Bloggerier

Jag har lite skaparångest. Bloggen känns oengerad för jag känner mig oengagerd, inte på bloggen specifikt utan allmänt, jag är en enda stor bebiskoma utan tankar och idéer.

Dessutom stryper tyvärr den nya bloggdesignen mig. Jag gillar den verkligen, tycker den är snygg, men den kräver en bild till varje inlägg. Och den kräver att jag sitter framför datorn när jag fixar in bilderna, det går inte att ordna via mobilen. Och att tekniskt höja bloggribban när min föräldraledighetstillvaro med en son klängande i benet 24/7 kräver mer enkelhet än någonsin i mitt liv, var kanske inte helt genomtänkt.

Så jag nojar lite över vad jag ska göra. Fortsättning följer.

Och så flyter tiden fram

En sådan där helg när tiden flyter förbi.

Jag har inte hunnit läsa DN Boklördag, försöker hinna göra det även när vi är utomlands men den här helgen … nej. Jag samlar på mig länkar, texter jag vill läsa eller gå vidare med, den här recensionen av livet med en Macbook Air till exempel, den här artikeln om Pet Shop Boys kommande balettuppsättning som vi ska gå på sista helgen i mars i London till exempel, det här ”Tillbaka till framtiden”-spelet för iPad till exempel – om jag hade en iPad alltså, jag inväntar ju #2 – och den här mastodontgenomgången av Wireds stora artikel från 1997 om hur det krisande företaget Apple ska räddas, sedd med 2011 års glasögon.

Till exempel.

Men inget har hunnits med. Tiden flyter förbi, ägnas åt barn- och hushållsrelaterade göromål, i dag flyger vi till Stockholm, lägenheten bör väl städas först, tvätten vikas och plockas undan, barnet barnet barnet, han är i en sådan där klängig period nu, bryr sig föga om oss när vi sitter vid hans sida på golvet men så fort vi flyttar oss en meter bort, vid skrivbordet där datorn står utom hans flinka fingrars räckhåll är han genast där, sliter i jeansen, hänger i benet, klänger, drar, sliter och gnäller gnäller gnäller så det skär i öronen och det är bara att ge upp, ner på golvet igen, sitta med, försöka leka med legot men vips så har han tappat intresset för en igen, försvinner iväg för att ratta om inställningarna på stereon och man tänker bra, där kan han stå och pilla, jag ligger kvar här på golvet men läser lite tweets i telefonen så länge men ögonblicket han ser den är han blixtsnabbt där igen, drar, sliter, gnäller gnäller gnäller och man lägger undan telefonen, ligger där och gör ingenting med sin vinhuvudvärk för man såg Melodifestivalen på SVT Play hos familjen Paues/Darlingtons i går kväll och drack väl kanske ett glas vin för mycket och klockan är bara 06.55 än och så länge man betraktar honom i sin sysslolöshet är han nöjd och kan gå tillbaka till stereon och trycka på knapparna, ratta om volymen, pilla lite.

Och så flyter tiden fram i ett virrvarr av pusselbitar, lego, spännande sladdar och sönderslitna/uppätna tidningar som råkat hamna i blickfånget.

Sparlåga

Jag fick magsjuka i går, kanske var det lördagskvällens pizza till Melodifestivalen, kanske var det bara Tyskland, har varit magsjuk tre gånger sedan vi kom hit i höstas, det hör inte till mitt normala magrutiner. Irriterande.

Sov mig igenom större delen av gårdagen. Börjar väl så sakteliga återfå livsandarna i dag, även om jag fortfarande känner mig skral, skör och går runt med en vagt molande magvärk, något som inte direkt passat så bra ihop med att Tage haft en av sina mest klängiga och griniga dagar i mannaminne. Men men, allt ska väl inte vara en dans på rosor jämt. Och just nu sover han sött i alla fall.

Det är mycket familjeliv här nu. Det är sådant livet är just nu. Familjelivigt.

Snart flyttar han hemifrån

Jag ska åka till Sverige i dag, fixa en del administrativt jox under dagen och gå på Elibs tioårskalas på kvällen, sedan ta bisarrtidigflyget tillbaka i morgon bitti, 06.30 från Skavsta. Joråsåatt, vill man resa tur och retur inklusive flygbuss för under 500 kronor, då är det så man får göra. Bussen från Centralen går 04.00. Längtar redan.

Det ska bli skönt med lite egentid, men återigen, det är inte särskilt roligt att vara ensam längre. Men som tur är kan jag ju kolla på det här klippet om och om igen när suget efter Tage blir för stort.

När tre är två

När jag ska var själv med Tage en kväll eller någon dag tänker jag att det ska bli skönt med lite egentid, tid att skrota efter att han har gått och lagt sig, tid att se ikapp lite i tv-seriehögen, kanske till och med en film, tid att göra sådant som jag gjorde förr, innan vuxenlivet kickade in på riktigt vid 33 års ålder.

Men så kommer de där kvällarna och de där dagarna och jag tycker bara att det är tråkigt, ensamt, inte alls avslappnande.

Nu är visserligen inte ensamtid detsamma efter Tages födelse. Även efter att han somnat framåt halv åtta på kvällen upptar han mina tankar, min oro för hans välbefinnande ökar markant när vi är ensamma, jag går in och kollar honom minst en gång per halvtimme – andas han? – och lägger täcket som han hatar över åtminstone benen i en fåfäng förhoppning om att han inte ska sparka av sig det inom fem minuter just den här gången.

Jag vet att det inte finns någon logisk orsak till varför jag känner den här stegrade oron när vi är ensamma. Jag tar hand om honom lika bra som Johanna, visserligen klär jag kanske inte på honom riktigt lika mycket kläder när vi går ut men i övrigt är det ingen skillnad. Jag är en bra förälder. Ansvarsfull. Omtänksam. Det är jag övertygad om.

Men ändå kommer den där känslan krypande. Oron för att något ska gå fel som gör att … ja att … ja att allt är mitt fel, helt enkelt.

Det är väl inte svårare än att det handlar om manligt och kvinnligt. Som man förväntas jag inte kunna ta hand om mitt barn, och även om jag vet att jag kan det så är det skillnad på förnuft och känsla. Det dåliga självförtroendet ligger där inne någonstans, redo att blossa upp när som helst men kanske allra helst när jag gör någon syssla som Johanna oftast gör när vi är tillsammans. Smörjer in honom efter att han badat. Väljer vilka kläder han ska ha. Sjunger honom tills sömns.

Hm.

Det var ju inte riktigt den här riktningen blogginlägget skulle ta. Det skulle ju handla om insikten att jag inte längre tycker om att vara ensam, trots att jag så sent som för tre år sedan såg det som livets normaltillstånd. Att jag är en annan nu.

Men saker och ting hänger så klart ihop. Vi är en familj nu, en lycklig sådan. Klart jag föredrar när vi är tre.

Lever våra liv

Vi firar helg.

Går och brunchar. Sitter med näsorna i datorerna och försöker skaffa oss vettiga kommentarssystem. Ojar oss över barn som far illa i ”Cityakuten”. Leker flytta papegojpusselbiten mellan våra munnar (lite för slemmigt för att de vuxna ska tycka det känns helt bekvämt). Går till Humlegården och gungar och åker pulka. Funderar på en ny krönika. Går på stan och försöker ordna ärenden. Förbereder för att åka till Berlin. Tänker på nya bokkapitel. Svär en smula när Tage stoppar upp fingrar i andras näsor så hårt att det blir näsblod. Försöker lära Tage att gå.

Lever våra liv, och det är fint så.

Leendet

Sedan Tage fyllde fyra månader i juli har vi tagit varje chans att förklara skillnader i hans normala rutiner på att tänderna är på väg fram. Löst bajs? Det är nog tänderna. Inte den vanliga solstrålen utan helt plötsligt grinig? Det är nog tänderna. Dreglar han inte ovanligt mycket? Det är nog tänderna. Verkar han inte mer förtjust i den gröna klossen i dag? Det är nog tänderna.

Men månaderna har gått, inga tänder har skönjts och vi har så klart börjat oroa oss för att han ska krypa genom livet tandlös eftersom alla vet att bebisar vid det här laget ska ha fått tänder för länge sedan, borde han inte ha fullständiga tandrader, äta själv med kniv och gaffel och kunna prata så pass att han kan sätta ihop subjekt och predikat vid det här laget?

Jo, jo kanske det men han är ju lite för tidigt född, säger vi, slår ner blicken och går hem för att ännu en gång, till tonerna av ljudliga protester och huvudskakningar, leta med fingrarna runt i hans gom efter antydan till små stubbar. Utan framgång.

Men så i morse klockan 05.49 stod jag där, sömndrucken och kissnödig, och bytte hans morgonblöja på sedvanligt manér. När jag kittlade honom på magen skrattade han så att tandköttet syntes. En väldigt liten, men fullt synbar vänster framtand på frammarsch hälsade mig god morgon.

Snart flyttar han hemifrån.

Dagen gryr (2)

Efter att återigen sedan 05.30 ha bankat kastruller och försökt lära Tage att röra om med en slev i en gryta (ringa framgång) har jag nu lämnat in honom i sovrummet där Johanna och han ska få tryna ihop en smula. Själv säger jag nu carpe diem och drar ut på café och skriver ett par timmar om det nu finns något som är öppet i denna okristna timme.