Berlin kontra Stockholm – en kort barnstudie

Mitt liv är en transportsträcka mellan lekplatser. En på förmiddagen, oftast den på Boxhagener Platz, och sedan hem för sovning och lunch, sedan ut igen, den här gången oftast till Traveplatz som ligger nära frilanskontoret, så att Johanna kan möta upp när det är dags att gå hem för att äta middag.

Berlin kryllar verkligen av bra lekplatser med stora sandlådor, rejäla rutschkanor och allehanda klätterborgar, många för avancerade för Tage att ännu klättra i. Åtminstone tycker vi det, han försöker mer än gärna själv med varierande resultat, kan vi väl diplomatiskt uttrycka det.

Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Vi har visserligen den väldigt ambitiösa parklek Skånegläntan några hundra meter bort från lägenheten på Söder, men det väger inte upp för det enorma utbud vi har här. Inom en radie av 500 meter från vår lägenhet i Friedrichshain har vi åtminstone åtta väl underhållna och fina lekplatser. I Stockholm går däremot utvecklingen åt andra hållet, jag vill minnas att jag för en tid sedan läste en artikel där det stod att det på 70-talet fanns en policy om att inget barn inom Stockholms stad skulle ha mer än 300 meter till närmaste parklek, men att den målsättningen i mitten av 00-talet hade sänkts till en kilometer, varefter man helt enkelt hade slutat räkna.

Betyder det här att Berlin är en mycket mer barnvänlig stad än Stockholm? Ja, på vissa sätt, men samtidigt handlar det ju också om hur samhället ser ut i stort. I Tyskland är barnomsorgen rejält mycket sämre utbyggd än i Sverige, föräldrar (läs mammor) stannar oftast hemma med barnen tills de fyllt tre år, varefter barnomsorgen blir gratis. I Sverige förväntas man sätta sina barn på dagis när de är mellan ett och två år gamla. Det här leder så klart till att kommunerna inte tycker att det finns någon större orsak till att bygga fler lekplatser, och att näringsidkare inte ser någon större poäng med barncaféer, dessa fantastiska inrättningar som det finns så många av i Berlin.

På andra sätt spöar ju dock Stockholm Berlin rejält, särskilt när det gäller framkomlighet. Trottoarerna här är ofta bestående av ojämna kullerstenar och plattor som barnvagnens framhjul gärna kör fast i. Det värsta är ju dock den totala avsaknaden av hissar på många stationer i tunnelbanan och på S-bahn. Jag orkar visserligen bära Tage plus barnvagn upp och ner för trapporna, men när Johanna åker själv med Tage undviker hon helst vissa stationer, eftersom hon vet att hon måste förlita sig på att någon kommer och hjälper henne att bära (vilket det visserligen oftast gör rätt snabbt). Frågan är dock om det här med skillnaden i utbudet av hissar (och rulltrappor) egentligen har med barnvagnsframkomlighet att göra. Jag tror snarare det är så att vi i Sverige har en starkare lagstiftning gällande diskriminering mot funktionsnedsatta – man ska helt enkelt kunna ta sig fram med rullstol överallt – och då följer tillgängligheten för småbarnsföräldrar med på köpet.

Hur som helst. Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Trapporna däremot – nicht so sehr.

Pendeltåg och Upptåget FTW

Under hela året då vi pendlat till Berlin har jag mer än en gång svurit högt och ljudligt på Twitter över de sanslösa priserna när man åker Arlanda Express till Arlanda. 260 kronor enkel resa är inget annat än ett rån, och det brukar störa mig minst lika mycket att deras helg- och sommarrabatter alltid är parinriktade: Res två för 280, och synd för dig om du råkar vara så patetisk att du måste resa ensam.

Nu är jag visserligen inte ensam, men av arbetsskäl för Johanna har det blivit så att jag och Tage rest till eller från Berlin ensamma rätt ofta. Tage är också skälet till att jag alltid brukar ta Arlanda Express och inte de betydligt billigare Flygbussarna, det är helt enkelt rätt bökigt att ta barn, barnvagn, resväska, skötväska plus handbagage på bussen, tåget är i det avseendet mycket enklare.

Men så i går, på inrådan av Sakine Madon på Twitter för en tid sedan, testade jag en för mig ny och rätt fantastisk Arlandametod: SL:s pendeltåg följt av Upptåget!

Resan tar totalt 37 minuter från T-centralen inklusive byte i Upplands-Väsby, och kostar 100 kronor. Det fina i kråksången är att det är en helt vanlig SL-biljett med så kallat passagetillägg på Arlanda, så du betalar hela resan på en gång redan när du inleder din kollektivtrafikresa i Stockholms län, vart det nu månde vara. Har du redan SL-kort betalar du bara för den sista snutten av resan mellan Upplands-Väsby och Arlanda, vilket blir 60 kronor.

Särskilt bökigt är det inte heller. När du kommer till Upplands-Väsby korsar du bara perrongen och kliver på Upptåget som startar där och har avgångstid tre minuter efter att pendeltåget anlänt. Sju minuter senare är du på Arlanda. Tågen går en gång i halvtimmen, jämfört med en gång i kvarten på Arlanda Express.

Visst tar själva resan mellan Centralen och Arlanda betydligt längre med den här lösningen jämfört med Arlanda Express, men just den resan visar ju aldrig hela sanningen av hur lång tid det tar att resa till Arlanda. I verkligheten ser en resa till Arlanda ut så här för oss:

Arlanda Express-alternativet: 7 minuters promenad ner till tunnelbaneperrongen vid Skanstull, i medel 2 minuters väntetid där, 7 minuters tunnelbanefärd, 5 minuters promenad för att ta sig upp till Arlanda Express, i medel 7 minuters väntetid på nästa tåg och därefter 20 minuters färdtid till Arlanda. Summa summarum 51 minuter i medel till en kostnad av 290 kronor (30 kronor sms-biljett på tunnelbanan plus 260 kronor Arlanda Express-biljett).

Pendeltåg följt av Upptåget-alternativet: 10 minuters promenad till Södra stations perrong, följt av cirka 3 minuters väntan om vi kollat tidtabellen i förväg och tajmat vår promenad. Därefter 43 minuters färdtid till Arlanda (inklusive byte i Upplands-Väsby). Summa summarum 56 minuter i medel till en kostnad av 100 kronor.

För mig är valet enkelt. Färre byten, mindre bök med barnvagnen och väskorna, betydligt lägre kostnad, försumbart längre tid. Pendeltåg och Upptåget FTW.

UPPDATERING: Fick en kommentar på Twitter om ett annat alternativ jag glömde ta upp i inlägget. Vill man åka till Arlanda helt inom SL-systemet, och alltså inte betala ett öre om man redan har månadskort, så går det att ta pendeltåget till Märsta och där byta till buss 583. Den avgår sex minuter efter tågets ankomst och ytterligare en kvart senare angör 583:an Arlanda. Lite bökigare, lite längre tid (totalt 57 minuter från Centralen), men fullt görbart och därtill överlägset billigast då det kostar 45 kronor om man har remsa och 60 kronor om man betalar med sms-biljett. Det är dessutom rätt smidigt även med barnvagn och väskor, det är en vanlig SL-buss utan trappsteg där man bara rullar på med hela bohaget till skillnad från på Flygbussarna, där barnvagnar måste stuvas in i bagageutrymmet. Jag och Tage åkte den här rutten till Arlanda en gång i vintras när vi hade gott om tid, och det gick hur bra som helst.

Ett barn

Man har ett barn. Man ser bilderna från Utøya och läser ögonvittnesskildringarna och kollar NRK:s sändningar nonstop så länge att man precis före avfärd till ett på bröllop inser att vänta nu, har jag sett mina kostymskor sedan flytten? och efter en fruktlös uppochnervändning av de återstående flyttkartongerna konstaterar att svaret nej och man springer till Ringens köpcentrum och köper ett par nya med andan i halsen.

Men man har ett barn, och på något sätt jag aldrig kunde ana blir bilderna och texterna så mycket otäckare att läsa. Det gör fysiskt ont i magen när jag tänker på de föräldrar som i fredags kväll med stigande fasa tvingades vänta vid sina telefoner på livstecken. Den grad av växande förtvivlan när samtalet aldrig kommer, när det helt uteblir eller efter ett inledande hopp tystnar. När insikten obevekligt väller fram och det förlösande mirakelbeskedet aldrig kommer.

Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen när jag tänker på det.

Man har ett barn, som när man känner det där fysiskt onda i bröstet lever loppan hos sin mormor och morfar hundratrettio mil norrut med nyinköpt plaskpool och rutschkana som han enligt uppgift vägrar gå upp ur trots att han fryser så att han blir blå.

Man känner att man älskar honom så mycket att det värker i bröstet och blir samtidigt förlamad av fasa när man inser vidden av de nya känslor hans existens har fött i mig. Det bottenlösa hål av potentiell sorg jag frivilligt accepterat att riskera om han skulle ryckas bort.

Det är en svår känsla att beskriva. Det är en svår känsla att känna.

Men så kommer en ny bildrapport via mms från mormor om barnets äventyr i smultronlandet och man glädjegråter en skvätt i toalettkön i sina nyinköpta skor på bröllopet som trots all sorg blev väldigt vackert.

Man känner att det är värt risken.

Slutet på en era

Den sista augusti, om cirka sex veckor, går kontraktet ut på vår Berlinlägenhet.

Tillbaka till Stockholm på heltid, vardag, rutiner – om än i en ny stadsdel – slut på camparidrinkar på balkongen med dunket från spårvagnarna som ljudkuliss när de passerar fyra våningar nedanför på gatan, slut på mina joggingrundor som alltid verkar bli 7,3 kilometer långa hur jag än beter mig, slut på kånkandet av barnvagnen de fyra trapporna upp och ner minst två gånger per dag i medel, slut på mina erbarmliga försök att låtsas kunna tyska, slut på mina och Tages dagliga exkursioner till stadens ändlösa utbud av fantastiska lekparker, slut på inköp av chockerande billig och stundtals underlig Lidlmat, slut på … ja, på ett år som innehållit fler flygresor än mina trettiofem tidigare år sammanräknade, ett år som många gånger varit väldigt slitsamt men samtidigt det mest annorlunda jag upplevt i mitt liv och alldeles alldeles underbart.

Jag kommer verkligen att sakna Berlin. Det här är första gången i mitt liv jag har bott utomlands och det har varit en upplevelse över förväntan även om det inte riktigt blev som vi väntat. Det blev en smula för mycket Stockholm trots allt, de 75-80 procent av tiden vi hade hoppats kunna spendera här nere blev i verkligheten runt 60, och med det blev tillvaron stundtals hattig, det är svårt att uppleva riktig vardag när man byter bostadsort var fjortonde dag, man planerar ständigt för nästa avfärd och landar aldrig helt.

Jag undrar för den delen hur det blir rent matematiskt, om Tage kommer att ha spenderat mer tid av sitt liv i Tyskland än i Sverige när vi är klara. Jag tror inte det, men då vi planerar att spendera så mycket som möjligt av augusti här i Friedrichshain, kan det kanske uppnås. Inte för att det spelar någon roll. Men det vore roligt på något sätt. Synd bara att han inte kommer att minnas något av det här året när han blir stor. Fast det är klart, det finns ju en del bilder som vi har tagit här nere. Sisådär 3 000, skulle jag tro.

Ska nog räcka tills han blir gammal och grå.

I nöd och lust

Vi packar upp dem. Kartong efter kartong. Sakteliga. Sak-te-li-ga.

Och medan detta sisyfosarbete fortskrider genomlider vi samtidigt vad jag skulle hävda är Tages jobbigaste period hittills. Han är, sitt vanliga gulliga anlete till trots, en riktig pain in the ass just nu helt enkelt. Otroligt frusterad och arg ofta, troligen över att vi inte förstår vad det är han försöker säga stora delar av tiden, han har ju lite svårt med talet. Lägg därefter till en rejäl nypa nyupptäckt trotsbeteende för att testa våra gränser – särskilt Johannas när det gäller att slita kläder ur de nya byråerna i sovrummet som vi inte hunnit barnsäkra ännu – och ni har en föräldraledighetsvardag som stundtals inte kan klassas som sommardröm.

Men så ser man honom sitta där, uppkrupen i en ännu ofylld bokhylla, mixtrandes med sitt stetoskop i godan ro. Så smälter man, och glömmer för ett ögonblick att man två minuter tidigare funderade på att stänga in honom i en garderob.

Huset fullt

Vi har besök i helgen av familjen Popjunkien och således lever nu tre barn i lägenheten i stället för ett, en utmaning att se hur det går. Hittills har Tage och unge Levi, tre månader yngre än vår egen telning, funkat rätt bra ihop och bara några gånger slagit varandra i skallen med diverse tillhyggen. Just nu badar de tillsammans i badkaret, medan femårige Bobo kollar på ”Teenage mutant ninja turtles” på dvd.

På tal om film har jag i dag på Berlinbloggen skrivit lite om mitt första tyska biobesök. Check it out vetja.

Det här med åsikter och tyckande

Vet ni vad jag saknar? Att jag aldrig uttrycker åsikter och skriver om vad jag tycker och tänker om händelser och företeelser och allt annat möjligt och omöjligt längre. Så där tjurigt som jag var rätt duktig på en gång i tiden. Eller ja, duktig och duktig, jag kunde i alla fall bli rätt manisk och skrev som fasiken och uttryckte åsikter, mer eller mindre välgrundade. Som när jag var arg på rödskynkarna kring Odenplan när det begav sig. Som när jag skrev en massa om e-böcker när det begav sig. Som när jag hetsade upp mig så att jag nästan ville gråta gällande den förbannade FRA-lagen.

Det var länge sedan nu. Vill bara att ni ska veta att jag inte slutat ha åsikter, det är bara helt omöjligt att sätta ner dem på pränt i nuläget, ety jag har en son som bokstavligt talat hänger i mina kalsonger och skriker när jag inte gör exakt som han vill. Mitt liv har alltså inte förändrats särskilt mycket alls på ett sätt, det är fortfarande jag jag jag, bara det att jag inte längre är jag, utan han där på golvet.

Samtidigt har ju kanalerna ändrats för var man sätter åsikter på pränt också. I detta nu diskuterar jag exempelvis för fullt på Twitter med Emanuel Karlsten huruvida Kenza är okänd för DN:s läsare, med utgångspunkt i hans krönika i dagens tidning.

Sådana viktigheter måste ju vara värt lite kalsongdragningar, eller hur?