Kategori: Författande

Filmmanuset är ur mina händer. Just nu i alla fall. Det bearbetas, hoppas jag, så det knakas på ett håll och läses så det knastrar i hjärnbarken på ett annat. Bra. Kvarnstenen börjar sakteliga rulla, jag tittar storögt på och Hollywood är självklart målet. Peter frågade i går kväll med vädjande blick hur många biljetter de delar ut till nominerade filmer på Oscarsgalan. Det är rätt inställning. Och ja min vän, kommer vi dit så ska du få följa med, sanna mina ord.

Men eftersom mitt filmmanusarbete nu åtminstone temporärt består i att luta mig bakåt och invänta synpunkter och förslag, bör jag låta blicken vandra mot romanen. Och då blev ju plötsligt den senaste tidens längtan efter just detta mer av ett … ja, kännbart ok. En något mer läskig och reell uppgift.

Nåväl. Jag börjar väl med att läsa igenom det jag skrev under våren. För att se om tankarna jag haft på sistone om att texten är så läskigt bra varit endast feberdrömmar eller faktiskt har bäring.

För första gången har någon fått läsa filmmanuset. Någon som dessutom är en van filmmanusläsare, och som jag inbillar mig har ett gott omdöme. I dag kom det ett sms.

Hej! Läste om manuset ordentligt i går. Grymt, vilket riktigt hästjobb du gjort!

Nu kan det visserligen diskuteras hur en häst jobbar om den sätts framför ett ordbehandlingsprogram. Och smset går inte direkt på djupet om textens eventuella kvaliteter och brister, och jag tror fortfarande att det finns massvis att göra som förbättrar textsjoket.

Men ändå. Det var väldigt skönt att höra att jag troligen inte ägnat mig åt självbedrägeri när jag inbillat mig att jag skulle kunna stöpa om romanen till ett funktionsdugligt filmmanus.

Tror jag ska fira lite genom att koka en kopp kaffe. Jag vill inte förhäva mig.

Jag redigerade på rätt duktigt i går. Strykte (se kommentarerna…), ändrade felskrivningar, putsade, grejade, fixade och donade. Var en sjuhelsikes duktig liten arbetare helt enkelt.

Men något gick snett.

För tanken är ju att den här redigeringen ska leda till att manuset blir kortare. När jag satte punkt efter att ha skrivit igenom alla bokens kapitel från A till Ö inklusive W – romanen innehåller 29 kapitel – med några överhoppade bokstäver här och där för att undvika att det hela ska bli en tv-serie i längd, landade jag på etthundratrettio manussidor, med ett uttalat mål på etthundra. Strykningar var alltså av yttersta vikt.

Men vad händer? Jo, nog strykte jag allt, men självklart kunde jag inte hålla mig från att lägga till heller. Addera saker som inte alls fanns i originalet. Varför? Tja, mest för att jag så himla gärna bara ville och fick plötsliga akuta infall. Som det här till exempel:

I romanen står det:

– Vi kan ju alltid dricka upp dom här och beställa tequila istället.

I filmmanuset står det nu:

INT. I BAREN PÅ KVARNEN – DAG

Dannyboy och Flickan står i den inre baren. En bartender gör i ordning shots åt dem.

DANNYBOY
Hot shots!?

FLICKAN
Ja? Det passar väl gästrikesonen?

DANNYBOY
Du, jag tror Gallianon tog slut nån gång -93 där hemma.

FLICKAN
På Kvarnen har dom kvar i alla fall.

Dannyboy höjer sitt glas.

FLICKAN
Vänta! Vi måste ju sjunga också.

DANNYBOY
Eh, va?

Flickan himlar med ögonen.

FLICKAN
Guud, är det du eller jag som kommer från landet? Jaja, jag sjunger.

Hon harklar sig.

FLICKAN
KOKA KAFFET, VISPA GRÄDDEN, HOT SHOT HOT SHOT HOT SHOT!

Hon höjer sitt glas och sveper. Dannyboy skyndar sig att följa hennes exempel.

FLICKAN
Yeah! Det var inte så illa.

Dannyboy skrattar och torkar sig om munnen. De får in varsin öl, och går tillbaka till väggen de tidigare stod vid.

FLICKAN
Den där tjejen. Hon med Nick Drake. Vad hände med henne då? Sen.

Och det var ju lite längre än i originalet.

Om det här tar sig någonstans längre än det första manusutkastet är ju en helt annan historia. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen – 2007 är året då hot shots gör sin storstilade comeback och jag tycker att det bör avspeglas i mitt filmmanus.

Och jag hoppas för den delen att Emma och min Kungsgårdsvän Johan förlåter mig för att jag däri stulit hej vilt från fraser som bevingats av dem.

En ny vecka och jag har redan motionerat och förhoppningsvis snart även börjat redigera. Jag hann med ett pass i går, men ack så mycket jobb återstår och jag bävar inför domen, jag lämnade utan att tänka mig för ifrån mig det ofärdigjobbade textsjoket för påseende efter gårdagens omgång och inväntar domen, bilan, hugget. Mot strupen. Hårt, kallt och skoningslöst. Hjälp.

Ah, det är så uppfriskande. Förra hösten hade vi ju den fantastiska tiggarbrevsföljetongen i DN, då författare som fick pengar ur författarfonden skulle sättas åt. I år vänder vi på steken – författare som tjänar storkovan är de nya uslingarna, och då främst de så kallade deckarförfattarna, de som enligt en nyligen avslutad (?) debatt skitar ner på litteraturparnassen, ja åtminstone kvinnorna. Att de har mage att tjäna pengar, de där … de där skarvarna. Man kan riktigt känna indignationen pysa mellan kvällstidningsraderna, rinna ner som brun sirap mellan tangenterna och hur en näve knyts i raseri.

Bah.

——

Jag är en slacker. Visserligen blev jag ju ”klar” med filmmanuset i onsdags, nådde slutet, satte spiken i kistan men det är ju en hel hög redigeringsjobb kvar, jobb som jag vill ha bakom mig.

Men jag har så klart inte tittat på dokumentet sedan dess. Jag är en dålig människa. En ytterst ynklig varelse. Hör ni det där ute? En remarkabelt usel tingest utan egentligt värde och jag skäms som en hund för jag vill vara klar nu.

Men på den sjunde dagen ska det ske. Senare. Ganska mycket senare. Men ändå. I dag så.

——

Jag tycker inte om att vara loj i skallen. Det måste bli bli ändring, jag får sluta slarva med mina Beroccabrus dagen efter att jag druckit alkohol. En ny Daniel ska stiga ut på andra sidan den här veckan, hel och ren.

Japp, så får det bli.

Jag har varit lite dålig på att berätta om det här med att filmmanuset faktiskt har ett slut. En början, en mitt och ett slut. Livet kom emellan, bakfylla kom i vägen, kalla det vad ni vill men nej, skrivit om det har jag ju inte.

Nu måste jag bara redigera igenom det. Mycket. För längden är alldeles för, tja, lång helt enkelt, mitt mål var hundra sidor och nu klockar det in på etthundratrettio. För mycket av allt kanske. Och ändå känns det så nedbantat, så avskalat, så magert jämfört med boken trots att dennas längd bara är drygt tvåhundratrettio, en viskning i romanlängd när allt kommer kring. Hur gör man? Jag vet inte, men jag är övertygad om att det löser sig.

Och så var det det här med avslutningen. Även om manusslutet, som i nuläget skiljer sig lite grann från romanslutet, har en vacker symmetri som överstiger bokversionen (som även det är rätt symmetriskt om man närstuderar och dessutom har en karta tillhands), så är jag redan skeptisk till det. Det frossar i sorg på ett sätt som närmast känns sökt och jag är inte säker på att det skapar rätt känsla. Nu cementerar det visserligen vetskapen om att livet knappast är lyckligt, men det är kanske olyckligt av fel anledningar och jag tror att det ger Dannyboy en felaktig aura av übermensch, tårarna som spills över hans agerande är för många, för stora. Kanske vore ilska bättre. Ska prova det.

Nej, nog vaghet och textbaserad omständlighet för i dag. Men formeln i rubriken summerar ganska väl de två alternativen jag ser just nu.

I natt när jag tog tunnelbanan hem efter en födelsedagsfest på Söder där jag just ätit fantastisk tårta fick jag frågan vad min nästa roman skulle handla om och jag la ut texten om otrohetstemat, eller ja – jag babblade på ett tag i alla fall, om man kan kalla mitt svammel för att lägga ut texten vet jag inte – och det som gladde mig var känslan som fyllde mig att ja, jag vill verkligen börja skriva på den nu. Det suger i mig, jag är redo för berättelsen, och det kommer att bli bra om jag bara vågar skriva den på rätt sätt.

Hoppas jag.

Äh, nu ska jag inte hänga läpp och vara sur bara för att jag haft lite nätmotgångar. Varför inte bjuda på MIA:s nya rökare?

”Jimmy” är helt klart dagens, nej veckans, låt!

Jag är som en repig skiva. I dag har jag faktiskt en reell chans att nå manusets slut. Det skulle faktiskt gå att sätta punkt. Ja inte slutgiltigt så klart, men råmanuset skulle kunna finnas där, från den inledande frackruschen till den avslutande sängtåren.

Istället städar jag mitt skrivbord i en timme. Bestämmer mig för att go minimal och stuvar in min bildskärm i ett skåp. Städar hyllor. Städar rent allmänt. Kollar tågbiljetter till Malmö. Surfar lite. Städar lite till. Diskar. Pratar i telefonen. Funderar på att installera iLife ’08. Funderar på att installera iWork ’08. Funderar på att köpa en ny dator så att jag kan använda iLife ’08. Surfar lite till. Kokar kaffe.

Men nu så. Nu jäklar.

——

För övrigt skriver Hynek Pallas väldigt underhållande och klokt om den i sanning väldigt mystiska filmpolitiska artikel DN toppade kulturdelen med i dag. Borde inte den artikeln ha stekts i samma ögonblick som samtalet med Astorias nya ägare – där det framkommer att biografens innanmäte redan är på väg till bland annat Vänersborg och Mariestad – avslutades?

I går kväll satt jag och kollade på Valencia-Elfsborg samtidigt som det på datorn rullade ett ”Flight of the Conchords”-avsnitt och jag chattade med Gunnar. Jag klagade för honom, jag saknade uppslag för ett morgonbloggämne, det är jobbigt när man sätter sig framför datorn ännu en dag och krampen – bloggkrampen – slår till med full kraft. Han lovade att tänka fram ett ämne, skulle smsa mig under natten med sin ingivelses fulla kraft.

Men i morse var sms-lådan tom. Mitt huvud likaså. Jag tänkte att Gunnar, han är minsann en sån som lovar runt men håller tunt, och gick moloken ner till Vivo för att hänga på morgonlåset.

Men när jag åter kom till hemmets lugna vrå hade något hänt. Gunnar hade freakat loss i chatten, låtit det konstnärliga dårskapet få fritt spelrum efter en sömnlös natt inför hotet om en dag fylld av städande. Och eftersom Gunnar Ardelius är den en enda av mina vänner som faktiskt är författare på riktigt – som alltså gett ut två romaner och därmed klassas som författare även av Författarförbundet – tänker jag att hans skrivande i mitt chattprogram kanske klassas som poesi, eller vadå kanske, han är ju för sjutton skolad på Biskops-Arnö, det är klart att det som lämnar hans fingrar är lyrik.

Så här följer den, Gunnar Ardelius morgondikt.

Urrhsähtkta jag ’är tröht

inte sovit än jag målar fönsterbräden
snart såpa golven. pust
har legat på knä och skrubbat duschen
allt pga den ”heta” bostadsmarknaden
allt pga skattetrycket
skriv om såssemetaliteten i din blogg
rövar-kapitalismen
har du förresten läst peter i dn idag? det var bra

För framtida litteraturforskare kan det i sammanhanget vara bra att veta att Gunnar är på väg att sälja sin lägenhet. Och Peters utmärkta recension som omnämns i sista strofen kan läsas här. Allt för litteraturforskningen.

Det närmar sig slutet. Den här veckan ska manuset bli klart. Det måste det bli, det har redan tagit för lång tid. Men jag är ju så satans ineffektiv. Men den här veckan, ojojoj vad jag ska skriva.

Till skillnad från vad jag hävdar alla andra veckor då, alltså.

Dessutom är min semester officiellt avslutad nu. Tjänstledigheten är här hur jag än vrider och vänder på det, jag går in på vecka nummer sex. Och då måste jag ju sluta lata mig. Och som en present är det molnigt i dag så jag slipper tänka på att springa över ängar och vara somrig.

Är den här senaste litteraturdebatten om deckare kontra riktig litteratur eller kvinnorna versus männen verkligen en riktig debatt? Den känns så … ansträngd. Konstlad. Intetsägande. Precis som att det var något nytt att det som toppar listorna ofta har bristande kvalitet. Precis som att det var något nytt att människor i gemen inte är förfinade, att de gärna väljer minsta möjliga tuggmotstånd. Att de vill ha enkelhet i sin vardag. Förströelse undan arbetets ok. Precis som att inte filmtoppen, skivtoppen och alla andra toppar bottnar i samma logik och nästan alltid har gjort det.

Fast det är klart, lite lustigt är det ju att det bara är de kvinnliga deckarförfattarna som får stryk. Precis som att vi inte hade några manliga sådana. Fast det är klart, deras deckare kanske inte skitar ner, vad vet jag.

——

Jag borde för den delen verkligen ta och bli klar med manuset nu.

Den senaste veckan, eller nja, kanske till och med de senaste veckorna, har jag faktiskt gått omkring med en längtan efter att skriva på den andra romanen. Och eftersom jag ofta skyr mitt skrivande som pesten är det en rätt ovan känsla som jag inte vet vad jag ska göra av. Förutom att skriva då månne.

Men just nu går det ju inte. Manus manus manus, säger den lila djävulen som sitter på min axel. Men manus tråkigt? försöker jag med som vore det en femåring jag pratade med. Manus manus manus, säger han igen och så fogar jag mig.

Nästa bok känns fortfarande historiemässigt vag, den ligger inte klar i skallen. Men jag har en vision om vilken känsla jag vill förmedla. Vad jag vill ska komma ut. Hoppas bara att historien jag ska skölja ut dem med kommer till mig som en konkret insikt snart. För manuset går obönhörligen mot sitt slut, även om det så klart kommer att behövas skrivas om, skrivas om igen och igen och igen. Antar jag.

——

Och jo, jag överlevde datorlösheten. Alla lemmar är intakta, mitt förstånd likaså.

En av mina personliga favoritdelar i ”Dannyboy” är rätt långt fram i romanen, när jag låter det förflutna ske i två perioder växelvis – dels skildras en utgångskväll hösten 1995 och dels en år 2000, med samma personer inblandade, samtidigt som ramberättelsen som utspelas år 2002 puttrar på i bakgrunden. Textmässigt är det romanens mest avancerade del, styckena hugger in i varandra med sömlösa tidshopp som kan se ut exempelvis som det här:

– Hej, svarar jag.
– Du verkade lite ensam.
– Ärligt talat verkar mina vänner ha gått hem, säger jag.
– Vilket slöseri, säger hon. Jag heter Rebecka. Vad heter

– den där whiskysorten som vi drack hemma hos dig för ett tag sen? frågar jag fem år senare. Den där i den lilla knubbiga flaskan?
– Knubbig kan du vara själv, säger Rebecka och försöker nypa mig i sidan för att sedan brista ut i ett frenetiskt skratt. Jag har blivit rejält omdrucken i kväll.

De här tidshoppen, här mellan -95 och -00, finns i och för sig på flera ställen i boken, men mellan sidan 173 och 185 (pocketversionen) sker de mellan tre olika tider och jag tyckte att det var briljant när jag skrev det för hundra år sedan och jag gillar det fortfarande och jag kommer nog att fortsätta göra det så länge jag står upp.

Men bara för att visa hur jäkla obarmhärtig jag är så har jag nu i filmmanuset kasserat tillbakablicken från år 2000 samt flyttat 1995:an till manusets första tredjedel. Helt utan pardon. I dag går inget säkert när jag har en sax i min hand. Watch out alla med hår där ute.