Kategori: Familjeliv

Det kom en försändelse från Pampers i går, adresserad till Johanna Ögren. Visst händer det väl att kvinnor drabbas av urinläckage efter att ha fött barn, men de Active Fit som försändelsen innehöll var riktade till personer på 7-14 kg, vilket känns en smula i underkant för henne, även om hon är rätt liten.

Nej, jag försöker inte göra mig dummare än vad jag är. Jag försöker bara vara rolig istället för att lacka ur och bli förbannad. Förbannad på att det faktum att sedan Tage föddes har vi kanske fått tio brev i lådan med varuprover för bebisar, och av dem har nio varit adresserade till Johanna, och inget till mig. Detta trots att det torde vara lika enkelt att dra ut faktumet att jag är pappa till en bebis ur Spar-registret som det är att Johanna är mamma.

Men ironi går ju sällan fram. Så jag försöker på den förbannade vägen istället:

Kära Pampers, hur jävla svårt kan det vara att istället skriva ”Till vårdnadshavare för” följt av bebisens namn på era utskick, istället för att bara rikta sig till mammorna? Att det inte är omöjligt vet jag, för det tionde brevet med varuprover som vi fick hade faktiskt löst adresseringsproblematiken just så.

Därefter öppnade jag försändelsen. Förutom två blöjor bestod innehållet av en stor rabattkupong. På bilden ses en bebis iförd sin nya blöja, glatt lattjandes med sin pappa. Man behöver inte direkt heta Don Draper för att förstå tankegången: Mamman ordnar med blöjorna så att pappan kan leka med sitt barn.

Hej hej Pampers, femtiotalet ringde och ville ha sin marknadsföringsstrategi tillbaka.

——

Uppdatering: Självklart borde jag ha skrivit vårdnadshavare och inte målsman i mitt bättringsförslag. Man kan utan tvekan anklaga mig för att vara en mansgris som trots allt vill upprätthålla patriarket, men ärligt talat glömde jag faktiskt bort att vårdnadshavare är det uttryck som brukar anges officiellt överallt nu. Vilket ju är extra korkat med tanke på att jag ju för bövelen skrivit flera gånger om mina turer med Skatteverket angående min registrering som vårdnadshavare åt Tage.

Jag ändrar helt fräckt i inlägget.

Fredagen den 12 mars klockan 11.53.

Söndagen den 12 september klockan 11.53.

Han ligger och brottas med Kninis nu. En vild fajt utan synlig vinnare, då snuttefilten – en något udda korsning mellan tygkanin och minimal filt som hans farmor köpt i två exemplar och följer Tage överallt – har en underlig förmåga att brotta ner honom, trots avsaknad av egen styrka. Jag hoppas att han mattas ut av morgonmatchen snart, skulle gärna sova en timme till, de körde en match mellan halv tre och halv fyra också, ett nytt inslag i natten, som annars bara brukar innebära en snabb mjölktankning och därefter omsomning vid den tiden. I natt skulle han inte äta, bara fajtas.

Det är fascinerande att känna hur säkerheten i papparollen sakta fyller mig. Efter semestrar och resor kors och tvärs i landet har den pappalediga vardagen börjat sätta sig nu, där Tage i princip följer mig vart jag går och står. Jag lär mig hans rutiner, formar hans rutiner, tränar honom i att sitta själv, jag svarar med samma mynt när han gladskriker under våra promenader bara för att han kan, halva Östermalm ekar av våra muntra tjut, jag finner mig en kväll vara den som ger Johanna råd om hur hon bäst placerar honom i famnen för att han inte ska stoppa händerna i munnen och kladda ner sig när hon ger honom kvällsgröt och en annan kväll när han inte velat somna utan bara bökar omkring i sängen säger jag prova med flaskan igen, den brukar lugna ner honom när han är så där stissig och tre minuter senare sover han.

Det är en mäktig känsla att inse att jag just nu känner honom bäst. Samtidigt är det tyvärr en motsägelsefull känsla, faktum är att jag får dåligt samvete ibland, eftersom jag tror att i takt med att mitt självförtroende ökar, stegras också Johannas dåliga samvete över att hon börjat jobba igen. Samhället vill ju gärna, hur modernt det än må vara på papperet, trycka till kvinnor som inte är hemma med sina barn så länge som man ska vara. Att jag är föräldraledig redan nu, innan Tage fyllt ett halvår, och kommer att ta ut nästan all föräldraledighet, är inte det lite konstigt, en smula … ja visst är det ju bra att han är med och tar ansvar, men borde inte hon egentligen … ? och så vidare, ett resonemang som förr eller senare alltid landar i det känns liksom inte … naturligt, eller vad tycker du?

Naturligt. Detta fantastiska ord som vi tillsammans med syskonet normalt gärna klistrar på allt som konserverar status quo i samhället.

Usch nu blev jag helt uppjagad och förbannad här i sängen. Tage däremot, har hunnit förlora brottningsmatchen och somnat. Kanske bäst att försöka göra detsamma.

Det gäller att sätta upp konkreta mål i tillvaron om man ska nå någonstans.

För ett år sedan var Tage ett månadsgammalt embryo i Johannas mage. Till det här årets SSWC har vi precis byggt om Bugaboon från ligg- till sittvagn. Snart flyttar han hemifrån.

I går när vi reste hem från Vittangi charmade som vanligt Tage flygvärdinnorna, särskilt på SAS så älskar de honom, han har hittills aldrig bjudit medresenärerna på något annat än solskenshumör och de överöser honom med små tygdjur. Eller ja, åtminstone två har han fått, en ekorre och en räv.

Men när vi klev på planet skedde det vanliga. Åh vilken gullig tjej! För det är väl en tjej? frågade flygvärdinnan som tog emot oss. Nej, det är en pojke svarade jag. Jaha, ja jag trodde det var en flicka, med den tröjan.

MEN VAFAN HAN HAR EN ORANGE TRÖJA MED GIRAFFMOTIV PÅ SIG, ACKOMPANJERAD AV BLÅJEANS OCH ETT PAR LJUSBLÅ STRUMPOR! HUR ÄR DET TYPISKT ”TJEJIGT”?!

Ursäkta skriket, men jag blir så jävla trött på den här färgfascismen. Men jag upptäcker varje dag att den här lilla bubblan jag lever i där färger på ett barns kläder inte per automatik reflekterar bebisens kön, den är förbannat liten.

——

Vill man få en liten genomgång av Tages läge just nu (han fyller fem månader i morgon), kan man med fördel kolla in Johannas senaste blogginlägg.