I min eviga vånda över huruvida roman nummer två ska bli den tänkta tvåan eller trean (om ni har hängt med ett tag förstår ni vad jag yrar om) lutar jag nu åter åt att två faktiskt är lika med två-hållet. Mejlade min förläggare i går kväll, hon mejlade mig tidigare på dagen för att berätta att hon sett Metroartikeln om mig för ett par veckor sedan, och jag kände mig manad att berätta lite om det jag håller på och skriver just nu, ingen har ju sett en rad, förutom de spridda meningsskurar jag lagt ut här några gånger. Jag vet inte om någon blir klokare av min beskrivning, knappt jag själv ens kanske, men så här beskrev jag i alla fall vad jag sysslar med:
Bokskrivandet går framåt, men rätt så sakta. Det jag skriver på nu bygger på otrohetssnacket som vi hade när vi sågs i höstas, men med en mer eller mindre helt annorlunda story, så jag kan inte direkt återanvända något av det jag skrivit tidigare, åtminstone inte i det här skedet, kanske längre fram i historien till viss del. Det är … ja, hur ska jag säga, en rätt mörk historia som inte direkt framställer tvåsamhet i ett vackert ljus, en sorts vemodig kartläggning av människans obotliga lockelse till att vara otrogen, kanske det skulle kunna ses som. Eller äh, kartläggning och kartläggning, en sorts neddykning i fenomenet i alla fall. Men det kan förhoppningsvis bli väldigt bra (och trots vemodet förhoppningsvis även rätt underhållande att läsa), bara jag får någon styrsel på texten, just nu spretar huvudpersonens karaktär lite och jag har inte riktigt kommit underfund med formen på språket. Det är i alla fall bara en huvudperson, det utspelar sig i Stockholm men är inte lokalspecifikt på det sätt som Dannyboy var. Har skrivit knappt 50 sidor som det är nu. Ska vara tjänstledig (inklusive semester) tre månader mellan juli och oktober, förhoppningsvis kommer jag efter det att ha skrivit merparten av manuset i alla fall.
Jag beskrev alltså handlingen som underhållande vemodig. Mycket dumt ska man få ur sig innan fingrarna trillar av, som mamma nästan brukar säga.