Kategori: Författande

Jag fikade med en kompis på eftermiddagen i går och gjorde några tappra försök att förklara vad den nya boken handlar om, eller nej för den delen, inte vad den handlar om för det nämnde jag inte ett ord om tror jag, utan istället vilken typ av bok det är, vad för typ av berättelse det är, vilka typer som bor däri och vilken känsla den ska förmedla.

Och det är där jag känner att det blir så svårt. För på ett sätt följer den i spåren på ”Dannyboy”, det är fortfarande en känslomässigt velande kille som står i dess centrum och de följder hans velande får, men han är fem-sex år äldre och hans omgivning likaså vilket gör att det som i ”Dannyboy” ändå andas ungdomlig livsglädje mitt i all bedrövelse är utbytt mot något annat, något unknare, något mer osympatiskt och samtidigt något mer realistiskt och möjligen möjligen en typ av svagt ljus i slutet av tunneln, jag har ännu inte bestämt mig för vilken riktning boken slutgiltigt ska ta.

Och samtidigt som jag känner att det är ju precis det här som jag vill skriva maler ändå tanken där bak i skallen att vem fan mer än jag själv har något som helst intresse av det här jävla ältandet?

Jag är så positiv att det strålar om mig just nu.

Romanskrivandet gör mig deprimerad. Inte särskilt allvarligt, men lite. Det är ett djupdykande in i mig själv och även om det som kommer ut är fiktion går det inte att undvika att se att det på något sätt handlar om mig själv och att jag inte är helt nöjd med hur porträttet som målas upp ser ut. Med personen däri, hur han handlar, hur han tänker, hur han med logik resonerar sig fram till de val han gör. Det är inte en spegel men på något sätt är det väl det ändå och jo, det gör mig lite nedstämd ibland och den här morgonen hör till de stunderna.

För det är inte sådan jag vill vara. Det är inte sådan jag är. Väl?

Jag vet inte om det stör eller glädjer mig att romanen jag skriver för tillfället verkar bli en synnerligen osympatisk historia. Jag vet bara att det är precis så det just nu är.

——

Nu ska jag gå på Kristallen-galan och lämna alla bryderier därhän. Slips på.

Det är sex år sedan i dag och eftersom skottåret gör sitt är det i år precis som för sex år sedan tisdag den 11 september. Och jag har inte tänkt på den på länge men faktum är att jag några veckor efter terrorattackerna skrev en novell. En novell om vad som skedde i mitt liv den där tisdagseftermiddagen i mitten av september för sex år sedan när jag synnerligen oframgångsrikt försökte läsa statskunskap B på halvfart ute på Frescati samtidigt som jag jobbade heltid.

Jag minns inte i vilket syfte jag skrev den, jag antar dock att den hade ett specifikt syfte eftersom jag aldrig skriver noveller annars och när jag läser den nu ser jag att det är en del saker jag skulle gjort annorlunda i dag, men precis som jag skrivit i bloggen så många gånger förut och även i bokmanuset jag jobbar med nu så var såväl jag som tillvaron en annan då, så det är väl inget konstigt med det. Jag ser också att en del grepp, ordföljder och tankar senare skulle komma att dyka upp i ”Dannyboy”, eller så hade jag redan skrivit dem i romanen och snodde friskt till novellen, återvinning hör ju framtiden till.

Hur som helst, eftersom i dag är just i dag publicerar jag den här, för i något annat sammanhang har jag svårt att se att den skulle bli använd.

15.20 till 16.50
Mot Mörby centrum! Se upp för dörrarna! Och dörrarna stängs. Någons mobil åker upp. Gammalt tåg, ett sammelsurium, ohörbart, fragmenten kommer fram. Ja! Har du hört? Ett plan – vad? Är det två? Fy faan. T-centralen passerad och tåget svischar genom tunneln. Östermalmstorg och vi skramlar vidare. Stadion, Tekniska och så hur långt som helst i mörkret när ljuset slocknar och jag hör hon med mobilen, tuggar tuggummi också, smackar, näfyfan vad läskigt är du säker?! Jaa, ja vi hörs hördu, puss och hej. Puuss!

Alla av. ALLA av vid universitetet. Raska steg för klockan är ju långt över halv fyra. Halvfart my ass, här är det minsann ingen halvfart, först upp ur rulltrappan yes! Hoppas jag kommer ihåg hur de ser ut. Har ingen susning om deras namn. Kvart i fyra fan också, lubbar över asfalt, gräs, grus och varför skulle vi ses där allra längst borta? In vid cafeterian, förbi biblioteket, någon skriker bakom, nej de är två, de springer förbi mig, i panik, de kubbar, de är utbytesstudenter, ett eget släkte säkert tyskar, nehej de ropar till varandra på bred amerikanska och är borta runt ett hörn.

De sitter vid ett bord. Seminariegruppsvännerna. Ursäkta jag var tvungen att sticka förbi jobbet, de slet och drog i mig. De nickar och bryr sig nog inte om mitt ljug, jag är ju ledig idag. Då kör vi, ska vi bestämma att vi ses på lördag också? Alla är väl lediga då? Klockan tio säger… var det Eva tro? Alla instämmer, tio, vilken kalastid för en seminarieträff! För vi måste ju vara redo till nästa veckas presentation. Första gruppen att redovisa, det är stort! Men är inte klockan tio lite … ja det är ju ändå lördag … men jag talar för döva öron, de har passerat tröskeln till … ja till platsen där morgonstund har guld i mund istället för sex timmar gammal fylla. Ja vi säger väl halv elva då! jämkar Eva (?).

Hennes anteckningsblock. Fullt av anteckningar, krumelurer och tankar. Jag tänkte att vi kanske skulle dela upp arbetet så här, och så kommer de igen, i Uppsala kallade vi dem intisar men jag vet inte om det går hem här, här i Sthlm, de kommer runt hörnet, de är fyra nu och fortfarande amerikaner och de två killarna ser ut som Tommy Hillfiger. Phone cards. De stammar, gråter och vill ha phone cards. Tommy Hillfiger ett sticker in ett bankomatkort i telefonautomaten. Vi tittar på dem i tystnad. Evas anteckningsblock, jag sneglar lite i det och nej – jag förstår inte vad hon skrivit så det här går nog inget vidare för mig.

FUCK this MACHINE! Han ger på den med vänstern och högern. Uppercut jabadabado! Tommy Hillfiger två är framme vid vårt bord. Anyone of you guys have a phone card? Vi stirrar på honom. Vad ska vi göra? Ingen har ju sett ett telefonkort på fem år. Minst. Ruskar på huvudet. Erbjuda telefon till låns? Nja, det luktar utlandssamtal lång väg, vi håller inne med våra Nokia.

Something terrible. Han säger att something terrible has happened and we really need a phone card. Men vi fattar inte varför ett phone card skulle förändra vad som än hänt och de är lite otäcka. Oviljan lyser igenom FUCK YOU swedes let´s go. Försvinner gör de, runt hörnet snubblar de, skriker, larmar och kanske hör det till.

Det var värst.

Hummanden. Nåja, om vi återgår till hur vi ska dela upp det så kanske

Avklippt. Eva är avklippt och jag tänker på inget. Tänker på Tommy Hillfiger och jag ser att hon mitt emot gör det också. Kikar runt hörnet försynt, men det är tyst nu, säkert tomt. Eva tittar upp, näsrynkar, kanske ska vi förbereda oss en och en och återsamlas om … klockan fem?

Uppbrott. En sitter kvar, två till biblioteket, jag till cafeterian.

Kaffet är hett som aj fan! och jag ser att hon skrattar. Men hej hur är det? Här själv? Jajavisst, sitt ner. D-uppsats? Nä, men jag skrev en c-uppsats för en miljard år sen, fyra och ett halvt i alla fall. Ljumma skratt. Malin eller Maria? Kommer aldrig ihåg. Skönt sitta ner, fortfarande varm sedan hetsen hit. Har du sett de där amerikanarna? Nähä. Nä de verkade stirriga på nåt sätt. Kanske har nån gjort sig av med stollen Bush. Ja det vore ju en förlust. Skrattar. Jag? Försöker läsa b-kursen i statskunskap. Nä, svårt när man jobbar även om det är halvfart. Mm, jag är kvar där. Jodå. Det är okej.

Vibrerar. Spritter till. Vänjer mig aldrig när mitt lår vibrerar. Ursäkta. Jag måste nog, jobbet tror jag. Hallå?

Hon har vackra ögon. Tittar in i dem och rösten maler i örat. Hör hälften när hon ler mot mig. Mumlar något. Ja. Jaja. Okej. Ja. Jag är där på stört.

Någon har säger jag och berättar allt för henne. Är det sant?! Nähä? Men hur? Rasat? Det är ju absurt, det är ju, är ju, ju nästan lite coolt. Att någon kan, ja

Reser mig. Ursäktar. Måste in. De behöver alla de kan få in. Glömmer nästan väskan. Rusar. Hej då.

Över gräsmattan mot tunnelbanan. Det står en amerikan på gräset och skriker efter ett phone card. Rösten är gäll. Jag sprintar, trapporna, smiter genom spärren, halkar, åker kanna på golvet det svider, upp och tränger mig i rulltrappan. Tro på fan tåget kommer jag kastar mig in i det. Mot Norsborg! Se upp för dörrarna! Och dörrarna stängs.

Ibland kommer det dagar då dokumentet dissar mig. Skrattar mig rakt i ansiktet, säger tror du verkligen att det här är intressant för någon annan än dig själv? och tillägger fan, tycker du ens att det här är intressant för DIG SJÄLV?

I dag är en sån dag. Fan.

Jag ser till min söndagsglädje att ”Dannyboy & kärleken” recenseras fint hos Bokhora i dag. Men Johanna som skrivit inlägget fick tydligen tag på den vid Bokhoras senaste bokbyte. Det betyder ju att det fanns någon där som inte längre ville äga min roman. Vafalls!?

Jag vet att det inte är någon exakt vetenskap, men ändå. Jag tänker på det här med kunder som köpt denna bok har även köpt-systemet som Adlibris och Bokus har på sina sajter. Den på Bokus har jag aldrig förstått mig på, den verkar helt statisk trots att jag vet att min roman säljs en del där och speciellt i somras när den var med i en kampanj, men den på Adlibris ändras en del från och till, dock är det ett antal titlar som återkommer, vilket jag tar som ett tecken på att den faktiskt säljs tillsammans med de här böckerna.

Och det är här jag blir lite fundersam. För de titlar som med ojämna mellanrum dyker upp i Adlibris högerspalt är Jenny Jägerfelds ”Hål i huvudet”, Sigge Eklunds ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, Cecilia Aherns ”PS Jag älskar dig”, Fredrik Eklunds ”Bananflugornas herre”, Fredrik Strages ”Fans” och tidigare även Fredrik Virtanens ”Olyckligt kär i ingen speciell”, även om det var ett tag sedan jag såg just den.

Och det är inget fel på de böckerna men problemet är att jag inte läst en enda av dem. Jag äger ”Fans” men har av någon anledning den liggande oläst på en hylla och jag kan mycket väl tänka mig att läsa Sigge Eklunds, men faktum kvarstår – jag är i total osynk med dem jag paras ihop med och jag undrar vad det beror på.

Jag känner mig sliten. Osund. Jag har en finne under hakan och den stör mig, jag känner mig rosslig i halsen och det irriterar mig och jag vill ut och springa springa springa men det paras dåligt med rossligheten och det gör mig galen. Nja, inte galen men lätt störd och det räcker långt denna bleka tisdagsmorgon.

Jag strök förresten det tredje rimordet i meningen jag sökte bistånd för i går. Nu ser den ut så här:

Det finns gränser som inte bör överskridas, beteenden som inte får överdrivas och mönster som inte ska uppvisas alltför tydligt fullt så tidigt.

Jaja, det blir nog en bok vad det lider av det där också.

Det finns gränser som inte bör överskridas, beteenden som inte får överdrivas och mönster som inte ska över… Ja vadå?

Vart är Saol när den behövs som bäst?

Eller så bryter jag mönstret och skriver något helt annat. Ja, kanske det.

Morgan är orolig. Han för oväsen, bråkar och stökar om att jag måste se till att de roliga detaljerna kvarstår i filmmanuset. Han brummar till när han ser att killen i tyrolerutstyrsel försvunnit från inledningen (som om jeppen i frack inte räckte) och drar ett hisnande andetag, inte direkt av förtjusning, när han förstår att jag förlagt bokens 2002 till 2008 med allt vad det innebär.

Och inte heller jag vet ju inte om det är rätt väg att gå. Det är inte lätt att veta vad som ska försvinna, vilka detaljer som ska sopas bort, vilka som ska vara kvar och vilka nya som ska tillkomma i det som verkligen måste bli ett kortare manus. Och mycket av romanens lustiga smådetaljer har ju tillkommit via infall, en tanke eller slumpmässig vardagshändelse som blivit en detalj i boken, småincidenter som i vissa fall utvecklats till motorer i handlingen (som Alexander Bards plånbok och Sandvikenmänniskornas oväntade uppdykande) eller i andra förblivit just parenteser i förbifarten, som i fallet med tyroler-Mats i bokens början. Och hur viktiga är egentligen infallen? När man ser den stora bilden? Jag vet inte. Men jag önskar jag visste för då skulle min självsäkerhet växa exponentiellt.

Det är kanske som med glass. Det är ju så mycket tråkigare att äta utan strössel. Fast ibland måste man ju vara försiktig med strösslet, annars blir det … ja för mycket.

Åh herre Jesus jag är verkligen på hugget i dag.

——

Ah, DN tar ännu ett steg mot framtiden och börjar sätta sifferbetyg även på sina skivor. Undrar om någon fortfarande orkar gnissla tänder? Själv tycker jag hur som helst att det är finfint.

Och MIA:s ”Jimmy” är för övrigt även denna veckas bästa låt.

När jag läser igenom manuskriptet är det med en övervägande känsla av glädje. De drygt femtio sidor jag fick ur mig i våras är visserligen kanske inte briljanta rakt igenom vilket jag gav sken av i fredags efter att ha läst de första två kapitlen, men de har potential och jag tycker om dem, jag tycker om den fadda smak av leda som finns i huvudpersonens väsen och hans strävan efter att bli något annat än det han tyvärr utvecklats till. Ja, han är en smula cynisk och ytligt ter han sig som något av en räddhågsen och relationsflyende schablon, men han har en strävan, en önskan, en möjligen fåfäng men ändå helt reell längtan efter en annorlunda tillvaro än den han grottat ner sig i.

Och så har vi ju hon som är med barn och det känns fortfarande som handlingens främsta motor och jag är väldigt glad över att jag vaknade med henne på min näthinna en natt i höstas.

Det ska nog ordna sig med den här boken också.

Jag vill ha junkien åter. Jag vill vandra i minnenas allé och grotta ner mig i något förgånget för jag längtar den känsla det ger. Den bitterljuva känsla av något som flytt men ändå fortfarande är, något som inte går att ta på men ändå kan förnimmas som en undflyende bisats som viskar långt där borta, där borta där man inte riktigt kan se men ändå ana att något finns.

Ja jag vet att jag pratar i nattmössan men det gör mig inte så mycket för jag vill åt den där känslan så mycket att jag håller på att bli tokig. Nej. Mitt förstånd är intakt, åtminstone till den grad det alltid har varit.

Men jag saknar känslan, jag vet inte vart den tagit vägen och tro mig jag har letat runt hela Odenplan och därtill en bit bort mot Sankt Eriksplan även om gatorna där inte är mig riktigt lika hemtama och jag för ett ögonblick i en dunkel gränd gick vilse och irrade bort mig från den rätta vägen i trakterna kring Röda Bergen.

Som om jag ens visste vilken den rätta vägen är. Nej, jag ville så klart bara göra mig märkvärdig och citera Dante. Min mamma brukar kalla mig för Dante ibland, så helt ute och velocipedar är jag ju inte, för att citera en nyligen stängd blogg.

Men minnesjunkien står varken att finna i den klassiska litteraturen eller Vasastan. Jag undrar och undrar och undrar var du finns och vad jag ska ta mig till för att hitta dig åter.

Jag läste igenom kapitel ett till tre i går av romanen, jag tyckte de var briljanta. Det behöver så klart inte betyda ett endaste dugg mer än att jag gillar min egen uppblåsta figur, det är ju jag själv som skrivit det gubevars och det vore väl större skandal om jag inte gillade det, men ändå, jag blev positivt överraskad.

Men samtidigt gjorde läsningen mig brydd. För språket är så mycket junkiens, den ton jag tyckte jag fann när jag skrev de där apalånga inläggen som aldrig ville ta slut i vintras, de där minnet var som en vindlande å som aldrig verkade nå sitt mål men till sist ändå alltid fann det. Berättelsen jag skriver i boken är visserligen så mycket nutid den kan bli, men om junkien ingenstans står att finna, hur ska jag då kunna nå tillbaka till språket och komma framåt med texten?