Kategori: Familjeliv

I stort sett samtliga nyblivna föräldrar läser ”Växa och upptäcka världen”. Det verkar vara det enda som är konstant bland förstagångsföräldrar, man köper den där pocketboken och bläddrar febrilt så fort en förändring inträffar i bebisens kynne. Den holländska boken beskriver faser – ett barn ska gå igenom ett antal under sitt första år – och ska man tro boken så går de närmast att ställa klockan efter. Om du hör en nybliven förälder säga det är lite körigt hemma just nu, vår bebis går igenom en fas, så vet ni – hemma hos den familjen bläddras det om kvällarna, och barnets nycker och udda beteende försöker matchas in på det som ska ske i bebisens utveckling just den veckan.

Och nu är det så här, att Tage går igenom en fas. Ja, det låter löjligt, men det är inte ett dugg löjeväckande vid niotiden om kvällarna när han ska gå till sängs, kan jag meddela. Vår son, som på dagtid oftast är en solstråle och – vågar jag nästan hävda med objektiv bestämdhet – ett ovanligt lättskött barn, förvandlas sedan i måndags kväll till en sorgebärare av gränslösa mått när det är läggdags. Den blytunga förfäran som inträder i hans sinne när han förstår att det är dags att sova vet inga gränser, han gråter, skriker, fäktar med armar och ben och är otröstlig på ett sätt jag tidigare bara sett hos honom första gången de tog blodprov från en ådra på hans huvud på sjukhuset när han var nyfödd, då hans gulsotsvärde skulle kontrolleras varje gryning. Han är sedan en knapp vecka livrädd för att somna. Och när han till sist slocknat av ren utmattning och vi kunnat lämna sovrummet och satt oss i vardagsrummet, har han hittills alltid vaknat igen efter en tjugo minuter, nu än mer förfärad, eftersom vi inte är vid hans sida. Och så börjar det om, den här gången oftast med en ännu längre nattningsprocess, eftersom han redan vid start är hysterisk av ensamhetsskräck.

Egentligen är det visserligen en lögn när jag skriver vi här ovan. Eftersom Johanna är den som spenderar all tid med honom om dagarna när jag är på jobbet, och de dessutom var i Vittangi en vecka utan mig nyligen, så är det bara när hon sjunger och håller honom i sin famn som han slutligen lugnar sig. Att jag nyktert förstår att det är vad som ligger bakom, samt är medveten om det faktum att det nog kommer att ändras när det är jag som övertar huvudansvaret inom kort när jag går på föräldraledighet, spelar dock föga roll i hjärtat när jag står där med en skräckslagen son som inte vågar somna i min famn.

Nåväl. Om boken och trådarna på Familjeliv talar sanning så är det här något som inträffar hos de flesta barn runt fyra månaders ålder. Och eftersom Tage fyller fyra månader på måndag, så väljer vi att tro på det.

En fas.

Min familj är hemma igen nu, jag åkte ut till Arlanda i går kväll och mötte dem.

Tage fyller fyra månader om en vecka. Snart är han redo att flytta hemifrån.

Premiärdag som ensampappa i går, Johanna var tvungen att åka till Göteborg för ett föredrag så jag ordnade så att jag kunde arbeta hemifrån en dag, och tog alltså även befälet över Tage. 13,5 timmar tillsammans på egen hand fick vi, vilket utan tvekan var den längsta tid jag haft ensamt ansvar över honom. Allt gick bra, förutom en gnällig period vid femtiden och en smått bisarr men kort skrik- och gråtfest innan han tvingades acceptera att det var mat- och läggdags vid nio. Ibland viftade han armar och ben i sitt babygym och snackade med sina djur, ibland låg han bredvid mig på sin björnfilt, ibland satt han i sin babystol och ibland fick han stå i mitt knä. Fick Tage bestämma skulle han göra det dygnet runt, det finns inget som är så roligt som att stå. Balansen är det väl si och så med, och han skulle ju falla som en fura om vi släppte honom, men bortsett från att han måste balanseras i sidorna och ibland tas emot under armarna när han börjar vobbla och knäna slutligen sviktar, är han en  jäkel på att stå.

När jag matade honom vid halv tre-tiden på eftermiddagen slog det mig. Jag satt där i sängen med hans huvud vilandes i min handflata, matandes honom med flaskan fylld av mjölkersättning och han tittade storögt på mig, log lite lätt, så där som han alltid gör när han äter från nappflaskan. Det är nog inte ett riktigt leende utan mer en effekt av att han gapar stort för att få in flaskan, men ändå, det ser ut som att han ler åt mig i tio minuter utan paus.

Han är helt beroende av mig, tänkte jag där vi satt. Om jag inte tar hand om honom så dör han.

Det är så klart ingen unik tanke och det är ett faktum jag delar med alla andra småbarnsföräldrar, men det förminskar inte känslan av svindel när insikten kom. Att den här lilla människan på sex kilo är fullständigt beroende av att jag sköter min uppgift. Och att han inte ens är medveten om att det är så, inte är gammal nog att förstå hur utlämnad han är.

Jag kände mig både varm och kall när jag satt där.

Det är lustigt med föräldraskap.

Innan jag fick barn, eller rättare sagt innan Johanna blev gravid och jag mentalt började ställa in mig på att bli förälder, tänkte jag inte särskilt mycket på vad det skulle innebära. Visst insåg jag att det betydde mycket ansvar att ha ett barn, samt att föräldrar måste – av glad fri vilja eller tvingade av omständigheter utanför deras kontroll eller en blandning av de båda – ändra en del saker i sina liv och inse att någon annans behov sätts framför ens egna, men jag hade inte funderat särskilt mycket över det, eftersom det inte berörde mig direkt eller knappt ens indirekt, ingen av mina nära vänner hade några barn.

Mycket har förändrats rent praktiskt i tillvaron sedan Tages ankomst den där fredagen i mars, en del även psykiskt. Men efter att ha fått barn inser jag även att läget på en del sätt inte har förändrats alls – det här med att fundera över sitt föräldraskap till exempel – ingen idé, det finns så många andra som är redo att berätta sina egna mycket klokare insikter och åsikter om vad jag bör göra, känna och säga.

Pre-Tage var jag fullständigt omedveten om det här. Eller, det var jag väl inte, jag är en relativt välupplyst och insatt samhällsmedborgare och det är klart att jag var teoretiskt medveten om att få saker väcker så mycket svallande känslor som barn och föräldraskap, men som sagt, att vara medveten om att något existerar och att fundera kring samt uttrycka egna tankar om det när man inte har en aktiv del i det – njae, tråkigt.

Jag var, kan vi säga, en praktisk ignorant, om än inte omedveten.

Visserligen är det här på sätt och vis fortfarande inte ett problem för mig. Som Johanna skrev i sitt närliggande inlägg i går innebär faktumet att jag är man att samhället ställer få krav på mitt faderskap. Samhället tycker att det är kul att jag vill vara med och hjälpa till, men tvång – nej usch, det är ju bara roligt när papporna är med också! Så här tidigt är det ju dessutom nästan lite konstigt att han ska hålla på och envisas med att vara delaktig, barnet behöver ju sin mamma den första tiden men pappan, vad ska han göra, han kan ju inte AMMA?

Jag är rätt trött på religionen amning, kan jag meddela.

Det här är inte ett färdigformulerat blogginlägg, det har inte syftet att komma till någon sorts avslutande tes, och ja – det finns utan tvekan oavslutade trådar i det. Det kommer bara med en avslutande stilla vädjan:

Jag kommer utan tvekan att dela med mig av en del åsikter, tankar och funderingar gällande mitt eget föräldraskap framöver. Men om ni någonsin – någonsin – ser eller hör mig försöka sätta mig på, fälla dom över eller bara agera allmänt överlägset gentemot andra människor som har barn, är på väg att få barn, vill få barn eller bara vill prata om barn – även om det sker i förbifarten och i all välmening – slå mig.