Kategori: Författande

Nej, det betyder inte per automatik att det är ett storverk. Ja, det kan fortfarande bli ett magplask utan dess like. Men faktumet att jag nu för första gången åtminstone låtit någon titta på delar av den nya romanen, de första fem kapitlen rättare sagt, och som svar fått ryckcitat i stil med jag tycker att det är riktigt bra och utmärkt tryck i berättandet och framför allt tycks du ha hittat tonen och vad gäller språket tycker jag att det är föredömligt effektivt samt du har något på gång som sannolikt blir bättre än ”Dannyboy & kärleken” får mig ändå att gå med lite lättare steg i dag.

Att boken bara är lite drygt halvskriven samt att det nog fanns en orsak till att jag släppte ifrån mig just de fem första kapitlen och inte hela klabbet låter vi vara ett par vilande faktum en dag som denna.

Det är underligt hur mycket i tillvaron som kan försvinna utan att man mår dåligt av det. Hur saker kan hyvlas av bit för bit, plockas undan lite här, lite där, tills man en dag inser att något väsentligt gått förlorat, utan att man egentligen vet hur det gått till. Det enda man vet är att det man nu har framför sig är väsentligt mindre än det gamla. Och hur man stirrar på det utan att vara säker på om det är bra eller inte.

Just nu talar jag inte om något annat än filmmanuset, även om det där känns applicerbart även på livets mer viktiga ting. Jag satt och hyvlade hela kvällen i går, putsade ner smörkniven, sandpapprade den, tog ett rejält bett här och där och till sist såg ögonen i kors av trötthet och jag hade lyssnat på Belle and Sebastians ”If your feeling sinister”-platta sju gånger enligt räknaren i iTunes. Ja, det är mycket men så hade jag inte hört den på säkert sex år heller.

Hur som helst, filmmanuset är nu nedkapat med cirka en femtedel av den ursprungliga längden. Lägg därtill att jag redan i ursprungsversionen hade kapat bort en … ja låt oss säga en fjärdedel av romanen. Och lägg därefter till att jag i den roman som gavs ut hade kapat cirka trettio sidor text från min ur-”Dannyboy”, och vi landar i en konklusion att det nu föreligger en filmmanusversion som ter sig rätt … kort.

Och jag undrar vad det är som försvunnit i alla dessa filningsprocesser. Vilka delar av mig som försvunnit utan att jag ens märkt det. Och om det gör något att de inte längre finns.

Ja jag säger då det. Här kapas det text å det grövsta – dialoger avrättas, händelser lider sotdöden och scenbeskrivningar putsas ner. För även om det sista visserligen inte gör filmen kortare, så gör det manuset det. Och just nu har jag blivit besatt av att sidantalet måste ner. Etthundranio nu. Klarar jag hundrafem utan att börja gråta? Inte utan brunch i magen i alla fall. Dags att bege sig.

——

Oh my goodness, trodde jag verkligen att det var trind som en gris jag behövde bli för att komma i rätt sinnesstämning för att kapa text? Kung Carls bakficka må ha ypperlig brunch, men påminn mig om att överförtäring av mat skapar paltkoma innan jag får för mig såna här dumheter nästa gång tack.

Jag borde tvätta, men det finns inget tvättmedel hemma. Jag borde raka skallen, men jag blir så rödflammig i uppåt ett dygn efteråt vilket rimmar illa med kvällens fest. Jag borde … ja jag borde ju …

Ja jag borde så klart mest av allt skriva.

Jag erkänner – jag har nu jobbat i tre veckor och jag har inte skrivit en skönlitterär rad. Jag har visserligen varit mer än vanligt tankeockuperad av olika saker vilket väl påverkat kvällsskrivandet negativt, men det är trots allt ett oroande tecken att jag trots så höga föresatser inte fått ur mig någonting.

Det enda jag gjort är att stryka i filmmanuset. Korta det, ta bort text. Jag går alltså bakåt i min textutveckling vilket väl knappast är meningen med livet.

Fan också.

Manusstrejken i Hollywood kräver ju sina offer med inställda pratshower och uppskjutna seriepremiärer. Bland annat har säsongspremiären av ”24”, till min stora förgrämelse, skjutits upp på obestämd tid eftersom Fox vill kunna köra samtliga avsnitt i följd. Sådan tur då, att den här fantastiska lilla filmen letat sig ut på nätet:

Datornörderi a la 1994 meets Jack Bauer, och lite magi uppstår så här på söndagsförmiddagen.

Jag öppnade mitt textdokument i går kväll, tänkte att även fast jag inte funnit ro att skriva på sistone av flera anledningar, så kan jag åtminstone läsa vad jag skrivit, rekapitulera de senast nedtecknade kapitlen i mitt huvud, försöka minnas vartåt det är på väg.

Och det slog mig vilken sorglig berättelse det är. Även om min förra roman också hade en grundton i moll som sockrades med doser av dur, så är det inget mot det här. Det finns en ledsamhet i berättelsen som jag inte riktigt kan förklara, jo, det kan jag kanske på något vis men jag har ingen större lust att göra det, en nedstämdhet i fundamentet som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den. Hur läsaren ska hantera den, tolka den, ta till sig den.

Huvudsaken är väl förhoppningsvis att sorgen beskriver något som är bra, något som har kvalitet, djup, säger något om någon mer än min egen person.

Oj vad jag hoppas det.

Om jag inte visste det tidigare så vet jag nu vad jag ska spendera varje ledig stund med fram till fredag eftermiddag: Fick just veta att 600 sidor ”Chockdoktrinen” bör plöjas igenom så att jag inte behöver skämmas när jag ska intervjua Naomi Klein på fredag eftermiddag. Hua.

Vilket innebär att det där med att skriva skönlitterärt varje kväll efter jobbet nog lär få stryka på foten. Igen. Bad Daniel.

Ah, jag ser att mitt the making of my bokomslag-inlägg från förra helgen blivit en notisnyhet i Svensk Bokhandel (ej på nätet). Det är … öh, intressant att se sina något överdrivna bloggharanger i tryckt skrift, och inte bara på skärmen. Jag hade ratat förlagets förslag, tvingade dem att ändra sig. Eh, sanningen är väl att de kunnat köra över mig hur mycket de ville men istället var snälla och lyssnade på vad jag ansåg. Oh well.

——

För övrigt sitter jag nu åter på jobbet, redo att vara kulturreporter på heltid så det glöder om det. Jag har spenderat mina första nittio minuter med att städa såväl det verkliga som virtuella skrivbordet, och nu ska jag på möte. Det är ett hårt liv.

Romanen ja. Som jag inte blir klok på. Som jag inte får grepp om. Som är en undflyende berättelse som kan skönjas likt en hägring vid horisonten men som vägrar att stå still och låta sig bli nedtecknad på ett vettigt sätt.

Åtminstone är det så det ofta känns när jag sitter framför mitt textdokument.

När jag skrev min första roman fanns en ramstruktur som var svår att ignorera, Dannyboy inleder sin flykt en tidig lördagseftermiddag i slutet av maj och ett dygn senare har han på fler än ett sätt genomfört en cirkelrörelse som leder till att han måste konfrontera vad han ställt till med. Det visste jag redan när jag började skriva att han skulle tvingas göra, det fanns inte så mycket att göra åt det, även om vägen dit vindlade sig fram och tog han följde stigar jag ursprungligen inte planerat. Det fanns ett givet slutmål.

Den här gången gör det inte det. Det jag fortfarande tror kommer att heta ”Vi har redan sagt hej då” är en berättelse som mer eller mindre skrivs i realtid och som hämtar sin inspiration från verkligheten runt mig och inuti mig men som på intet sätt utger sig för att vara något annat än en roman. Det finns ingen given ramberättelse, det finns bara två personer, deras möte, ett par prekära faktorer samt hur deras respektive känslomässiga situationer påverkar vad de tar sig för. Och det är ironiskt nog, trots deras på ytan mer vuxna liv, en påtagligt vingligare tillvaro som skildras.

Och nu, ed texten kanske skriven till tre femtedelar, är tjänstledigheten slut. Innebär det mer stabilitet även för mig själv? Jag vet inte, men jag hoppas det och kanske behöver inte ens den drastiska minskningen av möjlig skrivtid ens innebära ett särskilt stort avbräck för den mängd text som kommer ur mig eftersom mina egna ramar förhoppningsvis får fastare former.

Det kommer att bli en bok. Och den kommer att bli bra. Jag måste bara komma på vilken väg livet ska följa.

Det pågår enligt pappers-DN (nätredaktionen verkar ha tagit sedvanlig helgsemester) ett minibråk mellan Daniel Sandström på Sydsvenskan och Annina Rabe på Shampoo Rising angående Augustprisets fördelningspolitik (mystiskt nog hittar jag inte längre Rabes inlägg, endera är jag blind eller så väljer de att inte nätpublicera sin nättidning fullt ut längre).

Och jag läser och läser och läser, och som vanligt är det enda jag kan tänka på mig själv. Jag tänker att om tre år kommer jag att bli nominerad. Jag tänker att det är en synnerligen idiotisk grej att skriva ut men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån känslan av att nästa roman, alltså inte den jag skriver nu, är den som kommer att ge mig en Augustnominering enligt den femårsplan jag la upp redan när ”Dannyboy & kärleken” gavs ut. Hösten 2010 kommer roman nummer tre och den kommer att vara en Augustbok. Så är det bara, tänker jag. Historien väntar bara på att jag ska bli redo.

Och det är jag inte förrän jag fått ur mig det jäkelskap och de dova känslor som bråkar inom mig och går under namnet roman nummer två. Den jäveln.

Tjänstledigheten är som jag nämnt nu en svunnen tid. Eller ja, nästan, de två helgdagarna finns kvar med allt vad de kan innebära av textångest, strykningar och funderingar kring meningens tillstånd, eller i det här fallet möjligen tillståndet för mina meningar.

Och den här lördagen och söndagen blir det nog till och med så vilket knappast alltid varit helgfallet, vilodagen kan inte tillåtas helgas när den vanliga vardagen står i farstun och ber om tillträde och jag fortfarande har ett filmmanus som måste gås igenom, dialoger som måste strykas och älsklingar som måste döden dö för att vi ska kunna komma vidare.

Det här är jättebra men det är en film på uppåt tre timmar var den spontana förstakommentaren på mitt hundratjugoåttasidiga manusutkast i slutet av augusti. Texten, förhoppningsvis åtminstone tio sidor kortare efter den här helgen, känns fortfarande långt ifrån färdigslaktad för om det är något jag inte eftersträvar så är det ett epos på två och fyrtio, en perfekt långfilm är i mina ögon hundra minuter lång och inte en sekund mer. Men vem kan klandra mig, jag trodde tjänstledighetens mål var att producera text text text tills bisatserna tog slut och jag hotade drunkna i verb och adjektiv.

Men romanen då? Äsch, den sparar vi till i morgon.

Gick till KB i går, skulle beställa fram en tidskrift åt en vän ute i spenaten och tänkte att jag kunde passa på att sätta mig i en läsesal och skriva lite när jag ändå var i farten.

Och varför har jag inte gjort det förut? För trots att jag bara besökt KB vid ett fåtal tillfällen tidigare – jag hade visst inte ens lånekort visade det sig – var det som att komma hem. Hem till det förflutna. Hem till studietiden i Uppsala, till dagarna och kvällarna i C-salen på Carolina Rediviva. För KB:s salar må vara mindre, men oj vad likt det på många sätt var.

Mitt minne gick så klart totalt bananas och jag satt där och svettades och mindes den tid som flytt. Och jo, jag fick faktiskt en och en halv sida skriven också, även om det i sammanhanget kändes sekundärt.

Så ja, det blir ett besök i dag också.