Jag har inte riktigt velat tro på det tidigare, men jag tror det är lika bra att inse faktum. Man blir faktiskt lite mer korkad av det konstanta sömnunderskottet som spädbarnsförälder.
Min hjärna är aldrig helt med längre. Inte hundra procent. På kvällarna när jag tänker att jag ska ta tag i saker orkar jag inte ens se på mina älskade tv-serier, tar mig möjligen igenom det mest väsentliga men därutöver intet. Rent fysiskt är jag också klumpigare, slår mig stup i kvarten även om det mest sker i Stockholm och mindre här, det är inte lika trångt i lägenheten i Friedrichshain som på Östermalm, färre saker att bumpa in i.
Läser gör jag inte heller längre. Inte på riktigt. Masar mig igenom tre-fyra sidor per kväll innan jag somnar och kvällen efter minns jag sällan vad det var jag läste dagen före.
Vad gör jag då? Går på lekcafé med Tage. I går träffade han sin första tyska tjej. Inte så illa när man bara är sju och en halv månad.
Och så skyller alla på amningen. Har alltid hävdat att det inte har med det att göra! Bra Daniel!
Jag förstår inte varför det skulle vara amningen som är boven. Torde väl bero på att man har konstant sömnbrist kombinerat med ständig dygnetruntjour åt en person som ligger på en mental nivå åtminstone fem snäpp under ens egen.