Kategori: Författande

Okej. Nu är det faktiskt dags. Jag är på väg ut för att skalda. Ett fik någonstans i Vasastan, ett par koppar kaffe, Air France-epn inköpt på Klicktrack, en åtminstone vag idé om vad jag ska skriva. Jag ser fram emot det.

På riktigt.

Vänsterhanden mår bra igen efter gitarrspelandet. Jag är inte bakfull. Det är bara så där lagom varmt och lite halvmolnigt, inte sånt där jobbigt oj nu skiner solen så hårt att jag måste vara utomhus-väder. Gefle börjar spela sin match först klockan sex. Jag behöver visst inte jobba.

Jag har alltså ingen ursäkt för att inte ägna åtminstone en del av dagen åt författande.

Nänä. Okej då.

Semester. Skrivtid. Dags för disciplin, skarp hjärna och ett sinne fyllt av ord ord ord. Jag har ju en bokjäkel att skriva klar gubevars.

Men så spelade vi ”Guitar hero” hela kvällen i går. Roligt då, även om Josefine spöade mig, men nu är vänsterhandens fingertoppar obrukbara. Det smärtar när jag knattrar på tangentbordet. Varje tecken är en plåga, en handling fylld av jämmer och ve. Det är … aj aj.

Då går det ju inte att skriva roman.

Vad synd.

Ja. Jag vet att jag har varit dålig på att skriva på romanjäveln på sistone. Mycket dålig.

Men jag vill i alla fall meddela att den genomgång av texten jag tagit mig an att göra innan semesterns inträde faktiskt färdigställdes i går kväll. I nuläget består manuset av 208 215 tecken, ungefär 130 romansidor. På den sista raden står att läsa Du tittar fortfarande på mig. Väntar väl. På vadå? och på något sätt känns det passande, som hade jag en tanke bakom orden när de skrevs i början av juni, som visste jag att de skulle fungera uppfordrande på mig själv när semestern väl knackade på dörren, en uppmaning kanske inte lika direkt som ja men fan fortsätt och skriv nu då! men så hade heller inte den meningen passat särskilt väl som avslutning av kapitlet i fråga.

Jag ska fortsätta nu. Så fort morgondagens arbetsdag passerat och helgen inträtt ska jag faktiskt skriva. Jag ska skriva om en promenad genom Stockholmskvällen mellan en man och en kvinna. Ja, jag har sannerligen gjort det förr men ibland går det bara inte att hålla sig.

——

Och just det – 130 sidor på den här boken, 160 på projektet jag slängde i sjön samt ett i mina ögon väldigt välskrivet filmmanus som det förhoppningsvis ska börja hända en del kring efter sommaren – jag tycker inte att det är så himla illa jobbat under de senaste två och ett halvt åren trots allt, med tanke på att jag ändå jobbat heltid större delen av tiden.

Min tanke har varit att jag ska skriva järnet under semestern. Försöka nå en punkt där slutet på bokjäveln åtminstone kan skönjas. Det borde inte vara omöjligt, skriver jag i medel två sidor om dagen står jag där, inom räckhåll för det gäckande slutet. Jag borde klara det. Borde.

Nej, jag har inget mer att säga. Ville bara onsdagspeppa mig själv lite.

Slas får en liten park på Söder uppkallad efter sig läser jag i DN. Vilgot Sjöman får nöja sig med en litterär skylt, den 68:e i ordningen.

Slas gav enligt Wikipedia ut runt 80 böcker av olika typer och slag, Vilgot Sjöman cirka 25.

Undrar vem man måste muta för att hedras efter … tja, låt oss säga 1,7.

En nackdel med att kanske ta lite väl god tid på sig med att skriva bok nummer två är att det låga tempot i sig spär på det låga tempot. När jag sätter mig ner för att skriva händer det ofta att jag inte minns alla turerna i det jag tidigare plitat ner, jag börjar läsa om, går tillbaka, börjar omedvetet dutta i handlingen, stryker lite här, kommer på vad jag tycker är en god idé och slår samman två personer där, tvingas ändra längre fram eftersom ändringen påverkar en annan händelse som kanske får återverkningar på en tredje plats och så vidare och så vidare. Det är inte vidare effektivt.

Jag är inne i en sådan fas nu. Den första halvan av det jag skrivit börjar sitta i ryggmärgen. Men andra halvan, särskilt de sista tio sidorna, mindes jag knappt att jag skrivit när jag läste dem i söndags, trots att de är det sista nya nedplitade. Lustigt.

Inte för att det är något nytt beteende. I den första boken nötte jag inledningskapitlet så många gånger att jag nästan kan det utantill. Inte ord för ord, men nära på. Varje kommatecken har stötts och blötts, pingvinskörten har fladdrat en lördag i slutet av maj för min inre blick åtminstone hundratals gånger och snart har inledningen i det jag skriver nu nått samma inbrända stadie i min egen skalle. Ofta vet jag redan vid de inledande trevande rörelserna om nej, jag behåller nog resten för mig själv så länge.

Jag tänker mig att den här genomläsningen ändå kommer lägligt. I god tid inför semestern, som inleds om en månad, har jag materialet under kontroll, minns tonen, minns läget, redo att ta sats. Får tid att skriva. Och sedan pang bom tjong så är klabbet färdigskrivet. Det är inte svårare än så.

Inte ett dugg.

Jag har fått en del fanmejl den senaste tiden, och alla – jamen okej då, det rör sig om två mejl den senaste veckan, men det är väl inte fy skam? – har en andemening som säger fan fan fan vilken bra förstabok du skrev vilket datum ges nästa ut? Jo, en efterfrågade faktiskt datum, vilket jag tyckte var väldigt sött.

Så här är det: Det finns en textmassa som är skriven till två tredjedelar. Kanske tre femtedelar, beroende på varthän det barkar. Två personer har mig veterligen läst. En sa på det stora hela yay! och en sa nä jag tycker nog på det stora hela att du bör göra så här istället. Jag lutar åt att lyssna mer på person nummer ett och sno några väl valda delar av nummer två. Ett problem kan vara att de människor som skickat fanmejl och efterfrågat datum troligen hellre skulle vilja se en bok som var mer i fas med linje två. Inbillar jag mig. Det funderar jag dock starkt på att ge blanka fan i för jag måste få ur mig den här bokjäveln på det sätt jag vill. Jag måste få den ur systemet. Ur vägen.

Datumet då? Låt oss bara säga att jag hoppas kunna sätta ursprunglig punkt innan sommaren flämtat sin sista suck.

Vad som händer därefter vete gudarna.

Google har ju släppt sin egen Babelfish i veckan – Google Translate. Och till skillnad från Altavistas klassiska babbelfisk klarar Google att översätta till och från en hel herrans massa språk – däribland svenska – med förvånansvärt gott resultat. Dock blir det ju ack så humoristiskt ibland. Jag klistrade in den inledande språngmarschen från ”Dannyboy & kärleken” i muskedundret, och tryckte på translate. Här är det som trillade ut:

Pingvinskörten flutters when I run against a train Saturday at the end of May 2002. There is nothing strange about that. I rushes over Skytteanum, cobbled stones, Fyris squares and Dombron, swinging at the Old Square, follows Eastern Ågatan, galloping along the pavement and avoid the collision with all the shoppers and people stare. It is not surprising that they view. I feel the heat coming, flåset increases, but I continue to run as if nothing happened, and I look at the clock has been fixed as clearly, no one at me. Of course not!

I follow Drottninggatan north, looks urtavlan above the Pressbyrån and crossing the Great Square in panic. The shoes are uncomfortable, but I run for what else can I do? I hasten and a green bus tutor a fiery truddelutt when I crosses its path. I cut, I feel bad, but I run, skubbar, running along the Vaksalagatan and bends at Dragarbrunn. I follow the stream, check between H & M, Åhléns and JC-cages, past the tusk and people glor. They call me, see me as crazy. My face is red, black clothes and white shirt. Glo on, I offer. For what else can I do?

I run Dragarbrunnsgatan, sneddar reviewed at the Royal, on a side street, I speed past the bioaffischer, stumble against the kerb and in wool and cotton spray wet svettpärlor along my back. I turn on Kungsgatan, resulting Stadsteater wall. I run rushes cut and think that where I sat on Wednesday, nedsjunken in teatermörker and sweat rann just like now. Satt with notebook in hand and sought to find a sense of what I saw and what I felt and feel. I searched answers and hell, I cross the street and the car’s brakes and I try le against the driver but the speed is too high, I see the station and the train waiting, and I found no answer. Two wharves in the magazine was hosting the show, and then the phone rang – the JÄVLA mobile phone – and the world RASADE and that is why I am now rushing cut across the park’s grass, as if I had never done otherwise.

The whole body hot as I enter the stationshuset. I have two minutes for me. My shoes are filthy, fuck too, but it does not matter for the whole I sit at an angle. I go to the ticket machines, and time is running out and I have, of course, no money.

I’m clean and floating on the apparatus. But what else can I do but to go on?

Jag ska signera ett exemplar av min bok. Jag sitter här med pennan i hand. Jag är helt tom i bollen. Fan.

Jag vill ju att det ska kännas personligt. Unikt. Bra. Men samtidigt så där lite lagom personligt och bra. Eller det ska ju så klart kännas jättebra, inte bara lagom bra, men ändå. Det finns alltid en viss distans. Och signeringar är alltid så fyllda med förväntan. När jag skriver något till någon och personen i fråga genast öppnar och läser och jag står där och ser hur personen försöker dölja sin reaktion om jag skrivit något allt för opersonligt, eller om de möjligen inte förstår vad jag menar. Eller om det som kommer ut helt enkelt inte är särskilt charmigt, roligt, trevligt, spirituellt och bra. Allt det där som jag inbillar mig själv att jag är och hoppas att resten av världen ska anse också. Och så ska det kondenseras ner till maximalt tre – möjligen fyra eller fem om jag är riktigt ambitiös – rader och det är ju fasiken helt jäkla omöjligt.

Nu ska jag inte inbilla någon att jag sitter och signerar böcker hela dagarna. Men det händer ändå. Ibland.

Och jag sitter här med pennan i hand. Försöker minnas det där coola som någon skrev rätt nyligen, som jag såg någon plita ner på en releasefest som vore det den enklaste saken i världen.

Och jag är helt tom i bollen. Fan.

• På tåget hem från en begravning i går skrev jag två nya sms-utkast kring romanen. Om jag gör verklighet av utkasten får det inte några direkta återverkningar på handlingen, men förhoppningsvis i hur man ser på läsningen. Åh jag hoppas att tankarna håller för tidens tand. Med det menar jag några dagar.

• Du din fattiga stackare som i går natt googlade frasen ladda ner dannyboy & kärleken, mejla mig dina adressuppgifter så lovar jag skicka dig en pocket utan kostnad. Du som sökte på fanny & alexander DVD på tyska – sorry, jag kan inte hjälpa dig.

• Tack kära webbhotell för att er server låg nere två och en halv timme i går eftermiddag, jag hade nästan hunnit glömma att jag lovat mig själv att byta till en något mer stabil leverantör.

Jag skrev två sms-utkast med förhoppningsvis avgörande vikt för romanen under promenaden till jobbet. Med tanke på att jag överhuvudtaget inte vill tänka på böcker i dag, tycker jag det får klassas som ett gott facit.