Utrymning pågår

Det brann i grannbyggnaden i morse. Eller ja, det brinner fortfarande, men vid tiotiden började brandröken bli lite väl påträngande, så jag tog Tage under armen och sjappade.


Det är lustigt ändå. Våra fönster vetter åt andra hållet, så vi fattade inte omfattningen förrän Johanna gick till jobbet och såg att vårt kvarter låg mitt i den rätt stora avspärrningen, och att det var fullt med brandbilar, ambulanser och polisbilar bokstavligt talat precis utanför porten.

Nu hänger vi på Rum för barn på Kulturhuset innan det är dags för lunchdejt på Mariatorget. Det luktar banne mig brandrök ända hit.

En ynnest

Alltså Tyskland. Jag älskar landet, men deras konservatism är ibland häpnadsväckande. Sitter vid gaten nu, som tur är med Tage i min famn. För nej, kvinnan i incheckningsdisken tyckte inte alls att det var självklart att jag skulle få ta honom med mig.

Ni har ju olika efternamn? sa hon frågande. Eh, ja, jag och min hustru har olika efternamn och Tage har hennes, svarade jag. Hon tittade på våra pass ett tag. Men alltså, han och jag har rest själva med er tre-fyra gånger, försökte jag. Vänta här, sa hon och försvann iväg med våra pass. Efter några minuter återkom hon. Det är okej, konstaterade hon och fick det att låta som att hon gjorde mig en stor tjänst, Germanwings låter er åka.

Åh, tack så mycket för att jag får resa med min egen son.

Carpe diem, för bövelen.

Jag har börjat med en löjligt hurtig vana. Två av de senaste tre dagarna har jag hängt på låset på Lindquists konditori på Odengatan när de öppnat, vilket i dag innebar att jag var här redan vid halv sju, allt för att hinna få ett par texter skrivna innan Johanna behöver gå till jobbet.

Nu är de klara, hoppas jag, och det är dags att gå hem och ta hand om sonen och möta dagen.

Synd bara att jag redan känner mig som en zombie.

Nya tider

Vi åker tåg mot Gästrikland, Tage och jag. han fick hög feber i går eftermiddag, vilket lade viss sordin på feststämningen inför resan. Jag inbillar mig att han är lite svalare i dag, tog tempen på honom vid 06.30, bara 38 jämnt då, men han är varmare nu. Förhoppningsvis inte så mycket mer dock.

Han sover i sitt säte vid min sida, rycker till en smula då och då när tåget kränger. Jag gillar inte de här dubbeldäckartågen de har på regionalsträckorna, de är bökiga att röra sig i – särskilt med småbarn – numreringen är bortom all logik och de … nej, jag gillar dem inte. Men vi verkar åtminstone rulla framåt enligt tidtabell.

Skriver det här på mobilen, det funkar ju att mobilblogga nu med nya temat, I’m loving it. Det är för den delen lustigt med de nya tiderna, tillvaron är så spridd, nu ser det ut som att ingen jävel brydde sig om att kommentera min sajtförnyelse i går, men så var det ju inte, det var bara det att kommentarerna, synpunkterna och bilderna (för jo, det kom en sådan) inkom på Twitter och Facebook i stället. De var positiva, men Augustin föreslog klickbara bilder i sidhuvudet. Ska kolla på det.

Vi ankommer till Uppsala nu, Tage rycker till när stoppet annonseras ut. Gotta go.

Hänger och slänger

Grå måndag utanför.

Tage stökar runt på golvet, sliter böcker ur hyllorna i salongen, får dem på foten, börjar gråta, tröstar lite tills han blir glad igen, går in i köket och försöker koka kaffe men han blir tokig när man står upp och han inte får vara med, sliter i jeansbyxan, hänger i benet och gnäääääller, inte riktigt grinar, utan utstöter ett ljud som på sätt och vis är värre än högljudd gråt eftersom ens instinktiva reaktion inte blir att trösta och tycka synd om, utan att i stället bli irriterad. Och är det något man inte vill ha när man försöker koka kaffe, så är det dålig stämning. Kaffe ska ju vara gemyt, hör du det Tage, gemyt och mys!

Men han lyder inte. Hänger och slänger, i en gardin. Larmar och gör sig till.

Grå måndag som sagt.

365 dagar

För exakt ett år sedan föddes han, Tage Sven Edvard Ögren. På bilden är han ungefär 90 minuter gammal, 2,6 kilo tung och 46 centimeter lång.

En del har hänt sedan dess. Nu klockar han in på strax över 10 kilo, är 75 centimeter och en jäkel på att hjälpa pappa att plocka ur diskmaskinen.

Det är svårt att sätta ord på hur mycket jag tycker om den lilla person han har kommit att bli. Jag konstaterar helt enkelt bara att ja du Tage Ögren, du är numera det viktigaste i mitt liv.

Och det är inte illa pinkat.

Sedan sist

Det har varit några småjobbiga dagar, Tage fick rätt hög feber i onsdags kväll, sedan har det hållit i sig med vissa toppar och dalar, med allt vad det innebär. I och med att han fick en urinvägsinfektion redan när han var två månader då njurarna inte var färdigutvecklade vilket ledde till att han fick äta antibiotika i nästan fyra månader i förebyggande syfte, är vi lite extra nojiga när det kommer till feber. Nu är han visserligen förkyld också, och vi var och tog urinprov och sänka i torsdags och allt såg bra ut, men vi får väl se om vi får gå till doktorn igen om inte febern ger med sig. Tycker han känns lite svalare nu på morgonen, men det har han visserligen gjort vid andra tillfällen under de här dagarna också. Förutom vid de värsta topparna uppåt höga 39, håller han sig dock på gott humör.

Tage är ett barn som inte ligger still när han sover. Han kryper, snurrar, bökar, sätter sig upp, gnäller, kryper igen, slår huvudet i väggen, slår huvudet i väggen igen, vaknar, och så vidare. Det i kombination med febern har inte varit någon höjdare, beteendet har intensifierats, med minimal sovtid för oss äldre i familjen som följd. Vi försöker turas om att ha ansvaret för att hålla honom på rätt köl i sängen, men i natt har vi båda varit vakna större delen av tiden. Nu är jag sedan två timmar stationerad med Tage i köket för att Johanna ska få sova lite, det är det enda rum som ligger tillräckligt långt bort för att erbjuda någon typ av tystnad i sovrummet när han håller låda – vår lägenhet lider en irriterande brist på ljuddämpande dörrar. Nyss fick han dock ett trötthetsryck, men eftersom jag var rädd att han raskt skulle snurra ner på golvet om jag sövde honom i soffan i vardagsrummet, har jag nu byggt en provisorisk säng på köksgolvet, där jag sitter bredvid och vaktar på honom, samtidigt som jag skriver det här.

Rätt mysigt i all sin relativa eländighet.