Kategori: Författande

Jag kunde inte. Dialogen om tv-serierna, som jag sturskt sa att jag skulle slänga all världens väg i går, får vara med i filmmanuset. Åtminstone än så länge. Vi snackar ju ändå bara utkast numero uno här.

Hm, dags att gå till mataffären tror jag.

Jag skriver filmmanus så att pennan glöder, jag är totalt skoningslös, favoritdialoger åker ner i vasken, jag skriver om, vässar, ändrar, stryker och hittar på. Ja, fan vad jag sitter här och hittar på. Och samtidigt blir himlen allt mer blå och jag börjar tro att det kanske finns ett hopp om den hittills endast teoretiserade grillkvällen.

Men först manus manus manus. Nu ska flickan dricka vatten tills hon blir grön i ansiktet i parken vid Bofills båge. Troligen ryker dialogerna om ”Uppdrag mord” och ”Cityakuten” som de för i gröngräset, med viss koppling till hennes självmordsförsök, all världens väg i min kapariver. Det grämer mig lite, för jag minns att jag sett på något tonårsforum att ett fan av min bok listat flickans Fast jag tror att Gant egentligen mest fick dö för att han var svart som sitt litterära favoritcitat (fråga mig inte varför). Hur som helst, det är ju tråkigt att stryka saker som någon uppenbarligen gillat. Men nu är det som det är – jag är löjligt osentimental och inget går säkert när jag är på det här humöret.

Så ringer mamma, som fyller år i dag, och berättar att hon vann hundra kronor på den Trisslott jag skickat tillsammans med ett kort. Jo, hon ska få en riktig present också, men det får vänta tills hon kommer till Stockholm nästa helg. Grattis mamma!

I dag är ”Dannyboy” med i Bokus sommarpocketkampanj igen. Skynda fynda!

Jag är trött på min skrivarmusik. Det sinkar mig, får mig att ledsna snabbare än vad som är nyttigt. Någon ursäkt måste jag ju ha när sinnet är svagt.

Jag sitter och hittar på. Det gör jag ju visserligen ofta eftersom det väl är vad skönlitteratur åtminstone till stor del går ut på, men nu hittar jag på nya saker ur gamla texter. I min iver att kapa ”Dannyboy” till dess kärna uppstår nya problem. I boken snurrar han desillusionerat i bokens tredje kapitel runt på Medborgarplatsen, slår följe med en tyrolerutklädd pellejöns som är ute på sin svensexa och snor sedan dennes pengar inne på Gröne Jägaren vilket gör att han känner sig tvungen att fly ner i tunnelbanan igen. Visserligen en rätt rolig episod som har sin verklighetsgrund i en svensexa som min dåvarande chef berättade om för sisådär fem-sex år sedan, men den för inte berättelsen framåt, det enda handlingsmässiga syftet är att den lilla krumelurpromenaden dödar tid så att flickan hinner stå nere på perrongen och våndas ett tag, samt att Dannyboy får tag på lite pengar. Men hon behöver ju inte våndas där nere särskilt länge, och hon kan ju faktiskt ha pengar i fickan vilket möjliggör deras fortsatta eftermiddagsäventyr. Sagt och gjort, den distraherande tyrolerkillen och besöket på Gröne Jägaren åker ner i makuleringsapparaten, åtminstone just nu.

Men det föder ett nytt problem. Dannyboy måste hålla sig kvar nere på perrongen eller åtminstone komma ner till den igen väldigt snabbt efter att ha ankommit till Medborgarplatsen, så att han kan slita undan flickan när hon hoppar. Jag behöver en anledning. Varför varför varför stannar han där nere när det är så fint väder ute?

Jag har tidigare skrivit om min rädsla för det stillastående. Att det jag skriver inte är spännande, ett slags dåligt självförtroende inför min förmåga att skapa en intressant text utan att det egentligen händer så mycket. Det är ett gissel.

Och nu håller de där känslorna på och larmar och gör sig till igen. Jag tittar på de, relativt få, sidor jag hittills skrivit på filmmanuset, och tänker varför skulle någon vilja se det här, det är ju tråkigt tråkigt tråkigt. Att jag redan kapat i romanens inledning, sållat bort vissa grejer som inte för historien framåt – det vill säga ökat tempot – spelar ingen roll. Jag drabbas av en känsla av otillräcklighet, att det inte blir vad jag vill att det ska bli, det vill säga en hundra minuter av oförställd och insugande filmglädje.

Oh well, det är väl bara att streta på antar jag. I dag ska ju den kvinnliga huvudpersonen försöka hoppa framför tunnelbanetåget, och om jag inte ens lyckas göra det till en spännande filmscen i mina egna ögon, då är jag väl bortom räddning.

——

Eftersom jag inte ens fullt ut har råd att vara ledig de drygt hundra dagar som återstår av min semester plus tjänstledighet, så har jag slagit alla tankar om extravaganta resor längre än SL-kortet tillåter ur hågen för den här sommaren. Turist i egen stad är istället mottot, och i går gjorde jag sannerligen slag i saken. Först möttes jag och Morgan upp för en timslång rundvandring i Gamla stan under ledning av Fransk fågel-Josefine (och som efter lördagskvällens uppvisning även kan kalla sig ”Guitar hero”-Josefine, jeezus vad hon spöade oss andra) som i sommar jobbar som guide. Ypperlig rundvandring skulle jag vilja påstå, jag vet nu allt om Stockholms blodbad och bakgrunden till den berömda kyssbilden mellan kungen och drottningen på Storkyrkans trappa. Därefter anslöt Göteborgs-Jocke och vi styrde kosan mot Djurgården, som jag trots mina snart åtta år i Stockholm aldrig hade rundat. Solen stekte våra hjässor och Morgan hade hela helgen burit ett par badshorts i sin väska, och efter mycket tjat, tandagnissel och gråt kunde vi till sist inte neka honom ett dopp, även jag och Jocke strippade ner till kalsongerna och kastade oss dödsföraktat i plurret ute på Blockhusudden.

Resten av Djurgårdspromenaden blev således kalsonglös.

——

Nej, nu kan det inte undvikas längre. Manusskrivande here I come.

I går när jag promenerade längs Karlbergs sjö med riktning Solnagränstrakterna så föll det plötsligt ner rakt i huvudet. Ingivelsen. Facit. Rätt svar på hur omslaget till ”Dannyboy” borde ha sett ut.

Missförstå mig inte, jag gillar det som det är, det sticker ut och är färgstarkt. Men det hade kunnat vara bättre, det hade kunnat vara mindre exkluderande, mer inbjudande. Och nu vet jag hur det borde ha sett ut. Så dags nu. Fan, tänkte jag och sparkade efter en duva som spatserade omkring i min väg.

Men jaja, we always have the filmaffisch, konstaterade jag och promenerade vidare och tänkte på världsherravälde.

Den lilla fågeln som satt på min axel lutade sig fram och viskade men Daniel, borde du inte skriva på det där filmmanuset istället för att spankulera omkring här i sånt fall, men jag vred raskt nacken av honom.

Jodå, det blev en start i går. Det blev en början, en inledning, en första scen – men när jag visade resultatet för en kompis senare på dagen blev reaktionen var det där ALLT du hann med? Jag mumlade något om trilskande Wordinställningar och tabbavstånden, ständigt dessa tabbavstånd. Att skriva en roman är enkelt, det finns inga regler, möjligen språkliga sådana men de kan man bryta om man känner för det, men ett filmmanus är tekniskt till sin natur, mer styrt av regler för hur det ska se ut, hur det måste se ut, och av någon orsak som kanske kommer till mig senare som en gudomlig ingivelse är dessa ständiga vänster- och högerindrag, olika beroende på om det är en scenrubrik, scenbeskrivning, dialog eller fan och hans moster, av yttersta vikt. Och mina kunskaper i Word, som jag inbillat mig var rätt goda, inbegrep inte skapande av formatmallar. Nu gör de det.

Men så blev gårdagens resultat därför inte mer än en scen, startscenen när Dannyboy rusar mot tåget längs Uppsalas gator, över kullerstenen och förbi människorna. Det blev okej. Åtminstone kändes det så.

——

Såväl SvD som DN har nu uppmärksammat bluegrassfestivalen i Torsåker i stort uppslagna artiklar. Dagens DN-artikel signerad Po Tidholm var rätt vacker med sina Kentuckyliknelser men visade samtidigt upp Gästrikland som det rätt hopplösa landskap det ofta är. Men ändå, det finns något poetiskt fint i de där gudsförgätna bygderna som jag hoppas kunna skildra skönlitterärt någon gång (läs bok nummer tre) och Tidholm lyckas på något sätt lyfta fram den där svårfångade känslan, hälsingerötterna till trots. Jag är döpt i Torsåkers kyrka och min mammas sida av släkten kommer från trakterna, så trots att jag själv varit i landskapets sydvästra delar relativt sparsmakat genom åren är det ändå där delar av mig finns. Jag är en bluegrasskille helt enkelt. Tungt.

Ärendena avklarade och jag blev både trött i armarna och regnblöt. De som säger att administration inte är fysiskt ansträngande vet inte vad de talar om.

Inga ursäkter kvar, dags att ta tag i manuset. Jag hade visserligen tänkt köpa ett par nya byxor i dag också, mina favoritjeans har vid det här laget 27 påsydda lappar och ett nytt hål framträdde i helgen och det börjar väl bli dags att inse faktum, men det får anstå till en senare dag. Konsten före byxorna, som vi författare alltid säger.

——

Fick just den här bilden av Morgan på mejlen, utan något meddelande. Antar att det betyder att våra Tequila Flatliner-äventyr inte är till ända.

——

Stefan svarar på Morgans bildmejl:

OUH!
Om det finns en hel familj med tabascoflaskor kan man utgå ifrån att originalet – som ingår i Tequila Flatliner – har en styrkegrad som befinner sig någonstans i mitten av skalan. Den röda lilla flaskan längst till höger tycker jag ser sataniskt stark ut, med den skulle man kunna uppgradera till Tequila Flatliner 2.0. Eventuellt kan vi hitta någon mexikansk sajt som försäljer hälsovådlig, av EU förbjuden tabasco. Då kan vi blanda Tequila Flatliner X – la garganta ardiente (den brinnande halsen)!

Man kan tycka att det är en smula talande, vilket också påpekades för mig i går, att jag på första dagen av min ”ledighet”, en ledighet då jag förväntas skriva så att det blöder ur fingrarna, plockade fram min gamla PS2:a och gick och köpte mig ett exemplar av ”Guitar hero” istället för att helt enkelt börja skalda. Man kan tycka det.

Men i dag är den första vardagen och 112 dagar återstår och i dag ska jag skriva, satan i gatan.

Men först frukost och lite ärenden.

Tro’t eller ej, men den solkiga och lätt nedregnade tröjhistoria man kunde skönja på Morgans överkropp under skinnjackan vid halvfyratiden på Nytorget i dag, är samma t-shirt som i all sin gula glans syns på omslaget till ”Dannyboy & kärleken”. Tänk vad tidens tand, lite Photoshopmagi och en annan fotomodell kan ställa till med. Och när vi ändå pratar omslag så minns kanske minnesgoda bloggläsare att den röda bakgrunden på omslaget är det lakan som blev besudlat i Fransk fågel-inlägget jag länkade till tidigare i dag.

I ett års tid nu sedan pocketutgåvan kom har jag tänkt att jag förr eller senare måste hamna i en situation där jag av en slump kommer på någon med att läsa min bok. På tunnelbanan, i en buss, på en filt, var som fucking helst. Hittills har det dock inte hänt.

Men så i går eftermiddag skedde det näst bästa – det hände någon jag känner. Närmare bestämt min kompis Sandra, som via sms var vänlig att berätta Jag såg precis en tjej i vår ålder stå och läsa din bok i pocket på Sundbybergs station! Hon hade kommit halvvägs och såg koncentrerad ut. Snabbt som attan svarade jag Fan, jag har aldrig varit med om det själv. Jag hoppas du tog kort! varvid svaret Hann inte! Tåget åkte förbi! snart damp ner som smolk i glädjebägaren. Men efter några sekunders grunnande kom jag på att hennes svar ändå gladde mig, för det indikerade ju att hon hade tänkt plåta om tid funnits, att hon insåg att det var något jag hade velat, att hon förstod att mitt ego är stort som en spärrballong.

Kvinnan på perrongen såg koncentrerad ut. Tror jag det, vi snackar ju inte kiosklitteratur direkt.

Nedräkningen fortsätter och i dag läser jag fyra arbetsdagar kvar i almanackan. Fyra dagar innan arbetsfriheten, fyra dagar innan jag ska lägga all tillgänglig energi på filmmanuset under åtminstone fyra veckor. Vädergudarna är mig gynnsamma, visserligen talas om fortsatt sol i dag men framåt kvällen ska regnmolnen dra in över Stockholm och därefter stanna här resten av juli. Nej, det sista är inte vetenskapligt fastslaget ännu och i ärlighetens namn vill jag väl det inte själv heller riktigt, men det vore i sanning bra för min kreativitet. För när himlen är blå och arbetet inte pockar på, vem vet om inte också jag förvandlas till den som vill rusa över äng och genom sol med blommor i mitt hår? Vem vet om jag är stark nog att säga nej till raggarbränna och filtliggeri om tillfälle ges. Jag kanske är lika svag som alla andra. Därför hoppas jag på regngudarna.

Hur som helst går förberedelserna någorlunda enligt plan – jag undersöker, skriver ut, funderar och kollar uppgifter om tabb-avstånd. Inget är så viktigt när man skriver ett filmmanus som ett korrekt tabb-avstånd. Varför förstår jag inte ännu, men jag antar att det kommer till mig så fort jag hunnit en bit på väg, faller över mina axlar som en gudomlig insikt. Vid sextiden stämplar jag ut från gruvan på fredag, sjunger truddelutten hey ho here we go och aldrig aldrig tittar vi bakåt igen.

Molnen på himlen är regntunga i dag och jag erkänner villigt att jag är en smula bakfull men vad gör det när jag snart ska få brunch i magen och känner mig övertygad om att ”Dannyboy & kärleken” kommer att bli en alldeles förträfflig film vad det lider?