Verklighet kontra fiktion

Kanske var det en vändning. Jag har suttit med min romantext framför mig flera gånger den senaste veckan, och inte riktigt förstått varför de fem första kapitlen, de som jag lät Peter läsa för en tid sedan och som han sa det här är ett mästerverk i blivande om (nåja, han var väldigt positiv i alla fall), känns så annorlunda jämfört med de som följer därefter. Det var något i tonen, sättet jag berättar den rätt olyckliga, kanske patetiska men förhoppningsvis i slutändan fina berättelsen på, som jag tyckte gick förlorat någonstans och jag kunde inte för mitt liv se vari skillnaden låg.

Men så satt jag där i går kväll, putsandes vidare, fejandes på, och insåg att det kanske är så enkelt att det är det förflutnas fel. För de efterföljande kapitlen, som skildrar en lägenhetsfest med en för huvudpersonen dyster förhistoria som grundbult, är till sin form och handling så mycket mer lik ”Dannyboy & kärleken” än romanens inledning och även det som kommer efter.

Jag hann inte gå till botten med tankarna i går, de sista avsnitten av ”Dexter” låg och pockade på uppmärksamhet men om det är ”Dannyboys” fel så känns det på något sätt ironiskt passande. För det enda jag egentligen tänkt ta med mig från första romanen in i det här projektet är tanken att det är det förgångnas handlingar som bromsar huvudpersonens möjlighet att röra sig framåt. I det jag skriver nu sker dock till skillnad från i debuten ett medvetet försök att slå sig fri, en strävan efter framåtrörelse även om förmågan kanske fortfarande haltar. Och skulle det vara så att det är mina tidigare skriverier som håller mig tillbaka, att det är deras fel att min strävan hejdas, ja på något sätt visar det ju bara att verklighet och fiktion på sant 2007-manér fortsätter att flyta samman.