Tror vi har något stort på gång här.
Kategori: Familjeliv
Snurr, frid och beröm
Snurrig morgon. Tage fick för sig att gå upp 04.15, Johanna sprang till jobbet med min dator i väskan (vilket dock förde med sig det goda att jag fick anledning att dra igång min älskade gamla Powerbook) och jag lyckades med nöd och näppe få en väldigt tjurig son att ta sin tupplur tills jag skulle göra en hastigt bestämd telefonintervju för Internetworld.
Nu är dock ordningen återställd och jag borde väl gå och väcka barnet så att han inte sover bort hela dagen och pajar ännu en natts sömn. Det är så dubbelt det där, samtidigt som jag vet att jag verkligen borde ruska liv i honom är det ju också så obeskrivligt fridfullt att jag i detta nu tillåts ligga i sängen med datorn och bara vara.
Nåväl.
Fick för övrigt den här bilden skickad till mig från min pocketförläggare i går, tagen på Pocketshop på Centralen. Mer sådant!
Lekplatser vi minns
Om någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle spendera större delen av 2011 i en lekpark skulle jag ha sagt att han/hon var galen.
Eller, nej, inte galen, det var ju inte som att jag gick runt och var övertygad om att jag aldrig skulle skaffa familj, det hoppades jag nog ändå, även om det hela verkade väldigt diffust. Abstrakt. Skilt från den verklighet jag levde i.
Men lekparker alltså, eller parklekar som det av någon bakvänd anledning heter officiellt. Södermalm är snart kartlagt på samma sätt som vi lade Friedrichshains alla otaliga Kinderspielplatz under oss i somras, Tage och jag. I och med dagens besök i den rätt oansenliga lekplatsen i Tantolunden, som dock har som viktig bonus att alla tåg som lämnar Stockholm på väg söderut passerar precis bredvid, har vi nog täckt in öns alla större faciliteter.
Det är underliga ställen, dessa lekplatser. Innan man har egna barn är de ickeplatser man passerar förbi utan att reflektera över, tanken skulle aldrig ha slagit mig att besöka en lekpark om inte Tage fanns, faktum är väl att det är bäst så, för män utan tillhörande barn i parklekar – nja, låt oss bara säga att det inte anses sunt.
I min gamla lägenhet vid Odenplan fanns två dagis – förlåt förskolor – med tillhörande mindre lekplats på innergården. Jag passerade den där lekplatsen dagligen i nästan sju års tid, jag noterade så klart att den fanns där, men jag tittade aldrig på den, ansåg den aldrig vara del av min värld.
Och nu framlever jag mina dagar på dem. Konstigt det där.
Tiden. Ack tiden.
Jag vet att jag är som en repig skiva men:
Åh vad jag vill ha tid att skriva mer här i bloggen. Skriva som jag gjorde förr i tiden, varje dag, flera gånger till och med, rad upp och rad ner. Plus börja göra DJtv med Johanna igen. Regelbundet.
Men av mina ambitioner blir det bara en tumme. Det har så klart med Tage att göra, eller rättare sagt, att jag har tagit på mig att göra för mycket saker vid sidan om Tagebestyren. Den här veckan har jag hittills skrivit en bokrecension, i kväll ska jag skriva en filmrecension till UNT och veckans teknikkrönika till TT Spektra och senast i gryningen på fredag måste jag skriva ännu en litteraturrecension till UNT. Senast på måndag morgon måste jag därtill ha klar nästa veckas tekniktext till samma tidning. Att jag inte ens är halvvägs genom boken som jag ska ha recenserat klart till på fredag gör inte heller saken bättre. För att inte tala om att jag verkligen ligger efter när det gäller texterna till vår föräldrabok.
Och det är bara sakerna som handlar om mitt skrivande. Jag har flera andra roliga och mindre roliga fritidsaktiviteter att ta tag i också, som jag verkligen måste komma igång med den här veckan.
Nej, jag vet, jag borde inte klaga, jag tycker ju att de här sakerna är roliga och det är ju inte som att någon tvingat mig att ta på mig att skriva dem. Men jag önskar bara att jag … hade lite fler timmar per dag att tillgå.
Men men. När Tage börjar på dagis om en månad, vi var där och hängde i går för den delen, kan jag börja göra de här sakerna på arbetstid.
Herrejösses vilken overklig lyxtillvaro det kommer att bli.
Springandet, sopbilen och signeringen.
Min bokmässa i övrigt då, bortsett från att jag var lite skeptisk över det här med e-böckerna? Det känns som att jag mest jagade efter Tage, som i sin tur spatserade iväg mot allt hans ögon fick syn på. Det var en hel del, kan jag tillägga.
Det är lustigt att tänka på att vi i fjol ojade oss och tyckte att det var jobbigt att ha med en bebis på bokmässan, trots att han vid det tillfället ännu inte hade lärt sig att krypa, plus att vi hade med oss barnvakt. I år var vi barnvaktslösa, och han sprang så fort han ställdes ner på mässgolvet. Och stå på golvet krävde han att få göra nästan hela tiden, han har inte något tålamod för att sitta i barnvagnen längre, om man inte går fort, vilket inte var så enkelt med tanke på besökarantalet. Lägg därefter till att han började tjoa varje gryning vid femsnåret såväl torsdag som fredag som lördag, och vi landar i slutsatsen att nästa år krävs nog någon sorts annorlunda lösning om vi ska komma hem från mässan med förståndet i behåll.
Några böcker köpte jag inte till mig själv, dock två till Tage, han är väldigt förtjust i Halvan, och tågboken som han hade sedan tidigare kompletterades nu med ”Halvan kör sopbil” och ”Halvan kör bärgningsbil”, sopbilen kändes som prio ett, vi bor ovanför husets återvinningsrum, och varje måndagsmorgon när sopbilen brukar komma ungefär lagom till frukostdags vill Tage ställa sig i fönstret och se på det förunderliga som sker.
Min signering? Jodå, det gick helt okej, jag sålde i alla fall tvåsiffrigt, trots att jag inte hade något riktigt bord och det hela skedde utan någon påannonsering vid montern, jag stod mest och hovrade kring traven med mina böcker och högg på dem som var där och fingrade på pocketen och såg någorlunda köpvilliga ut. Till min förvåning tyckte jag dessutom att det var ganska roligt. Så – mer sånt!
Bokmässan 2011 i bilder (torsdag)
Ja, det mesta i mitt liv kretsar kring barnet just nu.
Melontajm inför frukosten.
Ritpaus på Barnens torg.
Grinpaus när pappan ställt tillbaka det stulna Bamsepusslet.
Säljer inte bäst på bordet. Bu.
Johanna medverkar i ”P4 Extra” med Lotta Bromé och Maria Montazami.
I stället för att äta lunch: Intrasslad i räcke.
Kollar bokmässegolvet med mamman.
Bestiger Kilimanjaro.
Johanna deltar i panel om e-bokens framtid i Sverige. Jo, hon sitter där i mitten, jag lovar.
Fadern och sonen avrundar dagen med lite Muminklipp på Youtube.
Livet. Så förbannat orättvist.
Nej, vi har inte längre makten över våra liv. Under förmiddagen tog Tage kommandot på bokmässans golv. Han rusade mellan de olika förlagen, rev ner böcker, plockade godis, charmade personal, höll på att trasha ett ställ med Muminmuggar och blev slutligen en smula gramse när jag inte lät honom vandra vidare från en monter med famnen full av stöldgods i form av Bamsepussel.
Logik schmogik
Vinkade av Tage och Johanna vid Arlanda Express i morse, de åker till Vittangi en vecka för att hänga med mormor och morfar, jag stannar kvar i stan, försöker jobba så mycket som möjligt samt fixa med lägenheten, det är dags att få den helt i ordning nånjävlafuckinggång, om uttrycket tillåts.
Han har sovit väldigt dåligt de senaste nätterna, han är förkyld och har snurrat, bökat och ideligen vaknat till gråt och jämmerdal vilket gjort den egna nattsömnen snudd på ickeexisterande. Det i kombination med att vi spenderar i princip hela hans vakna tid tillsammans, Tage och jag, gör att mitt behov av egentid just nu är rätt stort. Min kropp skriker efter att få skrota runt, att få sova ostört till klockan halv åtta på morgonen, att få anpassa min tillvaro efter mig själv och ingen annan om så blott för några dagar.
Och så står jag där, när dörren till tåget är på väg att stängas mellan oss och han håller Johanna i ena handen och vinkar frenetiskt mot mig med den andra med sitt bångstyriga guldlockehår, sin gråa hoodie, sina blåa små jeans och snabba skor. Står där och känner tårar bränna och vill bara springa ombord, slita honom av tåget och ha honom vid min sida för evigt, sömn eller ingen sömn, egentid schmegentid.
Det är inte mycket logik inblandat i det här med att vara förälder, direkt.
Siktat på Pocketshop: Författarego
Jag och Tage besökte en Pocketshop i centrala Stockholm i går eftermiddag. Jag var inte på jakt efter något särskilt, ville mest gå in någonstans där det kunde tänkas finnas vuxna människor efter en heldag med bebisar bebisar bebisar.
Butiken var i det närmaste tom på kunder, och snart kom butiksbiträdet fram till oss. Letar du efter något särsk började hon säga, men avbröt sig och frågade i stället du är Daniel Åberg vad? Det kunde jag inte gärna förneka, och efter att jag bekräftat fortsatte hon med att säga jag har läst båda dina romaner, jag tycker jättemycket om dem, vilket fick mig att rodna en smula innan jag fann mig, tackade så hjärtligt och därefter sa att jag hoppades att hon nu så klart skulle se till att det köptes in ett helt gäng av ”Vi har redan sagt hej då” i pocket när den släpps om några veckor. Detta lovade hon så klart att göra, vi har tänkt oss en hel lastpall faktiskt, avslöjade hon.
Det där sista kan jag ha hittat på i efterhand.
Hur som helst. Efter att hon återgått till sina sysslor insåg jag att nu när jag har fått beröm kan jag ju inte gärna bara lämna butiken som om inget hänt. Jag måste köpa något, och inte nog med det, eftersom hon smickrat mig genom att säga att hon tyckte om mina romaner var jag ju tvungen att köpa något bra, något intellektuellt, något djupt – för någon som skriver bra böcker måste ju också läsa bra böcker, inte sant?
Självklart fick jag totalt hjärnsläpp. Jag sökte av hylla efter hylla, rad efter rad, på jakt efter något som inte fick vara banalt, men heller inte allt för uppenbart medvetet poserande (höll mig alltså borta från deras svårsålt-hylla). Till saken hör att det ju inte direkt saknas böcker i vårt hushåll, jag tror vi börjar närma oss siffran 3 000 titlar, och risken var att jag skulle köpa något som redan stod och trängdes längs de bågnande hyllplanen, och så kul tycker jag inte att det är att skänka bort böcker i tid och otid. Med en son i vagnen som i takt med att hans banan tog slut blev allt mer missnöjd med att vallas runt i cirklar, var jag snart redo att ge upp. Ingen bok, totalt bortgjord, svansen mellan benen ut ur butiken med på sin höjd ett lamt hej då när vi med nedslagen blick gick ut.
Men så såg jag den: ”Dödssynden”! Harper Lees semimoderna klassiker har av någon anledning alltid slunkit mig förbi, och jag har vid flera tillfällen tänkt att jag skulle införskaffa den nu när den kommit i ny pocketutgåva. Med höjd blick och rak rygg kunde vi gå (jag) respektive rulla (Tage) mot kassan, överlämna bok och med ett leende lämna fram mitt Visakort, redo att betala de 75 kronor den kostade. Jag satte i kortet, knappade in koden, konverserade lätt och ledigt mitt största fan bakom kassadisken och Kortköp medges ej.
Ridå.
Det där sista kan jag också ha hittat på i efterhand. Men håll med om att historien blir bättre om mitt ego på något sätt punkterades och jag kom ner på jorden igen innan jag gick ut ur butiken med min nyinköpta pocket i min hand.
Rena sandlådenivån
Minglade på Bokhoras femårskalas i går. Dels kom någon fram och sade att vi för mänsklighetens väl och ve bör komma igång med DJtv igen, men fick även via ombud höra att det på ett av landets större bokförlag ansågs att min blogg var bra att läsa för att jag hade så bra branschbevakning.
Roligt att höra att mina ytterst sporadiska iakttagelser från sandlådan, bokstavligt talat, fortfarande är uppskattade. Ska försöka höja frekvensen lite.
Och när det gäller DJtv så är svaret egentligen detsamma. Vi ska, mellan besöken i lekparken, göra vårt bästa.
Vardagen tar form
Vi börjar sakteliga komma i fas. Tvättkorgen som inte varit tom sedan förra hösten kommer eventuellt att få lufta sin botten senare i dag. Rejält försenad fick jag tidigt i morse in mina skattedeklarationer. Tage sov för första gången en hel natt i sin egen säng i sitt eget rum utan att behöva napp- eller tröstassistans i natt (okej att han sedan gick upp 05.10, men ändå). Jag tecknade ett årsabonnemang på Sats i förmiddags och köpte även fjorton timmar med personlig tränare till priset av tolv. Att de passar Tage på sin barnavdelning medan jag tränar var det som fällde avgörandet. Gårdagens löprunda gav den hittills bästa kilometertiden, något som glädjer mig extra eftersom rundan jag springer här i Stockholm är rejält mycket backigare än den jag lufsade runt på i Berlin.
Vi har till och med kommit på en titel till vår att bli föräldrar-bok. Att titeln kom till före innehållet är dessutom helt i sin ordning, båda mina romaner var titellagda långt innan jag hade börjat skriva dem.
Men okej, om jag fick önska något i den här vardagen så skulle det kanske vara att jag prioriterade mitt eget, icke jobbanknutna skrivande lite mer.
Snart. Tror och hoppas jag.
Ge fan i att curla mitt barn!
Vi är i Skånegläntan, lekparken i Rosenlundsparken bakom Skatteskrapan.
Tage går fram till sandlådan, som är nedsänkt några decimeter i marken, och vänder sig om för att på helt korrekt vis krypa baklänges ner. Innan han hinner börja är en mamma som sitter på sandlådekanten där och lyfter ner honom. Två sekunder senare har hon satt spade och hink i hans händer.
Några minuter senare går han bort till rutschkanan och börjar klättra upp. En pappa som står bredvid lyfter genast upp honom och sätter honom till rätta.












