Post Format

Det glada eller det ledsna

Det görs för många svenska filmer. Nu tänker jag börja arbetet med att se till att det görs ännu en.

tokigt.jpgFör medan jag väntar på feedback från förlaget angående mitt nya två tredjedels-skrivna bokmanus, något som nog tar sisådär tre veckor till eftersom de inte kunnat planera in mig i schemat (jag … tja, förhalade ju inlämnandet lite), så tänker jag äntligen börja ta tag i filmmanuset till Dannyboy & kärleken (som det bland annat gick att läsa lite om här och här när planerna presenterades). Det är så klart inte bara mitt ansvar att sparka igång projektet på allvar, men om jag börjar dra i det, så faller nog andra delar på plats också, tänker jag mig.

Anyways – vad bör man fokusera på? För jag tänker aldrig aldrig aldrig vara med och bidra till att göra ytterligare en dålig svensk film som ingen vill gå och se. Ska Dannyboy ta sig upp på vita duken så ska det bli bra, riktigt bra till och med, och publiksiffran måste bli sexsiffrig och medelbetyget åtminstone 3,8 på en femgradig skala.

Bör svärtan i boken lyftas fram? Ska humoravsnitten bli tongivande? Borde slutet bli mer Hollywoodlikt? Måste allting vara precis som i romanen? Vilka delar ska i annat fall strykas? Bör historien skrivas om? Ska den utspela sig 2002? Vad är viktigast – handlingens nutid eller dåtid? Hur ska huvudkaraktärerna porträtteras – är de tragiska eller eftersträvansvärda eller båda två eller ingetdera? Så många frågor, ännu inga svar.

Självklart behöver en bra film så mycket mer än ett genomarbetat manus. Men det är ändå där – i grunden, fundamentet, marken under hennes fötter – som så många svenska filmer tokkraschar med korkade nödlösningar, logiska luckor och underskattande av publiken så till den milda grad att man ofta måste blunda när man ser på skiten. Jag vägrar bidra till en del av det.

Så, då var det bara upp till bevis också. Piece of cake.

PS. Personerna på bilden har åtminstone till 66,7 procent inget med det här inlägget att göra. Fotot illustrerar bara hur tokigt det kan bli när man inte tänker efter före. DS.

2 kommentarer

  1. en sak är säker.
    alexander bard måste vara med och spela himself!
    jag dör av garv redan nu. herregud vilken film! kan bli riktigt bra.

    Reply
  2. Ja, Alexander ska med, Bard alltså.

    Jag har snart läst hela boken. Det blir svårt med de bitar när mannen/pojken/huvudpersonen/Dannyboy har inre monologer och något jag hatar är inre monologer.

    Jag önskar mig en finstämnd rulle där hoppet andas genom hela. Kapitel 22 är oerhört vacker och jag hoppas att den inte tappas bort när den filmas.

    För flashbacks/nostalgi/melankoli är det bästa jag vet. Som i Eternal Sunshine Of a Spotless Mind.

    Men jag tror att du kan det där, du har nog sett en hel del rullar.

    Och förresten, stycka inte boken. Att bara klippa ut allt som inte har monologer är döfött. Du har en utmaning, att filmen får sitt egna liv.

    Lycka till.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.