Kategori: Författande

Jag tänker att jag borde skriva något om hur jag tycker det är att skriva bok nummer två. Inte av någon särskild anledning egentligen, men jag såg att Isobel gjorde det, och dessutom med en rubrik så lockande lik den här sajtens, att jag … ja jag ville bidra med min syn på saker och ting, utan att någon bett om det. Det är ju bloggens privilegium, att kunna påtvinga folk sanningar, lögner, bilder, tvärsnitt och kopparstick utan att någon kan säga emot.

Men huvudet snurrar mest. Efter sju timmars flyg tror kroppen att klockan är tre när den är nio och det spelar ingen roll vad hjärnan säger – den säger inte särskilt mycket smart alls för den delen för jag skrev klockan är två istället för tre där ovan innan jag ändrade – sleep mode skriker skallen och alla pratar holländska runt mig – eller nederländska eller flamländska eller vad det där konstiga språket heter som påminner om svenska på avstånd men låter likt svenske kocken när man kommer dem när inpå, något jag gjort eftersom jag flyger KLM – vilket inte förenklar mitt tänkande.

Men jag kan väl ändå säga så här mycket om skrivandet av bok nummer två: Det är svårare. Det tar längre tid. Det gör mer ont, ibland. Det innefattar mer tvivel, ibland. Till skillnad från den förra känns den här mer personlig, även om den är mer påhittad. Fast det kanske bara beror på att jag är en annan nu. Ibland.

Det börjar bli dags att kliva ombord. Bye bye Amsterdam, det var kul de två timmar det varade.

Jag har under perioder försökt vara en duktig kreativ person som använder mig av anteckningsblock – Moleskine så klart – för att skriva ner de tankar jag får som kan komma till användning i mitt skrivande. Det funkar dock aldrig, lika lite som mina återkommande försök att använda en kalender i mitt dagliga liv alltid fallerar efter cirka en vecka faller anteckningsblocket i nästan omedelbar glömska, och när jag någon gång kommer ihåg att det faktiskt ligger där i ett särskilt fack i min axelremsväska har jag alltid lyckats förlägga pennan som ska finnas på samma plats.

Helt idélös är jag ju dock inte, det händer att jag får briljanta tankar som måste plitas ner. Jag har därför börjat skriva sms till mig själv när ingivelserna dråsar ner i skallen, sms som jag sedan sparar som utkast istället för att skicka dem. Med ojämna mellanrum för jag därefter in dem i botten av mitt romandokument, där allehanda slasktrattstankar och brottstycken av olika slag finns inslängda.

I går eftermiddag, när jag satt på ett Starbucks på 145:e gatan och skrev nästan två komma fem sidor – New York-rekord hittills! – avslutade jag sessionen med att tömma utkastkorgen på de senaste kloka tankarna. Eller nja, klokheten kan väl ifrågasättas, ofta har så lång tid gått att jag inte längre minns det bakomliggande syftet, den här gången visade sig det nyaste smset vara mer än två månader gammalt, vilket väl ger slutsatsen att det händer att jag tänker, men kanske inte överdrivet ofta.

Hur som helst, så här såg den senaste skörden ut:

Otrygghet i nuet ger längtan efter det förflutna? Nedanför gamla S-fönstret Sysslomansgatan. Junk!

Att vara rädd för att falla dit när man har en flickvän. Kan vara en särskild individ, eller bara en allmän rädsla. Bäst med det första.

Hon frågar om han är en lycklig människa.

Och nej, det vete fasiken om jag kommer att ha nytta av något av det här.

Vafalls! Här sitter jag i godan ro på fredagseftermiddagen uppe i Harlem och kollar min egen bok på Adlibris och ser till min förskräckelse att det plötsligt står Dannyboy & kärleken (9197618802) av Okänd i sidhuvudet på pocketutgåvan. Kollar sedan i titelinfon, och nej, se på fan, att jag författat boken syns ingenstans. Det innebär i förlängningen att den inte syns när man söker på mitt namn hos Adlibris. Går därefter in på Bokus. Samma resultat. Därefter till Bokrondellen, varifrån nätbokhandlarnas info hämtas. Jepp, tomt.

Det var ju verkligen jättesmart. Huvuden ska rulla, var så säkra. Även om det skulle råka bli mitt eget.

Jag känner mig ändå lite duktig efter mina första fem dagar här i New York. Okej, det har bara blivit fem sidor skrivet på romanen, men det är ändå en sida om dagen och fortsätter jag i den takten når jag målet innan juni är över. Det kommer ju aldrig att hända, men det är en trevlig tanke att tänka i alla fall. Och eftersom jag och Morgan har haft två bra sittningar för att fila på dialogen i filmmanuset – fler ska följa för nu ska fan i mig det här manuset bli så bra att konsulenterna så småningom gråter – så tycker jag ändå att jag förtjänar ett litet torsdagshurra!

——
På tal om filmmanuset – i tisdags när jag och Morgan satt och dialogfilade på ett fik som hörde till någon sorts arty biograf jag inte minns vad den hette, föll våra blickar på den här affischen. Eftersom vi precis höll på och jobbade med avsnittet i romanen/filmmanuset där X sliter undan Y från det framrusande tunnelbanetåget, kunde jag inte hålla mig från att ta en bild. Enjoy:

Alltså allvarligt, vad är det med amerikanarna och deras storleksvansinne? Här beställer man en kaffe storlek medium till sin skaldarstund på ett trevligt fik i The Village, och får en halvlitersbägare.

Jag kommer att vara gravt koffeinskadad vid min hemkomst och tvingas go large varthelst jag går. Beware.

Får ett sms av min kollega Erik när jag ligger och sover min skönhetssömn. Din blogg är med i Journalisten. Jag sätter mig upp, med ens klarvaken – vad har jag nu begått för pressetiskt klavertramp som de lyckats nosa upp? Fan, och jag som skrev om sakefylla en måndagskväll innan jag gick och la mig, vad ska journalistskrået tro? Surfar in på sajten, föga förvånande hittar jag inget bland nyheterna de lagt ut, särskilt nyhetsmässig är jag väl ändå inte. Smsar Erik, frågar vad de hittat på för något tok, De nämnde den som exempel på bokbloggar blir svaret.

Bokblogg. Ja, alla vet ju att det här är en blogg om bok nummer två, inget annat. Ligger och funderar ett tag i mörkret, funderar på hur jag ska kunna använda Morgans klassiska uttalande det här är en blogg om allt utom bok nummer två på bästa sätt i det här inlägget. Väger replikskiften, ordvändningar, bästa dramatiska effekt, möjligheterna är oändliga och plötsligt är det ljust ute och Josefine står i vardagsrummet/köket/mitt sovrum och fixar frukost, jag somnade visst om. Vi pratar lite om mitt kommande blogginlägg. Så kommer Morgan ut från sitt sovrum och konstaterar Din blogg handlar ju lika mycket om mig som om bok nummer två och jag svarar yes, det där går rakt in i bloggen. Han försöker därefter kväva mig med en kudde.

Följande roman damp just ner på redaktionen:

Alltså vafalls, är inte det här nästan på gränsen till varumärkesintrång? Ja, om nu min romantitel varit varumärkesskyddad vill säga.

Såg den amerikanska ”The eye” i går, ska recensera den till i morgon. Och även om jag satt och blev rädd gång efter annan – jag går på rysarfintarna varje gång, även om jag vet vad som händer när man kikar ut genom ett titthål så flyger jag ur stolen när monstret schemamässigt dyker upp – så insåg jag ju att det var en rätt dålig film. Och detta trots att historien, förutom ett förlyckligat slut, nästan är identisk Hongkongoriginalet från 2002. Och den filmen tyckte jag var bra och jag vill minnas berättelsen som originell. Underligt hur man kan gå vilse på en stig man redan hittar på.

Själv står jag och väger vid ett litet vägskäl. Skriva på romanen eller putsa på filmmanuset? Jag tror att jag just nu vill göra det senare, men inväntar kommentarer från Berlin och borde därför använda väntetiden till det tidigare. Borde som sagt. Känner jag mig själv rätt använder jag den nog till att just vänta.

Jag minns det som det vore i går men om två veckor var det tre år sedan. Dagen då ”Dannyboy & kärleken” kom ut och livet blev en smula annorlunda och fick nya konturer. Nu händer samma sak min kära kollega Erik Helmerson, vars roman ”Blixthalka” ges ut på Norstedts just i dag.

Jag minns de där dagarna kring släppet som rätt jobbiga, fast på ett roligt sätt. Att få stå i centrum, bli intervjuad, nagelskådad och granskad kittlade mitt ego även om det så klart här och där fick sig ett par törnar längs vägen. På måndagskvällen hade jag releasekalas, ett drygt hundratal personer kom – en del hade jag aldrig sett tidigare, andra trodde jag inte att jag skulle få se men de dök ändå upp och det gladde mig och jag drack rätt många glas rosa champagne och öl men alkoholen fick aldrig något fäste trots att bilder försöker påstå motsatsen, kroppen jobbade på högtryck, intrycken var för många, människorna likaså, allt blev splittrat men samtidigt alldeles underbart. På natten sov jag inte en blund, på tisdagen traskade jag runt som levande död och väntade på onsdagens dom när boken hade första recensionsdag.

Jag såg framför mig ännu en sömnlös natt men som jag minns det somnade jag till sist och så kom onsdagen och jag började jobba klockan tio och sökte genom internets alla vrår efter recensioner på morgonen och det som kom ut var överlag väldigt glädjande. Av rikstidningarna var det bara Aftonbladet som recenserade första dagen, en okej recension men inte så mycket mer, men Upsala Nya Tidning var översvallande, Helsingborgs Dagblad likaså, Arbetarbladet väldigt positiva, en kollega som för tillfället befann sig i Bohuslän ringde och meddelade att recensionen i Bohusläningen var jättefin och den dagen var väl enda smolket i bägaren att Gefle Dagblad, den dominerande tidningen i Gästrikland och således en recension som många där hemifrån skulle kunna läsa och jantelagigt säga vad var det vi sa och han ska inte tro att han är nåt den där Åberg om, innehöll den mest surmagade recensionen jag skulle komma att få överhuvudtaget, och jo jag vet att man ska akta sig för att recensera recensioner men det var enligt min mening en konstig, spekulativ och delvis felaktig sådan som jag inte tycker att boken förtjänade.

När onsdagen den sjätte april lades till handlingarna var jag nöjd. Jag hade överlevt, de flesta tyckte om det jag skapat och jag var fortfarande hel och någorlunda ren.

Av det jag läst hittills i recensionerna om Eriks bok nu på morgonen känner jag igen mönstret. Välvilligt men kanske lite återhållet i storstadstidningarna, överlag riktigt positivt i landsortspressen. Ett typiskt debutantrecensionsmönster.

Jag tänker på det här med att det trots allt blev gubbarnas år. För även om de svenska författare som det pratades mest om 2007 i kronologisk tidsordning hette Sisela Lindblom, Åsa Linderborg och Maja Lundgren, så var det 73-årige Carl-Henning Wijkmark som knep Augustpriset och 70-årige Björn Runeborg som fick Sveriges Radios romanpris.

Nu är det egentligen inte faktumet att två grånade herrar snodde priserna framför näsan på yngre kvinnor som jag tänker på – snarare ser jag det som ett sundhetstecken att litteraturen i detta ungdomshysteriska samhälle vågar belöna något så osexigt som två trettiotalister oavsett deras kön – nej, egentligen är det faktiskt längden på deras romaner jag sitter på min kammare och funderar över.

För det slog mig häromdagen att såväl ”Stundande natten” som ”Dag” är ovanligt korta romaner – hundrafemtiosju respektive hundrafemtioåtta sidor. Innebär det här något? Ja, för om vi adderar att två av Bokhore-Johannorna i torsdagens P3 Populär pratade om novellens återtåg i den svenska litteraturen (eller var det möjligen intåg, jag minns inte riktigt), så börjar ett någorlunda välsynligt mönster skönjas – det korta är det nya svarta!

Och varför sätter jag då ett utropstecken efter ett sånt påstående, jag som förra våren prisade och efterlyste episk och böljande samtidsprosa både en och två gånger?

Jo, som vanligt är mina syften egoistiska. Jag har länge haft en psykologisk spärr i mitt eget författande, att det jag skriver inte har rätt att kallas roman förrän det passerar tvåhundrasidorsstrecket, helst ska det till och med över tvåhundrafemtio. Men i och med denna insikt öppnas en helt ny värld. Till de dryga hundratio sidor jag har i dagsläget ska jag inte lägga ens femtio sidor om jag vill ha en chans att prisas. Det är inte ens bara en teori, det är empiriskt bevisat! Oh happy joy joy den ljusnande framtid är min.

Jag fortsätter att inbilla mig att det faktiskt finns kvalitet i det jag skriver. Satt med romandokumentet framför mig i går kväll vid en tid då jag aldrig brukar få något gjort, och även om jag är medveten om att hela klabbet inte håller den känslonivå jag förnam i måndags eftermiddag på Valand, så … ja, jo, fasiken, det kan nog gå vägen.

Men det finns ett aber. Ett litet litet sådant. Det finns inget slut.

Eller jo, det finns ett tänkt slut vilket jag skrivit om här, men hur stor nytta har jag av bokstaven Ö om P till Ä saknas? Om vägen dit är helt okänd?

Så varje kväll nattar jag mig nu med mantrat det var så här förra gången också det var så här förra gången också det var så här förra gången också och det finns inga spöken för det gör det inte. Väl?

Jag vill minnas det förflutna så, tänka att det som hänt inte är det som varit utan det jag väljer att minnas.

Det blir enklare så. Ibland.

Har tagit min tillflykt till det klassiska författarfiket Valand för att om möjligt låta mig inspireras och få mig att känna mig som en riktig skald så här på måndagseftermiddagen. Går igenom Peters kommentarer, tråcklar mig igenom texten, jobbar mig framåt, dricker för mycket kaffe och när jag når kapitel nio, där en korsklippningsteknik jag tror är rätt oanvänd tidigare når sin kulmen, trillar polletten plötsligt ner i huvudet på mig och jag tänker fan vad bra det här är.

Nu återstår bara att resten av världen ska tycka detsamma.