Kategori: Författande

Jag har ångest i dag. Den skaver i mig. Gnager. Bråkar. Smyger omkring runt knutarna här inne för att plötsligt kasta sig fram och skrika med gäll röst.

I ett svagt ögonblick i går eftermiddag lovade jag nämligen en vän att han i morgon mellan cirka klockan 14 och 22 ska få låna min älskade Powerbook och min projektor för att kunna visa en film, som han suttit och knåpat ihop på ett icke flyttbart pc-schabrak, på en bröllopsfest. I går, när lördagen fortfarande var en avlägsen abstraktion i framtiden kändes det inte så farligt. Men nu när det är fredag känns det redan som att lördagen är här och jag svettas.

Och jag undrar redan vad jag gett mig in på. Total avsaknad av internetmöjlighet i åtta timmar, ja frånsett mobilen då men det räknas liksom inte riktigt. Avskärmad från världen. Bortkopplad från 2000-talet. Fjättrad vid något gammalt med en bondepraktika i min näve. Det kommer att bli en pärs utan dess like och jag kommer kanske att vara en annan när jag kommer ut på andra sidan.

——

Kuriosa: Det här andra gången under den här bloggens fjorton månader långa existens som jag använder ordet bondepraktikan i en rubrik. För en resa till mitt agrara förflutna, som rörde vilken tid man som författare bör skalda för att vara riktigt klok i huvudet, kolla här. Jag är fortfarande en helt hopplös person som helst skriver efter lunch.

Manuset är för långt. Oj vad det är för långt, blir för långt, det är ju inte klart än, gubevars. Trots att jag tycker mig stryka stryka stryka blir det långrandigt, omständligt, oengagerande, utan udd. Jag sitter framför datorn och får lätta kväljningar när jag känner hur punchlines rinner ner i springorna mellan tangenterna, hur vändningar, dialogutbyten, detaljer jag funnit och fortfarande finner briljanta i romanjäkeln går upp i rök, säger puff när de förångas i manusform. Fan också.

Fast det är väl bara en sån där dag. Jag hoppas att det bara är en sån där dag när allt som kommer ur mina fingrar känns skit utan att egentligen vara det. För det här ska ju bli världens fucking bästa filmmanus ever. Det ska det ju. Det måste det ju. Väl?

——

Läser recensionerna av Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” i DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Jag har ju inte läst boken, bara pratat rätt mycket med flera människor som gjort det och för den delen har väl avsaknad av läsning aldrig varit ett hinder för någon att ha en åsikt, men det är något med den här bokutgivningen, något i luften – det kan mycket väl vara det patriarkala förtrycket eller bara högtrycket utanför mitt fönster – som säger nej, det blir nog inte mycket till himlastormande debatt om det här. Hur mycket jag än är övertygad om att Lundgren har rätt i att kvinnor behandlas illa inom kulturlivet precis som på andra platser i samhället så är ämnet, nej för den delen, inte ämnet men arenan ämnet spelas upp på för smal, för liten, för begränsad. Författarna och kulturskribenterna som namnges kittlar en för snäv krets, förutom den folkligt breda Ranelid och till viss del Vallgren och liten liten del Paulrud droppas en hel hög namn som passerar nästan samtliga av bokens eventuellt ”vanliga” läsare förbi och även om så kanske var fallet även med Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” för ett decennium sen så känns något annorlunda.

Det kan vara något så enkelt som högtrycket, men jag tror inte det.

Och jag kan inte låta bli att undra. I boken ska – sägs det alltså, jag agerar ju självutnämnd expert genom andrahandskällor och recensioner här – Lundgren i en släng av paranoia hävda att vissa rubriker på Aftonbladets kultursidor är riktade direkt till henne, en sorts hemlig korrespondens. Jag undrar hur hon reagerar på att hela recensionen av hennes bok i DN:s papperstidning – som enda text – är tryckt i fel typsnitt?

Jag borde skriva i dag. Det blev inte en rad nedplitad i går och varje dag är en arbetsdag, helgade jag vilodagen skulle jag vara tvungen att helga en massa andra saker också och det verkar ack så jobbigt.

Men huvudet ömmar ju. Magen ömmar ju. Daniel ömmar ju. Stackars liten.

——

Jag läser Jan Guillou som står upp för deckardrottningarna i Aftonbladet, drar en lans för dem, motar bort angriparna GW Persson, Brunner och Ranelid. Men stämmer verkligen det Guillou skriver? Leder det ökade deckarläsandet till mer läsning av ”kvalitativ” litteratur? Han nämner också Harry Potter, menar att massläsandet av Rowlings böcker bidrar till ökad övrig ungdomsläsning. Jag har för mig att jag läst att så inte var fallet, någon undersökning som slog hål på det, hävdade att det var en myt. Men det är också något jag kan ha drömt. Jag har inga som helst belägg. Jag ömmar ju för sjutton.

Jag har druckit för mycket kaffe. Jag är trött på manusdravlet. Varför skrev jag en så in i helvete tjock bokjävel!?

Jaa, jag vet att den bara är lite drygt 230 sidor. Men det är så mycket dialog! Dialoger tar fan så mycket plats i ett filmmanus.

Och så kan soljäveln skönjas bakom molnen. Lockar mig ut, pockar på min uppmärksamhet. Puts väck, din dumma fläck! Skit på dig, din jävla gula grej.

Fan, jag måste nog sluta svära.

Jag är lite trött. Huvudet ömmar en smula. Inte i närheten av någon morgonpromenad. Funderar på om jag borde tvätta. Öppna manusprogrammet. Läsa tidningarna. Frukost.

Jag drömde att någon mejlade mig och ogillade slutet i ”Dannyboy” och hoppades att det skulle bli annorlunda om det blev en film. Jag har dock ingen aning om vad det var personen ogillade eller hur det annorlunda förslaget såg ut. Men faktum är att jag går och funderar i olikhetsbanor. Saker ändras hela tiden, blir något nytt, rätas ut, knölas till, nödrimmas och tar en ny form. Samma beståndsdelar fast färre, och i lite annan stöpning. Vi får se.

Usch vad mulet det är i dag. I like it. Men säg den glädje som varar.

Jag hade nästan glömt det. Det var trots allt ett och ett halvt år sedan jag var tjänstledig på det här sättet tidigare. Jag hade nästan glömt hur socialt freakat det är att sitta här, hur jag blir uttråkad på mig själv, på det jag gör, på texten jag rapar ur mig, på orden jag skapar och hur det gör mig led och får det att krypa inuti mig, hur jag söker efter lindring men inte riktigt når fram hur jag än beter mig. Hur det irriterar mig och hur jag försöker larma och göra mig till men utan att det hjälper.

Jag är inte världens mest sociala varelse. Inte så att jag på något sätt är asocial – jag är ju för sjutton klassiskt skolad i kallprat på nationsmiddagar i Uppsala och jag är högst konversibel och åtminstone när det behövs lätt på tungan, även om jag är medveten om att jag vid vissa tillfällen kan ha ett drag av blyghet som för en utomstående yttrar sig som överlägsenhet. Detta är så klart dumt, men egentligen inte vadom jag nu sitter här och hojtar. För egentligen sitter jag här och hojtar om ingenting alls och samtidigt kanske det mesta. Kanske går det inte ens riktigt ihop, men det stör mig inte nämnvärt, tillvaron faller ju väldigt sällan ihop helt och fullt. Hm, det betyder väl egentligen något helt annat men kanske är det ändå ungefär samma sak.

Hur som helst – att skriva på heltid i sitt hem är en rätt asocial syssla. Det var bara det jag ville ha sagt och utsträckta vänskapshänder mottages tacksamt.

——

För övrigt rumsterar jag om hej vilt. Romanens kronologi i tillbakablickarna är puts väck, karaktärer åker rutschkana ur manuset och jag har inte den blekaste aning om det jag skriver lider av någon form av kvalitet eller bara är rappakalja. Det skrämmer mig en smula att jag inte kan bedöma mina egna ord. Men det har jag ju aldrig kunnat vid ett första påseende när jag tänker efter. Och i dagsläget är det full fart framåt och never ever ever look back in anger som gäller.

Man kan inte direkt ana det, men boy o’boy vilken action som försiggår vid det här stället i boken. Raffel, tandagnissel, moraluppluckring och bevisförstöring. Allt man kan önska sig i dramatikväg, förutom ångande sex.

För övrigt blir det jag skriver för långt. Way too långt känns det som. Jag kommer att behöva en stor jävla avlång sax för att klippa ner det här, fortsätter jag med samma skaparglädje blir filmen två och tjugo lång. Och det är en halvtimme för mycket om ni frågar mig.

——

På radion puttrar ”Ring så spelar vi”. En kvinna från Bomhus utanför Gävle valde just nummer arton ”eftersom jag snart ska fylla fyrtio”, fick en kartbok som halvchansbonus men gick bet på frågan om träslaget briar. Det blev inga fem cd-skivor till henne inte. Jag känner mig förflyttad till barndomen and I like it. Men Hasse Tellemar är tydligen inte kvar vilket är en stor skam.

Fan, jag skulle ju spendera dagen med att skriva minst tio sidor på ”Dannyboy”-filmmanuset och tvätta fönstren här hemma. Så lurar iPet ut mig i skärgården istället. Oh well, manuset ligger väl kvar på hårddisken framåt kvällen också.

Åh, dessa tidsproblem. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om berättelsen i filmmanuset ska utspela sig år 2002 som i boken, eller i nutid. En petitess kan tyckas, men det ställer till en del praktiska problem med den lilla tidsförskjutningen. Nu försöker jag skriva runt det istället, och det går så där, känns det som. Oh well, det är väl bara att ändra i efterhand om det blir tokigt. Jag har i dag i alla fall gjort det första besöket i det förflutna, och hängt med Dannyboy och Josef utanför Prinsan i Sandviken. Najs.

——

Jag har för övrigt blivit med Facebook. Så om det finns någon hugad där ute som vill bli min kompis, är det bara att requesta.

Nu är det dags för en eftermiddagspromenad.

Jag öser ur mig manussidor. Om det blir bra har jag ingen aning om, prio ett just nu känns att få ur mig det, få boksidorna att bli manussidor. Kvalitet får jag försöka skapa när jag tar det andra varvet, när jag får möjlighet att redigera ner och om texten. Jag har alltid gillat den biten mest, textredigeringsbiten. Någon sa att jag således borde jobba som redaktör istället. Problemet är att jag är så egofixerad att jag bara tycker om att jobba med min egen text.

Nåväl, i dag ska jag skriva den första tillbakablicken. Ah, minnets ljuva vindlingar.

En ny vecka, nya manussidor att skapa, ingen sol i sikte. Det är bara att bita ihop och köra.

——

Turistade i egen stad igen i går. Badade på Lilla Essingen i skarven mellan den vanliga världen och Hammarby Sjöstadsreservatet som skapats på ena sidan av ön, och avslutade när solen var på väg ner med en bilfärd ut till Saltsjöbaden, där man verkligen kan prata om reservat. Herre Jesus vilka villor. Så där ska jag också bo en dag, sanna mina ord. Ska bara skriva några bestsellers först.

För drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg om att jag satt och skaldade på Café String på Söder. Eftersom jag är så jäkla sommarlat publicerar jag nu det inlägget igen, för samma sak gäller även i år, även om jag inte har någon mejlkonversation med min chef och jag skriver på ett filmmanus och inte en roman. Bilden är dock bara tre minuter gammal.

Romanförfattare på String! Kliché!
Well, what can I say. Min chef har ju helt rätt, det känns en smula klyschigt att sitta här och försöka skalda. Fast samtidigt gillar jag Café String i hörnet mellan Bondegatan och Nytorgsgatan, man kan sitta inomhus där det är lite mörkare så att man ser något på skärmen, men samtidigt är de stora fönstrena uppdragna så att det känns som att man sitter utomhus, när nu sommaren äntligen – ja nästan i alla fall – har hittat till Stockholm. Dessutom får man en hel termos kaffe för 24 spänn. Det är ju nästan gratis.

Men eftersom jag är rätt så bra på att hitta på ursäkter till att inte skriva när jag borde göra just det, så använder jag alltså delar av min lediga dag och batteritid till att mejlas med min chef istället för att skriva. Så att han ska kunna håna mig en smula för att jag hänger i Sofo.

”Dannyboy & kärleken” var ju i mångt och mycket en bok Söderbok. Den nya utspelar sig hittills främst i Vasastan, med all sannolikhet beroende på att jag numera bor där. Men i dag hänger jag på Söder och trampar i gamla spår. Ska dessutom se på Tyskland-Costa Rica på Patricia. Ännu en Dannyboy-koppling. Jag är en nytänkare av rang.

Nu börjar batterierna ta slut. Fyra kapitel har jag i alla fall gått igenom, vilket innebär att jag bara är tre kapitel ifrån att vara klar med min genomläsning. Sedan måste jag börja skriva på riktigt igen. Det känns bra. Tror jag.