Kategori: Författande

Jag fick ett samtal från från min chef tidigt i går förmiddag. Jag behövde verkligen inte eftersom min ledighet gäller till på måndag, men de skulle ha en textkurs för redaktionen på fredag, var jag möjligen intresserad av att medverka?

Glädjen i mitt bröst när jag sa ja överraskade mig faktiskt. Jag trodde inte att jag saknat dem så mycket, men uppenbarligen har jag det. Något lättade inombords, jag vet inte riktigt vad, men det var en fin känsla. Jag är kanske inte byggd för att skriva på heltid, sitta på min kammare, stirra in i skärmen. Eller så har den här hösten bara varit … fel på något sätt. Jag vet inte, kan inte sätta fingret på det. Men något har varit skevt.

Hur som helst återstår tre dagar. Tre dagar förhoppningsvis fyllda av text. I går eftermiddag satt jag i en läsesal på Stadsbiblioteket och skrev, och fick nästan ur mig tre sidor. Jag försöker nog upprepa proceduren i dag.

Jag lovade häromdagen i en kommentar att skriva lite om den mystiska frackbilden som jag la ut. Eftersom jag är en sådan som håller mitt ord ska jag därför göra det precis nu.

Bilden på den halva överkroppen i fracken var ursprungligen tänkt som baksida till ”Dannyboy & kärleken”, jag hade en idé om att när man la boken utfläkt med ryggarna uppåt skulle man se en hel överkropp, med fracken på vänster kroppshalva och t-shirten på den högra eftersom det är de två klädesplagg huvudpersonen har på sig genom boken. Ärligt talat minns jag inte riktigt varför idén spolades och baksidan kom att bli helt röd, kanske var det svårt att få plats med den text som behövdes.

Jag föreslog också, möjligen drabbad av tillfälligt storhetsvansinne, ett särskilt omslag där fracken hamnade på framsidan och t-shirten på baksidan, som skulle säljas i Uppsala och eventuellt Lund, städer där man vet hur en frack ska bäras. Inte heller den idén kom, av någon outgrundlig anledning, att realiseras.

Bilden på omslaget till ”Dannyboy” togs i mitt vardagsrum under stor tidspress en dag i mitten av september 2004. Jag hade ratat förlagets originalförslag, motivet var detsamma men killen på deras foto, en byråbild de hittat någonstans, var alldeles för modellig och tröjan han bar var dessutom inte en riktig t-shirt, utan en sån där långärmad tröja i t-shirttyg med uppkavlad ärm. Den var dessutom orange och inte gul. Jag fick panik och tvingade förlaget att låta mig försöka fixa fram en bild själv. Visst, men vi behöver bilden senast i morgon, sa de. Jag riggade och fixade, hängde upp ett rött lakan (som även figurerat i andra bloggsammanhang) framför fönstret, rotade fram en gul t-shirt som jag på modellmanér satte fast en klädnypa på baksidan av armen på, så att tyget skulle smita åt kring bicepsmuskeln bättre, och byggde ett torn av mina litteraturhistoriaböcker på soffbordet – litteraturhistoria skulle ju på sätt och vis skrivas gubevars – som fick agera stativ till min digitalkamera. Därefter började jag posera.

Det gick inledningsvis inget vidare. Det var nästan omöjligt att få det resultat jag önskade, och det första förslaget jag skickade in till förlaget fick nobben, jag poserade för stelt tyckte de, min arm hängde, det fanns ingen kraft i den, inget som skulle locka kvinnor att köpa boken. Sagt och gjort, jag kallade in Peter som alltid kan få fram det bästa i mig, och plötsligt fanns det kraft, styrka och hållning i min kropp. Han tog bilden, förlaget lät sig nöjas, och jag kunde sova tryggt med vetskapen att min överkropp skulle exponeras i tusentals exemplar.

Synd att huvudet är bortkapat bara.

Jag skrev inte en rad i går. Jag var bakfull efter ”Könskrig”-releasen på Papa Ray Ray i onsdags kväll, och var tvungen att lägga de energireserver jag ändå hade på att vakta sju månader gamle Hiro. Jaa du, tänk om man fick göra så där utan att få däng, sa mannen jag stötte ihop med uppe i Stadshagen som var ute och promenerade med en liten spetstik vars bakdel Hiro uppvisade fascinerande långvarigt intresse för. Jag hummade smått förläget något ohörbart till svar, tyckte inte det fanns så mycket annat att säga.

Hiro är rätt snäll. Förutom att han, på vår väg tillbaka till hans hem efter att ha hängt i Rålambhovsparken, ansåg det vara en god idé att huka sig och mycket omständligt göra en rejäl nummer två mitt på övergångsstället vid Drottningholmsvägen vid Fridhemsplan, ackompanjerad av den gröna gubben som ettrigt tickade ner mot bilarnas återinträde på vägbanan, så flöt allt fint.

Jag börjar bli en riktig hejare på hundvakteri, jag har ju tidigare skrivit om mina erfarenheter av Whimsy. Men jag tror att min längtan efter en hund får stanna vid en teoretisk tanke åtminstone i några år till. De är ju som … ja som … som små barn.

Det stör mig att jag inte spenderade en hundring av mina Pilsner Urquell- och cava-slantar till ett exemplar av boken på festen, som för övrigt var mycket trevlig, kanske hade mitt huvud dessutom mått bättre i går. Jag fick ett exemplar av Elin Alvemark på releasefesten i Göteborg på bokmässan, men det gav jag bort till min vän Anna i födelsedagspresent, och nu sitter jag här, visserligen inte med skägget i brevlådan men åtminstone boklös trots två goda försök.
——

I dag ska jag, förutom att gå till tandläkaren, skriva. Minst två hjärtskärande sidor. För det är lite så jag känner mig.

Två veckor kvar tills jag börjar jobba igen. Två veckor. Fjorton veckor avverkade. Jesus vad tiden går.

Hur ligger jag till då? Tja, jag vet inte riktigt. Självklart hade jag nog velat vara lite längre gången i min textskrivarprocess – jag skulle ju vilja vara klar redan nu – men samtidigt är det som att jag mer eller mindre hade förväntat mig att jag inte skulle hinna lika långt som jag planerat, vilket väl betyder att jag mer eller mindre är i fas. Ungefär. Kanske i alla fall.

Läste igenom större delen av texten i lördags. Det kändes rätt bra trots allt. Mitt udda sätt att ordna kapitlen kändes stundtals lite sökt, men det kanske ger sig när helheten framträder i klarare ljus. Åtminstone är det vad jag hoppas på.

Jag känner mig glåmig i dag. Det är med andra ord en helt vanlig måndag.

Nej, det blir inget tidshopp. Jag tror att min berättelse får löpa linan ut inom en ganska snäv tidsrymd, ett ögonblick i tiden, med en öppen början och ett oskrivet slut. Lyckas jag bara få känslan av uppgörelse – med det egna jaget, historien och kanske även den närmaste omvärlden – att framträda på det sätt jag hoppas så bör det bli bra ändå. Det är nog ändå där fokus måste ligga.

Åh vilken vag rappakalja. Men jag känner att jag inte kan vara mer konkret, inte utan att avslöja saker jag vill låta vara osagda i det här läget.

Jag önskar att jag kunde känna samma säkerhet över hela texten som jag känner över dess första sida. Nej för den delen, hela det första kapitlet är väldigt bra. Det känner jag. Men resten då? Tja, nja, mja, det är för mycket att ta in för att jag ska kunna avgöra.

Manuset består i nuläget av 149 929 tecken. ”Dannyboy” var på lite drygt 339 000, vilket skulle innebära att jag ännu inte nått halvvägs om jag följer samma måttstock. Men jag tror att jag nyss passerade krönet. Jag tror att den här berättelsen är lite kortare, lite mer intensiv, även om tempot är lägre och meningarna längre. Jag tror det.

Men jag har nog egentligen ingen aning om någonting.

Jag befinner mig vid ett vägskäl. Bokjäkeln står och väger. Jag vet inte vilket håll jag ska tippa historien åt, kanske är det till och med dags för ett tidshopp, jag kan inte bestämma mig.

Jag har vid något tillfälle för länge sedan sagt, eller om det var Peter som sa det i en kommentar, ja så var det visst, att den här bloggen ofta är personlig men aldrig särskilt privat. Ungefär samma balansgång försöker jag mig på i romanen, men det är svårare, texten är så mycket längre, det som skrivs når heller inte någon mottagare i förstaläget när jag skriver, ärligheten blir större eftersom gränserna inte syns lika tydligt, svängarna blir vidare och risken för att köra i diket ack så mycket större. Var går gränsen för vad som är intressant för en läsande publik och vad som är intressant bara för mig själv? När går det personliga ältandet över gränsen och blir ett privat träsk jag sjunker ner i? Som bara berör och intresserar min egen person? Jag har ingen aning, men jag hoppas att jag håller mig på rätt sida av den tunna röda linjen.

Men vägskälet. Vänster eller höger? Framåt eller bakåt? Eller kvar på samma ruta? Åh varför blev jag inte civilingenjör som jag tänkte från början istället?

Jaha, ryktet visade sig stämma. När Alex Schulman romandebuterar nästa höst blir vi förlagskamrater, och vi ska enligt ett pressmeddelande jag fick tidigare i dag även dela förläggare.

Det innebär alltså att jag inte bara delar förläggare med Sveriges mest lästa författare – Camilla Läckberg, utan även med Sveriges mest lästa bloggare (även om han är avgången från tronen). Nu undrar vän av ordning: När ska det här börja färga av sig i mina försäljnings- och besökarsiffror?

Det är underligt vad platser betyder. Hur vi använder dem, vilka roller de spelar i ens liv.

I min första roman utnyttjade jag främst Södermalm för mina syften. Det föll sig naturligt, det var platsen i Stockholm jag mest hängde på vid tiden då den skrevs, även om jag faktiskt aldrig bott på den ö som sägs vara huvudstadens största. Men jag hade lägenhet vid Gullmarsplan, mitt arbete låg på Bondegatan och min flickvän bodde vid Nytorget, det föll sig naturligt. Än i dag, fyra år efter att jag lämnade söderförorterna för att bosätta mig i Vasastan, tycker jag nog längst inne att jag i grund och botten är en Söderperson, även om vissa hävdar att ränderna sedan länge gått ur och att jag mer och mer även mentalt blivit en Vasastadsbo.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

I den nya romanen bor huvudpersonen i Vasastan. Det föll sig naturligt, jag bor ju där, jag vandrar gatorna upp och ner, jag börjar lära mig dess gränder bättre än jag lärde känna östra Söder när det var mitt och Dannyboys revir. Dannyboy var ju dock aldrig hemma där, han säger sig snarare hata hela Stockholm och ändå dras han dit eftersom han … ja han har visserligen ingen annanstans att ta vägen men det finns väl något mer också, en djupare orsak, en tanke bakom det.

Men det är inte det det här handlar om.

Den nya boken är inte lika platsspecifik. Även om jag vet att huvudpersonen och hon som är med barn fikar på Bönor & bakat i inledningskapitlet, så står det ingenstans. Inte heller att han väntar på henne vid en tunnelbaneuppgång vid Sankt Eriksplan på bokens första sida. En tunnelbaneuppgång, javisst, men vart, nej. Troligen är det väl för att jag vill bryta mönstret, ”Dannyboy & kärleken” är en dygnslång Stockholmsvandring som går att följa på en karta nästan på metern när, men jag vill att den nya romanen ska vara mer undfallande, mindre specifik, inte lika beroende av den lokala geografin.

Eller så är Vasastan helt enkelt bara mer anonymt i största allmänhet.

Men platser. De betyder ändå något. För mig är Sandviken och dess nejder barndomen, Uppsala platsen där jag började bli den jag i dag är, Söder var nästa steg i utvecklingen, eller ja kanske egentligen något av en avveckling när jag rannsakar mig själv men jag hoppas att Vasastan är platsen där jag slutligen, äntligen, till sist blir vuxen. På riktigt. För jag känner att det kanske börjar bli dags nu.

Det var det jag ville ha sagt.

En vanlig fredagskväll i en källare i Luthagen i Uppsala.

Det är en sån där dag. En sån där tisdag. En sån där tisdag då texten känns meningslös, ointressant och vattnig. Varför ältar jag de här sakerna? Varför tar berättelsen aldrig fart? Det finns ju en fin historia däri, varför lägger jag så mycket ludd kring allting? Varför envisas jag med att berätta istället för att gestalta, varför gör jag det greppet till huvudfåra när det bara skulle vara en avlastning? Är min tanke med kapitelnumreringen bara löjlig? Kommer någon överhuvudtaget att tycka att det här har någon som helst kvalitet? Tycker jag det ens själv? Varför komplicerar jag saker så förbannat mycket? Jag vill ju bara … ja jag vill bara … ja vad fan vill jag egentligen.

Argh.

Vi står vid ett vägskäl längs E4:an någonstans mellan Ulricehamn och Borås. Stefan har klättrat in i en hage och tar en bild på en hästräfsa, jag har köpt Göteborgs-Posten och Morgan pratar om Kålle och Ada. Temperaturen stiger.

Uppdatering 12.58: Morgan låter hälsa att om jag istället för att hålla på med datorjäveln hela tiden istället hade kollat mig omkring, så hade jag vetat att vi sedan länge lämnat E4:an och nu åker på riksväg 40. Yadayadayada säger jag.

Det har varit min mest produktiva dag hittills, något jag knappast anade när jag vaknade i morse. Men 8 838 tecken, vilket torde innebära knappt fem romansidor, senare känner jag mig nu redo att gå iväg en sväng på Lykke Lis releasekalas på Pet Sounds Bar.

Men först en smörgås. Oh the glamour.