år senare sågs jag äta kyckling på thaibåten nere vid Skanstull och därefter stod det inte på förrän jag en sen natt stod med just en jäkla Big Star i handen vid korvkiosken nere på Odenplan. Troligen föll jag väl för grupptrycket, det blev för jobbigt att ständigt vara på tvärs, särskilt efter att jag lämnat studentlivet och började umgås mer i kretsar där vegetarianer var få och man skavde och var jobbig när man krävde extra uppmärksamhet. Eller så blev jag bara lat.

Jag gissar att det faktiskt blivit lite lättare att vara vego i dag än för sju år sedan. Det gick så klart då också, jag bodde tillsammans med min dåvarande flickvän och som jag minns det lagade vi bra mycket mer näringsriktig och nyttig mat än vad jag gör nu för tiden. Jag saknar särskilt potatis- och purjolökssoppan, jag har försökt göra den på egen hand många gånger efteråt men det blir aldrig riktigt lika bra.

Anyways – öh, jag tror att jag hade en poäng någonstans. En poäng som jag glömt. Typiskt. Jo just ja – det kanske blivit lättare. Jag vet inte. Jag håller mig nog till köttet i fortsättningen i vilket fall. Men jag lovar och svär på heder och all världens samvete att jag aldrig aldrig aldrig tänker säga något elakt om dem som faktiskt står för det de tror på och inte viker sig bara för att det blir lite jobbigt.

Åtminstone när det gäller vegetarianer.

2 reaktioner till “I nådens år 1999”

  1. Jag har precis som du varit vegetarian, men äter kött igen efter att ha mjukstartat med fisk. Känner väl igen mig i din text om hur folk reagerar. Det lustiga är att tjocka farbröder med en stor stek och pommes på tallriken ifrågasätter att en vegetarian får i sig allt nödvändigt. Själv undviker han allt som kan kallas grönsak eller nyttigt…haha.
    Hur som helst, för ett tag sedan åt jag lunch med en vegetarian som genast ifrågasatta VARFÖR jag hade börjat äta kött – på exakt samma påträngande och anklagande sätt som köttätare brukar ifrågasätta vegetarianer. Det kändes riktigt absurt, som att befinna sig i en bakvänd värld.

  2. Jag tyckte det värsta med att vara vegetarian var att alla jämt trodde att det var en bantningsgrej. Så man fick för lite mat. Ofta bara en kötträtt som de tagit bort köttet från så det återstod en potatis och lite sallad;´(

Kommentarer är stängda.