Jag finns både här, där och där

För några dagar sedan var det Bodil Mårtensson som blivit bestulen på en bok, idag är det Ola Lauritzsons tur. En tjuv har norpat hans dator på Stadsbiblioteket och vips har en halv roman försvunnit, skriver Expressen.

Och jag undrar på något sätt hur de vågar. Hur de vågar lämna lägenheten med en laptop utan att ha minst två kopior av sitt material sparat någon annanstans. För det handlar ju inte bara om stöldrisken, tappar man datorn i backen kan ju hårddisken vara kaputt och då är det tack och adjö.

Själv sparar jag mina mappar med dokument, mejl, chattar, bilder, webbsidor och annat matnyttigt på dvd ungefär en gång i månaden, jag har varje mejl jag fått eller skickat sedan 1999 sparat, de är det närmaste jag kommer en dagbok och säger en hel del om det förflutna. Sms-korrespondenser av vikt sparar jag då de kan komma till nytta i mitt skönlitterära skrivande, boken jag jobbar med nu innehåller såväl sms- som chattfragment men nej, ingen behöver svettas för den enda som lämnas ut är möjligen jag själv, sakerna är helt tagna ur sitt sammanhang, omständigheterna omkastade och ändrade. Senaste versionen av romandokumentet mejlar jag dessutom alltid till en webbmejladress efter varje skriv- eller redigeringssession så att den inte enbart ska finnas rent fysiskt på min hårddisk. Varje vecka drar jag också över romanmappen, där olika versioner av boken finns, till ipoden som extra backup.

Ja, jag kanske är en smula manisk. Men bättre det än att tvingas gråta ut i Expressen, även om snyftartikeln jag hade nästan skrivit klart, och nu gick allt upp i rök och jag måste börja om och det kommer att ta minst tre år till! känns ack så lockande ibland.

7 reaktioner till “Jag finns både här, där och där”

  1. Jag blir lika chockerad och upprörd var gång jag hör historier om skrivande människor som inte säkerhetskopierar sitt arbete. (Jag gör det på ett närmast maniskt vis, en gång om dagen, typ. Och förvarar kopiorna i olika hus, ifall den röde hanen skulle slå till. Backupneuros kallas det.) Samtidigt är jag djupt imponerad: hur kan man vara så till den grad ångestfri? För det kan väl inte vara brist på fantasi?

  2. Jag får fortfarande ont i hjärtat när jag inser att jag inledningsvis i skrivandet av min första roman inte riktigt fattade att äldre versioner av en text kunde vara av senare glädje. Således gjorde jag inte backuper innan jag började skriva om kapitel, strykte ner eller kastade om saker i handlingen, utan såg bara till att jag hade en backup på den ”riktiga” versionen. Det kommer väl troligen aldrig att intressera någon mer än mig själv, men det grämer mig att vissa delar av romanen – bland annat ett långt kapitel som utspelade sig på UNT som jag tyckte var väldigt humoristiskt men inte direkt förde handlingen framåt och därför togs bort – på det här sättet gick upp i rök bara för att jag var så jäkla korkad.

Kommentarer är stängda.