I går när jag promenerade längs Karlbergs sjö med riktning Solnagränstrakterna så föll det plötsligt ner rakt i huvudet. Ingivelsen. Facit. Rätt svar på hur omslaget till ”Dannyboy” borde ha sett ut.
Missförstå mig inte, jag gillar det som det är, det sticker ut och är färgstarkt. Men det hade kunnat vara bättre, det hade kunnat vara mindre exkluderande, mer inbjudande. Och nu vet jag hur det borde ha sett ut. Så dags nu. Fan, tänkte jag och sparkade efter en duva som spatserade omkring i min väg.
Men jaja, we always have the filmaffisch, konstaterade jag och promenerade vidare och tänkte på världsherravälde.
Den lilla fågeln som satt på min axel lutade sig fram och viskade men Daniel, borde du inte skriva på det där filmmanuset istället för att spankulera omkring här i sånt fall, men jag vred raskt nacken av honom.
ho ho. inte visste jag att du var en sådan fågelhatare. först en missad spark, sedan en avvriden nacke. jag kan bara påminna om: ”den stora / svarta fågeln / återvänder till mej / sitter på min axel när jag skriver / runt oss finns ingen ram / inte ens en tunn av silver / bara ett sorl av svalka / en bergart av tystnad” (vilket jag för övrigt misstänker att öijer har snott från en skröna lars molin en gång drog i tv när tv fortfarande kunde visa fyra vittra författare som under en halvtimme berättade långa långsamma vindlande stories för varandra).