Kategori: Författande

Jag har gått i väntans tider. Våndats en del. Tänkt att nä du Daniel, du är nog rätt så värdelös ändå, det är nog säkrast att du inser det. Men när man ligger där nere i gruset och gosar runt och får skrapsår finns det ju som tur är ibland också vändpunkter. Ibland kommer de via mejl. Som i går.

Jag har en textmassa till min nästa roman som är runt hundratio romansidor. Förutom de fem första kapitlena, knappt tjugo sidor, har ingen läst en rad, jag har inte vågat låta någon titta på det, skräcken inför att bli sågad har överskuggat förhoppningen om att bli hyllad.

Fram tills nu vill säga. Peter – som även var den som fick läsa de fem första kapitlen i höstas – har inkommit med ett långt mejlsvar på mitt alster. Och det är positivt, till och med i grund och botten väldigt positivt, även om han så klart har en del invändningar och synpunkter. Jag väljer dock i nuläget att enbart känna att en liten sten faller från mitt hjärta och läser slutsatsen jag vidhåller att det sannolikt kommer bli en ännu bättre bok än din första och jag ser verkligen fram mot att läsa fortsättningen om och om igen.

Okej, då återstår bara att förlaget ska tycka ungefär samma sak. Ja, och att få ur mig resten också då.

Jag träffade en kompis jag inte sett på länge. Jag jobbar med en som är med i din roman sa hon och jag svarade öh, jaha, jaså och frågade vem det kunde tänkas vara. Min kompis sa namnet. Öhm, sa jag, men vadå, nä, det stämmer inte. Hon tittade frågande på mig. Men vadå, känner du inte X? och jo, jag känner X, men X är inte med i ”Dannyboy”. Min kompis kliade sig i huvudet och förklarade var i romanen X sagt sig dyka upp. Är inte det X? Jag skakade på huvudet. Det är visserligen baserat på en verklig person, men det är någon helt annan. Min kompis svalde, var tyst ett tag. Kanske bäst att inte säga något till X och jag svarade nä okej, mig gör det inget. Hon tittade på mig. Nu kommer jag aldrig att kunna tänka på något annat när jag träffar X.

Förlåt, sa jag.

Den 29 maj 2006 startade jag den här bloggen. Tanken var enkel – genom att blogga om skrivandet av roman nummer två skulle jag tvinga mig själv till disciplin. Målet var högt satt, tre månader efter starten – innan augusti 2006 var över – skulle boken vara klar, den sista punkten vara satt och den sista repliken vara uttalad. Med offentlighetens, eller åtminstone delar av bloggosfärens, ögon på mig skulle jag inte våga göra annat än att vara effektiv.

Yeah right.

Sexhundratrettiosex dagar har gått sedan den där måndagen i maj 2006 och som alla väl vet är boken fortfarande långt ifrån klar. Delvis beror det på lättja, delvis på att jag i december 2006 började om från början och i ärlighetens namn även delvis på att jag lägger en hel del tid på att blogga, tid som åtminstone delvis skulle kunna användas till romanskrivande.

Men nu var det ju inte en anklagelseakt mot bloggens väsen jag tänkte delge er denna söndagsmorgon. Tvärtom! Jag kommer ju med ett glädjens budskap! Ett jubileum! En grandios och sprakande och överdådig och hejdundrande klang- och jubelbulletin:

Bloggen fyller ettusen i och med detta inlägg! Jupp – detta mina damer och herrar är inget annat än det tusende inlägget i denna blogg. Tjoho! Det firas med tårta på sängen och utropstecken efter nästan varje mening!

Dessutom kommer detta inlägg med ett löfte, trots att jag vid nyåret 2006/2007 lovade mig själv att inte sätta upp några fler löften när det gällde mitt romanskrivande – för vad är jubileum egentligen till för nytta om inte just löftesbrott? Löftet är som följer:

När jag nått tvåtusen inlägg ska jag vara inne på skrivandet av roman nummer tre. Det finns nämligen gränser för hur länge till och med jag kan suga på en karamell.

Satt i går i skymningen och försökte skriva med någon annans ord. Jag skulle skriva ett mejl, eller kanske snarare omformulera ett redan skrivet mejl, och få det att inte likna mina egna ord eftersom orden skulle vara just inte mina egna.

Och det var fasiken vad svårt det är. Att tvinga sig själv att skriva något som inte låter som att det är jag själv som står för dem. Att undvika de vanliga ordvändningarna, mitt sätt att använda kommatecken, tankstreck – ja allt blev som en orgie i disciplin där jag samtidigt försökte att inte hänfalla allt för mycket åt det språk jag använder när jag skriver journalistiskt heller, det här skulle ju ha en personlig avsändare, även om hon är fiktiv. Jag blev svettig, kände mig nödgad att ta till flaskan, drack whisky framför datorn och lyssnade på El Perro Del Mar och tanken vandrade iväg och började fundera över slipsval istället för stilval. Eller ja, slipsval är ju också ett stilval men inte av den art som romandokumentet krävde.

Jag vet inte om jag lyckades. Något blev det i alla fall, trist nog ett tråkigare språk än det jag vanligen använder, ja åtminstone enligt mitt eget huvud. Fast i och för sig hade det väl varit värre om jag tyckt att det som kom ut när jag förställde mig var bättre än det vanliga.

Och slipsen då? Jo, den blev svart till en röd skjorta, vilket ju redan visats dessutom.

Det är ju faktiskt en smula underligt att jag finner skrivande så tråkigt. Att jag tittar på de texter jag skriver och ofta vill kräkas på dem. Inte bokstavligt talat, jag ser dem ju oftast på datorskärmen och jag är väldigt förtjust i min gamla fina Powerbook även om den nog ska pensioneras senare i år, men ändå, faktumet att jag inte är särskilt förtjust i att skriva ter sig ju en smula barockt med tanke på mitt yrke och min främst bisyssla vid sidan av arbetandet. Ja det som åtminstone borde vara min främsta bisyssla vid sidan av arbetandet.

Det här kommer väl inte direkt som en nyhet. Jag har ältat ämnet tidigare, även om det var en tid sedan och därefter har ju fler läsare tillkommit och en del har väl tröttnat och fallit bort, vad vet jag, jag skriver ju bara, läsa får någon annan göra.

Fast nu ljuger jag ju, för det är ju därför jag skriver trots att jag tycker att det är tråkigt. För att jag efteråt tycker om att läsa det som kommit ut. Att påta i texten, känna hur den formas i mina händer och blir bättre, rappare, fyndigare, vackrare, klipskare. För jag inbillar mig att min nya romantext är klipskare än den förra. Eller så är den bara svårare, omständligare, jobbigare. Ja, jobbigare är den, men frågan är hur mycket. Förhoppningsvis precis så mycket som jag eftersträvar.

Jag menar egentligen ingenting med det här just nu. Förutom att meddela att jag drabbats av akut skrivtristess. Att det inträffar när jag för första gången på rätt länge faktiskt suttit framför mitt romandokument åtminstone en stund under tre av veckans hittills fyra avverkade dagar är väl knappast en slump. Om jag skrivit något? Jodå, en del. Men mest har jag nog gjort det jag tror att jag egentligen gör bäst – klipper, återanvänder, gör om, lägger till, flyttar och pysslar.

Men varför blir du inte förlagsredaktör istället då? frågade någon för en tid sedan. För att jag inte vill jobba med andras texter, jag är ju så fruktansvärt egenkär och skriver bara jag jag jag hela tiden, är väl svaret.

Så ni får nog fortsätta stå ut med mitt jävla gnäll.

Det kom ett mejl från Berlin, där en kompis med författartankar vandrar längs gatorna och lever klichén ut i fingerspetsarna. Nu skulle anteckningsböcker med skriverier sättas på datorpränt för ett romanbygge, och visste jag möjligen hur man översätter A4-sidor i Word till boksidor så att man har en hum om hur långt man skriver, undrade hon?

Och det har jag så klart, jag är ju ordning & reda personifierad, och genomförde empiriska studier på ett urval böcker och mätte på längden och tvären när jag skrev min första roman. Resultatet jag kom fram till var detta:

Om man skriver i Word med vanligt Times New Roman i tolv punkters storlek samt använder den förinställda högermarginalen, så ska radavståndet ställas in på exakt 28 punkter (det som görs under menyn Format/Stycke). Detta ger en dokumentsida som motsvarar en romansida i en ”normal” svensk bok.

I romanen jag håller på med nu – den är lite mer texttung än ”Dannyboy & kärleken” som hade väldigt mycket dialog vilket ger mindre textmängd per sida – betyder det att det går in runt 1600 tecken inklusive blanksteg per sida (”Dannyboy” hade cirka 1500 i medel). En ”vanlig” roman brukar ligga på från cirka 300 000 till 450 000 tecken inklusive blanksteg. ”Dannyboy”, vars pocketupplaga är på 234 sidor (229 sidor effektiv text), var på 340 000 tecken.

Nu är det här så klart inget facit över hur en svensk roman bör se ut. Men det är så nära genomsnittsverkligheten det går att komma, skulle jag vilja hävda.

Nej, allt här i världen är ju inte Melodifestival. Det finns ju litteratur också, till och med sådan som skrivits av mig! Upptäckte nämligen att ”Dannyboy & kärleken” i inbunden form ingår i Adlibris kommande bokrea, och att den redan nu går att förbeställa nästan gratis – bara 49 pix!

Jag tycker i och för sig att det är en bok som gör sig bäst i pocket – och som sådan kostar den ju bara 37 kronor hos Adlibris, men vad fasiken, gillar ni hårda paket så är ju det här dagens klipp. Kanske till och med månadens när jag tänker efter.

Och för er som inte gillar nätshopping kan jag meddela att den även kommer att figurera på den ordinarie bokrean i butik i slutet av februari.

Jag skulle verkligen sätta mig och skriva lite i går. Jag ville få ur mig lite text, några tankar, en fundering, en idé kring ett samtal jag hade i helgen vars tes skulle göra sig bra i ett avsnitt i boken.

Så självklart låg jag i soffan, kollade ”Friday night lights”, ”House” och ”The wire” istället och kände mig bakis och eländig och magond. Så klart. Jag är en dålig dålig människa och det är fan i mig inte konstigt att den där jäkla boken aldrig blir klar någon gång.

Men så sken en spirande sol över Stockholm i dag när jag promenerade mot jobbet och livet kändes ganska fint ändå för ljuset har återvänt även på morgonen och ja det är klart att det blir en roman till sist för den som väntar på något gott väntar kanske visserligen oftast för länge men den som spar han har.

Jag har ju tidigare skrivit om turerna med förlaget när det gällde mitt bokomslag, vilket också blev uppmärksammat i Svensk Bokhandel varvid jag halvpudlade. Men när jag ser hur mycket vackra bokomslag som ändå görs, så kan jag inte låta bli att ögontåras en smula. Som med Modernistas pulpserie, som anlände till jobbet för ett par dagar sedan. Så enkla, så återhållsamma, så stiliga. Så här vill jag att min nästa bok ska se ut! Och den ska vara tryckt i mjuka pärmar!

Att det aldrig kommer att accepteras tar vi en annan dag, i dag lever jag i min drömvärld och där bestämmer jag likt en envåldshärskare över stort och smått, rött och gult och fint och fult.

Det har bekymrat mig en smula att jag inte riktigt vetat hur boken jag håller på att skriva ska sluta. Jag tycker visserligen bäst om att skriva utan inrutad plan, att låta berättelsen ta den väg den vill helt på eget bevåg, och tillåta infallen att styra. Det funkade helt okej sist – jag är rätt stolt över hur min första bok sitter ihop och hur allting faller på plats – och jag inbillar mig att samma sak ska gå att ro i land även denna gång.

Men det finns ju gränser för hur ouppstyrd ens tillvaro ska tillåtas vara. Även om det också förra gången till stora delar var en resa utan karta så fanns ändå en given slutpunkt, ett dygn som obönhörligt gick mot sitt slut och en cirkel som skulle slutas. Det fanns en ram att förhålla sig till. Nu har det funnits … ingenting. Det ordnar sig har jag sagt, tänkt, övertygat mig själv om samtidigt som en oro funnits där.

Men så kom det till mig häromdagen. Hur det ska sluta. Var det ska sluta. När det ska sluta. Huret avstår jag nog från att skriva här och nu men varet är i en tunnelbanevagn på bron mellan Gullmarsplan och Skanstull och näret är vid tolvslaget på nyårsafton och att det tagit mig ända till nu att komma på det övergår mitt förstånd.

Och jo, nyår är klyschiga. Det har gjorts tusen gånger förut. Jag är inte ens så personligt intresserad av nyårsfirandet eftersom verkligheten aldrig lever upp till de föreställningar som finns. Men det är ju det som det vackra – det här är ju fiktion, det här är ju min föreställning.

Tänk er en mishmash av nyårsscenerna i ”Can’t buy me love” och ”När Harry träffade Sally” och slutet i ”Mandomsprovet” och vi börjar närma oss. Och my god det kommer att bli så over the top att jag redan har gåshud.

Jaha, vad ska jag nu säga till mitt försvar? I nya numret av Svensk Bokhandel har de outat mig som en författare som visserligen aldrig skulle tänka sig att göra en DUI men däremot redan gjort en WUI.

Oh well, notisen är ju visserligen sann – åtminstone om man anser att jag och min biokompis hade druckit några öl efter filmen bör klassificeras som lätt berusning – men när  presentationstexten av pocketens epilog komprimerats till så få ord, skalats ner till själva essensen av dess innehåll, ja då ser det så … vulgärt ut. Vojne vojne vad ska mamma och pappa tro?

——

Webbansvarigs kommentar: Detta inlägg förskrevs vid åttatiden på fredagskvällen samtidigt som Daniel sänkte en whisky plus en Heineken.

——

Uppdatering lördag (jag lovar!): En kompis chattar och skriver ja men lägg ut den där jäkla texten så man får din egen version av bakgrunden då. No way. Köp boken och läs själv istället, snåljåp.

Alltså, nu är det snart en minoritet av reportrarna på TT Spektras kultur/nöjesredaktion som inte fått ge ut en roman. Först var det jag, därefter min fina kollega Erik Helmerson, som debuterar med ”Blixthalka” på Norstedts i mars, och nu kan jag härmed – mig veterligen som första dagliga publikation i världen – meddela att även min kära kollega Kalle Dixelius fått en roman antagen som ska komma ut på Ordfront, troligen i januari nästa år. Boken, vars titel han nämnde för mig förra veckan men som var så lång att jag hunnit glömma den, är om jag förstod det hela rätt en Stockholmsdystopi skriven i dagboksform som lät synnerligen intressant. Grattis Kalle, du är den bäste av oss alla! Eller åtminstone en av de tre bästa.

Och nej, Kalle är inte son till Malcolm. Men ja, det var Kalle som var ordförande för juryn i ”Fame factory”-finalen 2004.