Jag lovar att göra mitt bästa för att skriva klar en bok nästa år. Försöka går ju.
Och med det önskar jag er ett gott nytt år. Vi ses 2016!
——
Kategori: Författande
29. Såg fram emot att läsa 2015
Fick besked från Massolit Förlag före jul att pocketutgåvan av Vi har redan sagt hej då nu var slutsåld, bara sex exemplar återstod i Förlagssystems lager. Då jag av en slump bara någon vecka tidigare upptäckt att jag numera själv bara äger denna pocket i ett exemplar (de femton friexemplar jag fick vid utgivningen har jag på olika sätt gett bort), frågade jag om jag kunde få köpa loss de där exemplaren för något sorts inköpspris. Svaret blev bättre än så, jag kunde få dem gratis, och i går damp de ner i vår brevlåda.
Det är en bra bok, jag blev glad av att bläddra och läsa i den. Eller, det är ju väldigt långt ifrån en munter bok så glad var väl kanske att ta i, men okej, glad över att ha skrivit den och stolt över hur den blev.
Men samtidigt påminde den mig om hur lång väg jag fortfarande har att vandra på roman nummer tre. Det är ju boken jag hade hoppats få läsa i år, kanske inte i publicerad form, men åtminstone ett första utkast. I stället verkar det nu snarare osannolikt att jag kommer att hinna bli klar ens nästa år.
Det gör mig lite ledsen. Besviken på mig själv.
——
Vill man fortfarande köpa pocketen verkar det dock ännu finnas ett litet lager hos Adlibris, men hos Bokus är den numera noterad som tillfälligt slut. Det är dock en skönmålning av verkligheten, inget nytryck är påtänkt. Originalutgåvan i mjukband går dock utmärkt att köpa hos såväl nätbokhandlarna samt i min egen webbutik.
——
24. Julafton i en bok
Lustigt ändå, hur det är så enkelt att komma på oräkneliga filmer som utspelar sig i juletid, men nästan inte några böcker? Vad är det som gör julhelgen så ypperlig att skildra visuellt, men svårare att fästa på pränt?
Självklart handlar det väl till stora delar om att de uttryck som präglar julen är visuella och ljudmässiga – starka färger, vintriga vyer, bjällerklang och maffiga Phil Spector-låtar. Men dofterna av julmaten, de undertryckta och därefter exploderande känslorna, ivern när barnen sliter papperet av presenterna, det rofyllda när själva firandet stökats förbi, det borde väl göra sig bra som litteratur?
Tydligen inte. I min egen roman Vi har redan sagt hej då som utspelar sig de tre sista veckorna år 2009 hastas julhelgen förbi på ett par sidor, en snabbt bortgjord parentes för att den egentliga berättelsen ska kunna fortsätta.
Är jul kul? Ja, jag har alltid gillat de här dagarna. Är jag sugen på att skildra dem? Inte så värst.
——
5. Önskeförfattarsamtalsduo
Hm. Önskesamtal mellan två författare eller en författare jag skulle vilja ha ett samtal tillsammans med?
Svårt.
Jag skulle gärna ha sett ett samtal mellan Shirley Jackson och Stephen King. Det lär ju aldrig ske eftersom hon dog 1965 och han debuterade 1973, men hey, det här handlade ju om att önska. King har väldigt många gånger nämnt samt skrivit om Jackson som en av sina främsta inspirationskällor och eftersom de därtill är de två författare som gjort starkast intryck på mig sett över hela mitt vuxna läsarliv, så tror jag att det hade varit ett samtal jag hade fått ut mycket av personligen.
När det gäller någon jag själv gärna skulle samtala med så hade jag gärna haft fler samtal tillsammans med Johanna om vår föräldrabok. Vi gjorde en del, men inte alls så många som vi skulle ha kunnat göra. Oh well, vi får väl skriva fler saker ihop och ta igen det då, helt enkelt.
——
3. (Jul)mat från en bok
Jösses, mat från en bok? Har jag någonsin lagt en maträtt i en bok på minnet? Jag är mycket tveksam. Låt mig fundera ett tag …
Okej, nu har det passerat ett par minuter, och jag började tänka på om det förekommer någon mat i mina egna romaner. Och det gör det ju!
I Dannyboy & kärleken är ätandet väldigt koncentrerat till Medborgarplatsen i Stockholm, först äts det på eftermiddagen på Burger King mitt på Medis, och senare i romanen när natten kommit inmundigar de två namnlösa huvudpersonerna falafel på Jerusalem Kebab ett kvarter söderut längs Götgatan, eller ja, de äter den sittande ute på trottoaren om jag inte minns fel. Och när gryningen kommer och de hamnat på Östermalm äter de någon sorts 7-Eleven-mat sittande på Dramatens trappa.
Även i Vi har redan sagt hej då äts det, eller mat nämns i alla fall, till och med julmat! I ett kapitel där Filips julfirande hemma hos sina föräldrar kort resumeras sägs att han däst tvingats lägga sig ner och vila på julafton efter att ha ätit för mycket julbordsmat.
Men mer än så är det nog inte. Fokus ligger på dryckenskap i de där böckerna, får medges. Och kanske säger även faktumet att så lite mat och ätande beskrivs något om min egen inställning till det. Alltså, jag gillar ju mat, men jag har en väldigt odramatisk och enkel syn på det, jag är verkligen ingen finsmakare utan äter i princip allt, så länge det inte innehåller gurka. Den här veckan har jag exempelvis ätit rester av den (mycket goda!) köttfärslimpa som Johanna tillagade i söndags både i måndags och i tisdags. I går varierade jag mig och valde en burk konserverad ärtsoppa med lite knäckebröd vid sidan om till lunch i stället, men i dag återgår jag till tidigare rutin och tar den sista biten köttfärslimpa.
———
Det här är del 3 i Bokhoras julutmaning. Eller egentligen del fyra om man ska vara noggrann, men på grund av orsaker väljer jag att köra trean i morgon i stället.
Narvik (5) och Logitech Keys-to-go
Under de båda kvällspassen de här dagarna i Narvik – då jag känt att jag helt kan fokusera på romanskrivandet och inte riskerar att behöva ta tag i någon jobbgrej som dyker upp – har jag valt att bara ta med mig iPaden och det trådlösa tangentbord jag har till den, ett Logitech Keys-to-go. Jag var initialt lite skeptisk till det eftersom det knappast är en optimal skrivkänsla i det nästan stumma tangentbordet, men det växer på en, och för en datorviktfanatiker som jag är det nästan som en dröm – tillsammans med en iPad Air 2 (444 gram) i axelremsväskan landar totalvikten på blott 624 gram. Keys-to-go är därtill – utöver den nätta vikten om 180 gram – spillsäkert. Perfekt för koncentrerade skrivsessioner.
——
Nej, nu måste jag dra österut, barnen ska ju hämtas från dagis om tre och en halv timme! Skrivfacit: 5 200 tecken i dag, totalt alltså 22 700. Helt okej.
Narvik (4)
Spenderade även eftermiddagen i hotellets restaurang, nyttjade gratiskaffet och skrev vidare, stack in en smula jobb också, ingenting är ju heligt numera, inte ens mina skrivarresor. Tog en kvällssession nere på Rallar’n Pub og Kro (80 kronor där för en halvliter av samma sorts öl som i går kväll i Scandicbaren, det tar sig!) som avslutning på dagen.
10 500 tecken skrivna i dag, målet nått med en aning råge. Siktar på att komma upp tidigt i morgon så jag kan få ur mig en försvarlig mängd ytterligare innan jag rattar bilen hem mot Sverige, jag lovade Ejda att vara hemma i tid för hämtningen på dagis när vi pratade i telefon.
Narvik (3) och skräpvärlden
Förmiddagsfacit: 3 000 tecken och en del mejlroddande kring en artikel som släpar efter. Nu en liten promenad i ett väder som jag mer känner igen hemifrån – sju grader ”varmt” och snålblåst, tur att jag i ett anfall av verklighetsförankring tog med en mössa.
Läste i NSD nu på morgonen om ökad nedskräpning längs E10:an från Kiruna mot Norge, och skulle vilja påstå att det tyvärr inte bara gäller just den sträckningen, jag var ute med sportklubben i måndags kväll och städade vägrenen de första kilometrarna ut från byn mot Kirunahållet, och jösses vad mycket skit folk bara slänger ut från sina bilar. De av er som sett Mad Men minns kanske scenen från första säsongen när Don Draper med familj var på picknick och helt sonika bara skakade av allt skräp i form av tomma burkar och förpackningar från filten och reste sig upp och gick när de var färdiga och även minns hur ni förfasades över att det var så det gick till då, men seriöst, sakta ner en smula nästa gång ni kör längs en landsväg och kika ut mot vägrenen, världen har inte förbättrats ett dugg sedan 1960.
Narvik (2)
Cirka 7 000 tecken skrivna i dag, 2 000 mer än jag hade satt upp som mål, så det får betraktas som en seger. Hoppas det håller i sig i morgon, då jag tänkt nå femsiffrigt.
Det här är ju inget som ingen redan vet – men jösses Norge, era priser! Drack en pint helt vanlig fatöl i skybaren på det nybyggda Scandichotellet som jag promenerade bort till för kvällens skrivpass, och den skulle de ha 119 norska kronor för. Okej, det är 17 centiliter mer i en sådan än i en normal stor stark, men kom igen, kycklingsalladen jag åt kostade bara 20 kronor mer än drycken. Sansa er för sjutton gubbar.
Nåväl. Nu ska jag vandra tillbaka till mitt budgetrum och kolla klart Daredevil på Netflix.
Narvik (1)
Framme i Narvik, installerad på ett budgetrum på Best Western vid Narvikfjellets fot, vilket innebär en sorts förfinad tältsäng på åttio centimeter i ett spartanskt rum utan några som helst krusiduller. Det stör mig dock föga, jag är inte här för att hänga på hotellet, även om jag för tillfället satt mig i lobbyn och dricker av gratiskaffet för en dryg timmes mjukstart av den författarbonanza som den här trippen är tänkt att tjänstgöra som.
Norge är verkligen ett geografiskt besynnerligt land med sin dramatiska natur. Hopplöst att färdas rakt genom, jag tror jag hunnit med fler kurvor av rallybanekaraktär bara under de dryga fyra mil som jag vindlat mig ner från Riksgränsen fram till Narviks stadskant än jag gjort sedan jag senast besökte Norge för snart tre år sedan. Vackert så det förslår med ännu helt snötäckta berg och frodigt grönskande dalar, men som sagt – besynnerligt.
Vädret är för den delen betydligt bättre här än 25 mil österut hemmavid, det var +17 grader och sol när jag anlände för ett par timmar sedan. Golfströmmen FTW!
48 timmar Narvik
I min iver att lära känna mina breddgrader bättre, samt få något gjort på romanen, kör jag i morgon förmiddag till Narvik för 48 timmars skrivarbootcamp.
Men bortsett från att ägna mig åt romandokumentet, vad bjuder Narvik på förutom krigsmuseet, dramatisk natur och LKAB:s utskeppningshamn? Och finns det något trevligt café jag kan sitta på när jag ägnar mig åt skrivandet?
Jag vet inte. Någon?
Stockholmsblicken
Intressant studie som Institutet för Mediestudier gjort gällande journalisters bostadsort som presenteras i dag. Kort uttryckt kan man väl säga att det finns en rejäl överrepresentation av journalister på vissa ställen i landet, och många områden där det inte finns några alls. Åtminstone inte yrkesverksamma som är medlemmar i Journalistförbundet – det är enbart dessa som ingår i studien.
Ser att ganska många verkar göra något sorts självironiskt narr av undersökningen i mitt twitterflöde i dag, och visst – självklart finns det logiska förklaringar till att det finns en överrepresentation av journalister i exempelvis Stockholm eftersom det är där många jobb finns, men självklart är det också så att det finns ett problem i det här, eftersom vi färgas väldigt mycket av den omgivning vi befinner oss i. Många verkar försvara sig med att de egentligen är lantisar eftersom de är inflyttade stockholmare, men jag tycker att Po Tidholm uttrycker det bra i den här intervjun i Journalisten gällande undersökningen, när han pekar på att problemet är var man bor, inte var man kommer ifrån. Vi färgas oerhört fort av den vardag vi lever i och eftersom notiserna om den pågående nedmonteringen av den journalistiska verksamheten utanför Stockholms tullar är närmast dagliga nu, är det här ett problem som bara fortsätter växa.
Jag har länge haft ambitionen att försöka få ur mig något vettigt och genomtänkt om just det här, hur mina egna perspektiv har förändrats de senaste åren i och med flytten norrut och hur det har fått mig att se på stockholms- eller kanske till och med södermalmslivet annorlunda, men tiden tiden tiden kontra pengarna pengarna pengarna.
Någon gång.
———
Kiruna kommun når för den delen nästan upp till riksgenomsnittet – 1,2 journalister per 1000 invånare jämfört med 1,4 i snitt. Den kraftiga journalistöverrepresentationen i Stockholmsregionen gör dock att rikssiffrorna blir rätt skeva, för trots att Kiruna som sagt ligger under snittet för hela landet, så hamnar de på plats 28 av 290 i kommunrankningen.
———
Det är för den delen inte bara journalister som är överrepresenterade i Stockholm, utan även författare, något jag bloggade om i samband med Författarförbundets årsstämma i fjol. Det jag skrev då gällande den snedfördelningen gäller så klart även för journalisterna: Vad blicken vilar på i vardagen påverkar vad vi väljer att skriva om.