Kategori: Författande

Först förstod jag inte riktigt varför jag var besvärlig. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag bara försökte vara lite allmänt författaruppblåst. Men så igår, på väg mot brevlådan utanför Seven-Eleven nere på Odenplan på det där lite yrvakna sättet som jag brukar kunna uppleva sena söndagseftermiddagar, slog det mig att det egentligen handlade om något helt annat.

Ja. Ja jag backar väl bandet en smula först då.

Det handlar om en bild. Egentligen två. Eller egentligen kanske mest om en intervju med mig som publiceras på Bokhora idag, där jag får lägga ut texten om både det ena, andra och tredje. Jag ombads förutom svar även skicka med en bild som kunde användas. Jag inventerade mitt iPhoto, bläddrade runt, letade och fastnade till sist för en. Svaret dagen efter var nedslående, mejlet hade kommit fram, tack tack det var jättefint men någon bild kom inte med, kan vi använda den här istället? följt av en länk till ett av Forums officiella författarfoton på mig. Jag svarade inom loppet av en tiondel eller åtminstone en minut. Noooo, please don’t jag vill inte vara den söta pojken som lägger huvudet på sned och ler och ler och ler förstår ni inte att jag vill vara svår? men nej det förstod de inte men vill du vara dryg och besvärlig så varsågod och skicka om.

Nej, så skrev de förstås inte men jag berättar historien på det sätt jag finner dramatiskt fördelaktigt för min egen person.

Jag trodde inte att det berodde på något annat än min egen personliga fåfänga. Men så vandrar jag mot brevlådan med en några dagar försenad skattedeklaration i handen då eftermiddagen övergår mot kväll och inser att den där bilden egentligen handlar om något helt annat. Något mer passande än mitt ego även om det i högsta grad är inblandat, om än på ett annat sätt.

Fotot är taget utanför toaletten på Snotty strax före stängningsdags lördag den 26 maj förra året. Morgan håller i kameran och jag har tvingat honom att ta om bilden åtta gånger. Man kan tycka att det var grymt av mig att utsätta honom för den pinan och det var det väl också, men faktum är att han inte minns att han tog bilden, inte heller jag har några förnimmelser kring händelsen att skryta om. Att jag ens vet att det var han som höll i kameran beror på att vi sprang på min vän Lisa på Snotty och att hon bevittnade spektaklet och berättade det för mig i efterhand. Att det var just åtta försök kunde jag se med egna ögon dagen därpå när jag vaknade ur mitt rus och vittjade mobilen.

Det vi ägnade oss åt den där dagen och kvällen var den officiella Dannyboyvandringen (plaketter väntas komma upp under våren), med ambition att kartlägga huvudpersonernas dygnslånga promenad inför skrivandet av filmmanuset. Att vi valde just den lördagen var ingen slump, boken utspelar sig lördag den 25 maj 2002 och eftersom det dröjer ända till 2013 innan en lördag infaller den veckodagen nästa gång valde vi att inte vänta. Vi inledde på Centralen vid tvåsnåret, höll på att bli utkastade från Gröne Jägaren av en vakt som ogillade att vi filmade därinne, vi undersökte förutsättningarna för att kasta sig framför ett tunnelbanetåg vid Medborgarplatsen, vi inspekterade elskåpet bredvid Pocketshop på Högbergsgatan, vi hängde i Fatbursparken, käkade på Burger King, inspekterade lämplig bostad på Åsögatan, insåg att boken innehåller ett faktafel, simmade mellan Patricia och Gamla stan men först och främst av allt drack vi sprit.

För det går inte att ignorera att det förtärs en del alkohol i ”Dannyboy & kärleken” och eftersom noggrannhet är en dygd satt vi snart och skålade i gin och tonic på en bänk vid Erstahemmet med utsikt över Stockholm. Den magnifika vyn, vänskapen och solskenet gjorde oss tårfyllda och vi tittade djupare och djupare ner i flaskan för att dölja vår blyghet inför varandra och därefter fanns ingen återvändo och således stod vi långt senare på det stimmiga och trånga Snotty och jag skrek gör om gör bättre gör rätt! om och om igen utan att senare minnas det. Och nej, Snotty fanns inte 2002 och faktum är att de över huvud taget aldrig befinner sig på Skånegatan i boken, men vid det laget hade vi sedan länge avvikit från den korrekta rutt vi tidigare så rätlinjigt svurit att följa och vandrade vår egen väg.

Så jo, jag tycker att jag gjorde rätt i att vara lite fåfäng när det gällde den där bilden och tycker personligen att jag är stilig vid Neil Tennants sida.

För några dagar sedan var det Bodil Mårtensson som blivit bestulen på en bok, idag är det Ola Lauritzsons tur. En tjuv har norpat hans dator på Stadsbiblioteket och vips har en halv roman försvunnit, skriver Expressen.

Och jag undrar på något sätt hur de vågar. Hur de vågar lämna lägenheten med en laptop utan att ha minst två kopior av sitt material sparat någon annanstans. För det handlar ju inte bara om stöldrisken, tappar man datorn i backen kan ju hårddisken vara kaputt och då är det tack och adjö.

Själv sparar jag mina mappar med dokument, mejl, chattar, bilder, webbsidor och annat matnyttigt på dvd ungefär en gång i månaden, jag har varje mejl jag fått eller skickat sedan 1999 sparat, de är det närmaste jag kommer en dagbok och säger en hel del om det förflutna. Sms-korrespondenser av vikt sparar jag då de kan komma till nytta i mitt skönlitterära skrivande, boken jag jobbar med nu innehåller såväl sms- som chattfragment men nej, ingen behöver svettas för den enda som lämnas ut är möjligen jag själv, sakerna är helt tagna ur sitt sammanhang, omständigheterna omkastade och ändrade. Senaste versionen av romandokumentet mejlar jag dessutom alltid till en webbmejladress efter varje skriv- eller redigeringssession så att den inte enbart ska finnas rent fysiskt på min hårddisk. Varje vecka drar jag också över romanmappen, där olika versioner av boken finns, till ipoden som extra backup.

Ja, jag kanske är en smula manisk. Men bättre det än att tvingas gråta ut i Expressen, även om snyftartikeln jag hade nästan skrivit klart, och nu gick allt upp i rök och jag måste börja om och det kommer att ta minst tre år till! känns ack så lockande ibland.

Jag blev faktiskt klar med min genomläsning igår kväll. Det tog alldeles för lång tid, tror jag hållit på i fem-sex veckor, men det har knappast varit effektiv tid, jag har duttat från och till, läst, väntat alldeles för många dagar, läst om igen, redigerat, ändrat, tagit bort, lagt till lite och tagit bort ännu mer. Men igår kväll nådde jag vägs ände.

Nu är det ju visserligen inget egentligt vägslut. Mest en bro som helt abrupt tar slut strax efter krönet, där den som utan vetskap riskerar att trilla rakt ner i det mörka där under när texten tar slut. Att texten i nuläget rent faktiskt tar slut med att huvudpersonen promenerar över Västerbron en regnig novembernatt är kanske en symbol för det, kanske inte.

Men det här betyder ju inte att jag är redo att lämna ifrån mig texten ännu för att låta någon titta på den, komma med ett utlåtande, hissa eller dissa mig, no no. Nu ska jag byta kön på en karaktär och med min nuvuarande fart tar det väl ett par månader.

I kommande ”I am legend” – som jag är väldigt peppad på för övrigt – knatar Will Smith runt på ett ödelagt Manhattan som den sista överlevaren efter den stora katastrofen. Likaså gjorde Charlton Heston i ”The omega man” 1971 och Vincent Price i ”Last man on earth” 1964.

Men kära stockholmare – vafalls! Kolla i era kalendrar. Nej just det, varken den 27:e eller 28 december är en endaste gnutta röd, det är en helt vanlig dag i dag. Så varför var det som att promenera genom ett övergivet landskap på vägen till jobbet i morse, där mitt enda sällskap var tomma bussar som brummade fram på gatorna med osedvanligt hålögda, spökliknande chaufförer? Sluta dröna, vi har ett land att sköta, en ekonomi att driva, ett samhälle att bygga. Julen är över, vardagen är här. Skärp er.

Det börjar ta slut. Mm, visserligen är det väl så att det betalda lönearbetet går mot ett tillfälligt halt också, men det känns som att det av olika skäl kommer att bli så kortvarigt att jag knappt ens funderat på det, ja förutom det där med de gäckande julklapparna då.

Nej. Det börjar ta slut på text. Genomgången av den text jag har borde om inget går åt skogen nå sitt slut någon gång under julhelgen. Den har blivit lite kortare under resans gång, jag har städat upp i persongalleriet och funderar på om den manlige vännen borde byta kön, ja inte under resans gång alltså för boken kommer nog när den är färdig att utspela sig under blott ett par veckor och så långt har väl inte vetenskapen kommit, nej jag menar helt och hållet. Det skulle skapa en annan typ av situation i boken och öka kontrasten. Eller så blir det bara konstigt. Och vad ska hon i sånt fall heta? Jag har ju svårt för det här med karaktärers namn, vet fortfarande inte vad den kvinnliga huvudpersonen i ”Dannyboy” heter, detta trots att frågan återkommande snuddat vid mitt sinne sedan jag började uppfinna henne för drygt fem år sedan.

Nåväl. Det här ska inte bli ett sånt där långt utläggande om detaljer. Det här är blott en kungörelse. Om att det trots allt verkar finnas ett slut.

Men nej, jag har ju inte skrivit klart gubevars! Fortfarande återstår två femtedelar av handlingen att sättas på pränt. Men genomgången av det nedplitade, ja – där är jag snart klar.

Någon måtta får det vara.

Nähä. Mitt tiggarbrev funkade inte den här gången heller.

Först händer inget, sedan händer inget, och sedan regnar det ner. Inte nog med att min roman i går fick finfina omdömen både här och där, därtill beskrev båda recensenterna, plus en kommentator, vedermödorna med att mitt i natten tvingas upp ur en varm säng för att läsa det spegelvända pocketbonusslutet. Antar att det vid den tidpunkten är extra jobbigt att nämnda epilog är tryckt med en mindre typsnittsgrad än resten av boken.

Och varför i hela friden är det så, undrar kanske vän av ordning. Tja, för att få in bonuskapitlet på en enda sida och bespara läsaren tankenöten om vilket håll man egentligen ska bläddra om texten man läser är spegelvänd antar jag.

——

För övrigt: Svenskt Näringslivs nya reklamkampanj måste endera vara det roligaste skämtet som någonsin publicerats eller också det mest bisarra självmålet i svensk reklamhistoria. Infantiliseringen når en sådan nivå att … nej. Det går inte. Det är bara för konstigt.

Fast som den kulturmupp jag är tycker jag så klart att Malin Ullgrens svar i dagens DN var så fyndigt att jag nästan grät.

——

För övrigt (2): Sagor slutar inte i Göteborg, de slutar i solnedgången. Gårdagens författade nyckelmening. Någon gång i framtiden lär den till och med kunna förstås.

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag har börjat att uppskatta korta romaner och filmer allt mer. Carl-Henning Wijkmarks ”Stundande natten” klockade in på hundrafemtioåtta sidor vilket var en befrielse att läsa, och i helgen dissade jag ”American gangster” när jag såg att den var två och trettiosju lång, knappast i närheten av ett världsrekord men ändå alldeles för långt för min numera rastlösa själ.

Jag undrar över orsaken. När manuset till ”Dannyboy” skulle stöpas in mellan pärmar minns jag att jag nervöst frågade min redaktör om hon trodde att boken skulle ta sig över tvåhundrastrecket, och när hon sa att hon inte trodde det fick jag panik och började utifrån några välvalda böcker i min bokhylla räkna ut hur många sidor det borde bli (jag räknade antal ord per sida i några standardverk) och såg till min stora glädje att hon nog haft fel. När slutresultatet till sist blev över tvåhundrafyrtio var jag mäkta stolt, och kände mig som en riktig författare.

I dag känner jag tvärtom. Jag vill inte bajsa ur mig en massa ord i onödan. För tillfället går den nya romanen bakåt, den blir kortare för varje gång jag läser textmassan, människor skalas bort, ord suddas ut, bisatser går upp i rök. Filmmanuset likaså. Kortare kortare kortare. Snart är det en novell. Därefter en notis.

Sedan … ja kanske bara en titel.

Mina sömndruckna ögon poppade ut som vore jag Marty Feldman när blicken föll på ingressen till dagens DN-essä (ej på nätet). Estetisk rensning, what the fuck, de har snott min formulering! tänkte jag och funderade i två sekunder om det möjligen var så att Dan Karlholm, professor i konstvetenskap vid Södertörns högskola som skrivit texten, var ett ”Dannyboy”-fan. Så blev jag mig själv igen och kom på att nej just ja, det var visst inte så jag skrev när det begav sig.

Josef tittar oförstående på mig.
– Jamen är dom så många då?
– Det är ju vi som är minoriteten. Den estetiska minoriteten!
– Etniska, heter det.
– Nä, säger jag, estetiska.
– Mhm. Vad betyder det då?

Och så vidare och så vidare på sidan sextiofyra i pocketupplagan. Dessutom gav estetisk rensning trettiosex Googleträffar, medan estetisk minoritet gav noll, så där är jag fortfarande ensam. Allt är med andra ord väl i världen och nu är bara frågan hur jag ska få ögonen på plats i sina hålor igen.

——

Såväl DN som Svenskan (ej på nätet ännu) kör stora Carl-Henning Wijkmark-intervjuer i dag. Själv ska jag träffa honom i morgon eftermiddag, hoppas jag hinner läsa ut ”Jägarna på Karinhall” tills dess, tveksamt dock. Men det är en rysligt bra debut, som hittills, sisådär femtio sidor in, ger mig ett större läsvärde än ”Stundande natten” gjorde, även om jag uppskattade den också. Och den var så föredömligt kort därtill, knappt hundrasextio sidor, vilken fröjd!

Kanske var det en vändning. Jag har suttit med min romantext framför mig flera gånger den senaste veckan, och inte riktigt förstått varför de fem första kapitlen, de som jag lät Peter läsa för en tid sedan och som han sa det här är ett mästerverk i blivande om (nåja, han var väldigt positiv i alla fall), känns så annorlunda jämfört med de som följer därefter. Det var något i tonen, sättet jag berättar den rätt olyckliga, kanske patetiska men förhoppningsvis i slutändan fina berättelsen på, som jag tyckte gick förlorat någonstans och jag kunde inte för mitt liv se vari skillnaden låg.

Men så satt jag där i går kväll, putsandes vidare, fejandes på, och insåg att det kanske är så enkelt att det är det förflutnas fel. För de efterföljande kapitlen, som skildrar en lägenhetsfest med en för huvudpersonen dyster förhistoria som grundbult, är till sin form och handling så mycket mer lik ”Dannyboy & kärleken” än romanens inledning och även det som kommer efter.

Jag hann inte gå till botten med tankarna i går, de sista avsnitten av ”Dexter” låg och pockade på uppmärksamhet men om det är ”Dannyboys” fel så känns det på något sätt ironiskt passande. För det enda jag egentligen tänkt ta med mig från första romanen in i det här projektet är tanken att det är det förgångnas handlingar som bromsar huvudpersonens möjlighet att röra sig framåt. I det jag skriver nu sker dock till skillnad från i debuten ett medvetet försök att slå sig fri, en strävan efter framåtrörelse även om förmågan kanske fortfarande haltar. Och skulle det vara så att det är mina tidigare skriverier som håller mig tillbaka, att det är deras fel att min strävan hejdas, ja på något sätt visar det ju bara att verklighet och fiktion på sant 2007-manér fortsätter att flyta samman.

Spenderade seneftermiddagen i går med att slå ihop folk. Göra två till en. Smälta dem samman till samma form för att göra historien enklare. Jag vet inte om det är rätt väg att gå men jag gjorde samma sak i den förra boken, karaktären Rebecka var i ur-Dannyboy tre olika tjejer och åtminstone så här i efterhand känns det draget lyckat, så varför inte upprepa handlingen? Så nu buntar jag ihop, putsar, gör Katja och Magdalena till en och samma så att läsaren förhoppningsvis ser trädet och inte skogen för att misshandla en klyscha. Frågan är dock vilket av namnen jag ska behålla när karvandet och skarvandet och larvandet är över. När jag står där med en fantastisk historia som egentligen handlar om något annat. När det syns vad som är viktigt. När resultatet av resan är målet och inte resan i sig.

Oh well, det ger sig nog.

Det går en farsot från dörr till dörr, den bryr sig inte om att knacka utan stegar bara rakt in med lort under skorna och sprider smuts omkring sig.

Nej jag talar inte i liknelser. Jag pratar om helt vanlig influensa.

Just den här sjukan beter sig dock inte riktigt som vanliga åkommor. Den bryter nämligen inte bara ned den drabbades kropp, den lindrar också, kommer med Bamseplåster i bakfickan, klappar den febrige med len hand på huvudet och säger såja såja, det kommer att bli bra igen. Och sticker sedan med ett bländande tandläkarleende till sitt snörvlande offer ett exemplar av min roman.

Jag kallar den Dannyboysjukan, och hittills har två kollegor drabbats. Vid niotiden i måndags kväll pep mobilen och en kollega meddelade att det endast var läsningen av min bok – I’m impressed skrev han – som höll honom borta från den totala misären där han låg däckad i sin soffa. Och i går kom ett Facebookmeddelande där en annan kollega beskrev sig som nedbäddad med något som liknade lungsot och hennes enda sällskap var min roman och underbar bok Daniel var orden hon skrev.

Dannyboysjukan. Må läkarna aldrig finna någon bot.