PO Enquist, bondepraktikan och jag

I morse satte byggjobbarna från helvetet (läs källaren under mitt hus) igång i gryningen igen med sitt borrande, bankande och gormande och eftersom jag somnade sent är jag således åter på det där härligt griniga humöret jag strösslade över världen i början av förra veckan.

Men egentligen borde jag glädjas och tacka killarna i blåställ som nu när klockan närmar sig nio gör sig redo för att gå och käka lunch. För jag läser i kommentarerna hos Malte Persson att det inte går att skapa god litteratur om man ägnar sig åt skrivande efter lunch. Tydligen har PO Enquist hävdat att alla riktiga författare går upp klockan sex och skriver till tolv och allt som skapas av en skaldande hand därefter är rent dravel och PO är ju the shit, även om jag hört honom tala positivt om Dan Brown vid ett tillfälle vilket väl knappast hör till god litterär ton.

Anyways – författare och hantverkare är alltså de två skrån som fortfarande bör följa bondepraktikans råd och rön för en lyckad tillvaro. Jag är med andra ord körd.

För själv skriver jag helst på eftermiddagarna. Även om jag har hela dagar lediga så ser det hela tiden likadant ut, jag skapar mig ursäkter för att slippa sätta mig framför datorn och dra fram det jag måste ur min hjärna. Och när jag väl sitter där med mulen min och inser att jo, nu måste jag fan skriva, så surfar jag istället, bloggar, kollar mitt banksaldo, läser besöksstatistik, surfar lite mer, kokar kaffe, skickar sms, kollar manuellt om jag fått något mejl trots att mejlprogrammet hämtar hem per automatik var femte minut, funderar om det inte är dags att dammsuga och hur har jag det egentligen med rena kläder, borde jag tvätta?

När så ursäkterna tagit slut är klockan obönhörligen efter fjorton och ångesten över min uselhet kommer krypande och litteraturen med den som ett oönskat men nödvändigt brev på posten. Så skriver jag ett par timmar, ständigt med blicken mot teckenräknaren. Räcker det? Får jag göra något annat nu? Har jag varit duktig nog? Har jag skapat tillräckligt för i dag eller tänker du tvinga mig att sitta här i 2000 tecken till din jävel?

Riktigt så illa är det så klart inte alltid. Och det finns faktiskt morgnar då jag och byggisarna där nere hamrar på i samma takt även om de är löjligt få. Men, vilket jag väl skrivit om tidigare också, oftast tycker jag att den skapande processen är så fylld av leda och tristess att jag undrar vad i helskotta jag håller på med. Och därför drar jag mig för att börja och dagen blir ack så lång. Jag tycker inte att det blir roligt förrän jag är klar, när jag får läsa igenom min text, gå igenom den, bearbeta den, känna att det faktiskt rann ut något jag kan vara stolt över. Det kan jag göra på morgonen. Men skriva, nonono do I really really have to?

Jag antar att Enquist var en smula raljerande till sin ton när han sa det där, för att seriöst hävda att det är omöjligt att skapa något av litterärt värde när man varit vaken mer än sex timmar är så klart rent nys eftersom vi alla – and pardon my cliché – är olika. Det är möjligt att majoriteten av alla författare använder PO:s doktrin med gott resultat, men de flesta författare är väl högerhänta också och det betyder ju inte att vi vänsterhänta bör skjutas för det.

Hm, liknelsen haltar kanske en aning, men jag är ju en eftermiddagsskrivare så det mesta jag får ur mig är ändå dravel.

En kommentar till “PO Enquist, bondepraktikan och jag”

  1. Jag försöker skapa litteratur på kvällarna. Det är enda gången jag har tid. Om inte Enquist har fel är jag också körd!

Kommentarer är stängda.