Jag har gått i väntans tider. Våndats en del. Tänkt att nä du Daniel, du är nog rätt så värdelös ändå, det är nog säkrast att du inser det. Men när man ligger där nere i gruset och gosar runt och får skrapsår finns det ju som tur är ibland också vändpunkter. Ibland kommer de via mejl. Som i går.
Jag har en textmassa till min nästa roman som är runt hundratio romansidor. Förutom de fem första kapitlena, knappt tjugo sidor, har ingen läst en rad, jag har inte vågat låta någon titta på det, skräcken inför att bli sågad har överskuggat förhoppningen om att bli hyllad.
Fram tills nu vill säga. Peter – som även var den som fick läsa de fem första kapitlen i höstas – har inkommit med ett långt mejlsvar på mitt alster. Och det är positivt, till och med i grund och botten väldigt positivt, även om han så klart har en del invändningar och synpunkter. Jag väljer dock i nuläget att enbart känna att en liten sten faller från mitt hjärta och läser slutsatsen jag vidhåller att det sannolikt kommer bli en ännu bättre bok än din första och jag ser verkligen fram mot att läsa fortsättningen om och om igen.
Okej, då återstår bara att förlaget ska tycka ungefär samma sak. Ja, och att få ur mig resten också då.