Nej. Ajaj. Akta.
Jag börjar tro att det inte finns fler ord i det svenska alfabetet.
Författare och skribent
Nej. Ajaj. Akta.
Jag börjar tro att det inte finns fler ord i det svenska alfabetet.
Använde morgonen till att vittja iPhonen på bilder. Tyvärr har jag visst glömt att ta med sladden till systemkameran, så de fotona får anstå tills jag hittar någon här uppe i Vittangiskogarna. Dessutom har Johanna alla bilder från julklappsutdelningarna på sin telefon, som består av bilder där vi försöker få det att se ut som att Tage inte bara finner glädje i att äta och riva sönder julklappspapper, utan också uppskattar paketens innehåll.
Jaja, later.
• När kommer det sladdlösa samhället egentligen? Tage kommer visserligen att mista sin största källa till glädje i livet, men jag kommer att gråta av lycka när det sker.
• Twittrade om det skeva i ordet föräldraLEDIGHET i går. Fick en drös retweets, synpunkter och kommentarer. Facebookstatusen i samma ämne likaså. Jag uppskattar verkligen att vara hemma med Tage, även om det knappast är särskilt stimulerande alla gånger, men någon ledighet rör det sig knappast om.
• Och på tal om Twitter, fick följande fina tweet riktad till mig i går. Gör som Ragazze-Maria, beställ mina böcker med julrabatt!
Nej, inte han som håller i kameran. Och som vanligt har Johanna gjort en finfin summering av den månad som gått.
Det må ha gått åtta månader, men Stockholm City kan fortfarande inte riktigt släppa att vi i mars använde Twitter under vår tid på förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus. I dagens upplaga av tidningen får Johanna återigen en liten nymoralistisk men VAR är världen på väg-släng av sleven (dock nämns inte mitt beteende den här gången, det är nu enkom en trio kvinnor man ska förfasa sig över).
Om det här, och hur de sociala nätverken påverkar våra liv när det kommer till att dela med sig, har Johanna nu skrivit i sin blogg på Dagens Nyheter.
På ett väldigt klokt och nyanserat sätt dessutom, om ni frågar mig.
Tanken var att vi skulle spela in ett DJtv-avsnitt i går eftermiddag, men Tage satte käppar i hjulet genom att vara en synnerligen motsträvig son som inte alls ville att vi skulle syssla med sådant larv. Nytt försök i dag förhoppningsvis, efter att vi varit på badhuset med honom för första gången.
Ett incitament för att verkligen få ett program ur oss dök upp i går kväll, när vi via Bokbabbel-Jessica uppmärksammades via Twitter på att DJtv uppmärksammats i finska Hufvudstadsbladets nyutkomna bokbilaga. Hon skickade en bild på notisen, som jag hoppas att tidningen förlåter mig för att jag publicerar. Det är ju ändå första gången som DJtv uppmärksammas i ett riksmedium. Okej, det är inte ett svenskt sådant, men åtminstone ett svenskspråkigt.
Och i morgon – håll tummarna för ett rykande färskt tv-avsnitt!
——
På tal om Finland, så spelade vi ju för den delen in vårt näst senaste avsnitt på Åland i somras. Kolla in det så länge, vetja.
Jag har inte riktigt velat tro på det tidigare, men jag tror det är lika bra att inse faktum. Man blir faktiskt lite mer korkad av det konstanta sömnunderskottet som spädbarnsförälder.
Min hjärna är aldrig helt med längre. Inte hundra procent. På kvällarna när jag tänker att jag ska ta tag i saker orkar jag inte ens se på mina älskade tv-serier, tar mig möjligen igenom det mest väsentliga men därutöver intet. Rent fysiskt är jag också klumpigare, slår mig stup i kvarten även om det mest sker i Stockholm och mindre här, det är inte lika trångt i lägenheten i Friedrichshain som på Östermalm, färre saker att bumpa in i.
Läser gör jag inte heller längre. Inte på riktigt. Masar mig igenom tre-fyra sidor per kväll innan jag somnar och kvällen efter minns jag sällan vad det var jag läste dagen före.
Vad gör jag då? Går på lekcafé med Tage. I går träffade han sin första tyska tjej. Inte så illa när man bara är sju och en halv månad.
Jag och Tage kollar Teletubbies mest varje dag, ”Teletubbies say eh-oh!” är favoriten, han kan se klippet åtminstone fem gånger i rad utan att röra sig eller släppa blicken från datorskärmen en enda gång (japp, har provat). I går fångade Johanna det hela på bild.
Åter i Berlin. Jag och Tage har en obokad dag som ligger som en gigantisk schwarzwaldtårta framför oss. Eller en stor bratwurst. Eller en stor döner med mycket rödkål på.
Nej, jag har inte ätit frukost ännu men det tänker jag ta tag i NU! Det är som på flygplan, först matar man sig själv så att man sedan har krafter nog att mata sitt barn.
Det har hänt mycket under veckorna i Berlin. Det enskilt viktigaste skulle jag säga är att Tage har lärt sig krypa. Jag filmade en snutt i går.
Nu åker vi tillbaka till Stockholm en sväng. Jag bävar lite inför vad Tage kommer att tycka om att de 70 rätt luftigt möblerade kvadratmeter han haft som kryparena i Friedrichshain nu förvandlas till 55 överbelamrade, helt bebisoanpassade dito på Östermalm.
Tage växer och blir allt mer en riktig, självständig person. I tisdags fyllde han sju månader, hans nya favoritsysselsättning är att rida på mina axlar och i går skulle jag vilja hävda att han kröp på riktigt för första gången. Det går inte så fort ännu, men det går.
Johanna har skrivit en fin sammanfattning av vår sons sjunde månad.