Av/på

På sistone har Tage blivit som förbytt när han kommer hem från dagis. En ängel där, alltid snäll och glad enligt personalen, total ilska hemma, närmast konstant skrik och gråt från och med hemgång tills han kollapsar av trötthet framåt halv åtta.

Trots kanske. En fas kanske.

Oavsett vad skapar det en känsla av svek inom mig när jag går hemifrån för bio och middag på stan. Svek mot Tage för att jag inte försöker trösta/hjälpa, svek mot Johanna för att jag inte är där och delar frustrationen/maktlösheten.

Sova med fienden

De flesta har väl redan sett den här, den har postats varvet runt på Facebook tror jag, men det gör den inte mindre sevärd. För det är verkligen exakt så här det är att försöka sova med en bebis i sängen. I går natt praktiserade Tage det näst sista exemplet, jag höll ärligt talat på att förlora förståndet när han kravlade upp på mitt ansikte för fjärde gången inom loppet av en halvtimme.

Två är tre igen

Efter fem dagars praktik som ensamstående förälder återställdes i dag familjens treenighet när Johanna återkom till Stockholm efter att ha begravt sin farfar i Vittangi. Det är både jag och Tage väldigt tacksamma över. Att vara en duo har visserligen sin charm, men när han i går förmiddag drog igång sitt tvååringstrots på alla cylindrar ville jag helst stänga in honom i en garderob.

Men det får man väl inte göra i det här landet längre.

Snart flyttar han hemifrån

I dag har Tage för första gången gjort det stora i sin potta. Eller ja, det var i och för sig första gången han gjorde något överhuvudtaget i pottan, men ändå. Och när jag frågade honom om han ville försöka med pottan, svarade han mmm, hans nya sätt att säga ja på i stället för att i slow motion nicka på huvudet.

Han är så vuxen nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

En sång- och dansman

Pysslar med ditten och datten i dag, mejlar halva världen och skriver en recension av Almodovars nya till Upsala Nya Tidning. Försökte gå till ett nytt morgonfik efter dagislämningen i morse, men det föll inget vidare ut, så jag håller mig nog till Blå Lotus igen i fortsättningen. Sitter där nu i stället, har ätit sen lunch efter att ha köat på banken för att få ut ett nytt digipass, anar att ynglingen i familjen ”råkat” lägga den på någon bra plats, vände upp och ner på lägenheten i morse utan framgång.

Rensade skrivbordet på datorn nyss, hittade bland annat nedanstående bild, tagen tidigt i våras, innan vi flyttade från Östermalm.

Digipasstjuv eller inte, jag älskar den här lilla sång- och dansmannen så mycket att det gör ont.

Kindle Fire, bildströmmen och frisören

• Den här veckan släpps e-boksläsaren/surfplattan Kindle Fire i USA (samt även två andra nya varianter av Kindlen). Då Fire är ytterst aggressivt prissatt med sina 199 dollar, antas den bli den första verkliga utmanaren till Apples iPad på surfplatte/pekdator/kalladetvadfannivill-området. Nu har de första recensionerna börjat trilla in, jag har hittills sett New York Times samt The Verges rätt ingående tester. Summa kardemumma: Föga förvånande rejält sämre kvalitet än iPaden rent hårdvarumässigt (den billigaste iPaden kostar 499 dollar), men en väldigt bra platta sett till priset. Och The Verge prisar verkligen integrationen till Amazons egen butik. För till skillnad från iPaden, som faktiskt har visat sig vara en rätt nyttig pryl för att skapa vissa typer av saker på, så är Kindle Fire inriktad på en enda sak – konsumera olika typer av media, och då självklart allra helst sådan som köpts hos Amazon.

• En av de mer omdiskuterade funktionerna i nya iOS 5 är funktionen bildström, eller photostream som den heter på engelska. På sätt och vis väldigt bra, alla bilder du plåtar på någon av dina iOS 5-enheter synkas automatiskt till alla enheter inklusive till iPhoto på datorn. Tar jag en bild med iPhonen på stan dyker den alltså upp på datorn hemma utan att jag behöver göra något. Det som kritiserats är dock främst att tjänsten endast erbjuder ett allt eller inget-läge, det går helt enkelt inte att radera foton ur bildströmmen så länge man inte raderar alla bilder som finns däri. Hittills har det inte stört mig så mycket, bilderna försvinner av sig själva efter en månad om man inte gör något med dem och man behöver ju faktiskt inte bry sig om den där mappen alls egentligen, utan bara veta att bilderna ligger där om man behöver de.

Med det sagt upptäckte jag dock en söt men på sikt möjligen irriterande grej. Jag har även kopplat in iPaden i bildströmmen, den är ju ett ypperligt sätt att kolla igenom fotoalbum på, bland annat. Mest används ju i ärlighetens namn dock vår iPad främst av Tage, han spelar spel och kollar på irriterande gummibjörnsvideor på Youtube. Ett av hans senaste favoritspel är Tocaboca Hair Salon, där man klipper samt fixar till håret på olika djur. Plus tar bilder på dem, bilder som … ja just det, hamnar i min bildström inte bara i iPaden, utan också i min dator och på min telefon.

Bara under helgen hade han lyckats knäppa 66 nya frisyrbilder.

Kan ju vara bra som inspiration när vi tar honom till frisören om inte annat.

Lågtryck

Det är lite ledsamt nu. Efter tio dagar utan några som helst problem när vi skulle vinka hej kom reaktionen i går. Vid orden nu ska pappa gå vid lämningen på dagis började stora tårar rulla nerför Tages kinder, och han tryckte sig mot mitt ben, ville aldrig släppa taget. Så även i morse. Tårar, skrik, armar som omfamnar, lämna mig inte här. Att det snabbt går över efter att dörren slagit igen bakom mig är visserligen en tröst, men en förvånansvärt klen sådan.

Det, kombinerat med att varje tandborstningen varje morgon och kväll nu utvecklats till ett veritabelt krig mellan ett barn som vägrar att öppna munnen och en pappa som inte vill att hans sons tänder ska falla ur munnen på grund av misskötsel, gör att himlen ter sig en smula mulen i dag.

Med nyfunnen känsla för rörelse

Har kunnat jobba mellan 9-15 varje dag den här veckan. Särskilt effektiv har jag tyvärr inte varit, har väl mest gått runt och känt mig för, försökt acklimatisera mig till en helt ny tillvaro. Att gå tillbaka till mitt tidigare jobb hade nog varit enklare, eller vad säger jag, det är klart det hade varit, att bara glida in i den gamla tillvaron hade ju inte inneburit några problem alls, och på många sätt känts tryggt och bekvämt.

Men det hade heller inte inneburit någon utmaning. Och sådana måste man väl utsätta sig för ibland. Jag var för dålig på det under lång tid, gled in i någon sorts kokong där jag bara lät saker puttra på år efter år, utan någon drivkraft för förändring, utan att knappt ens förflytta mig rent fysiskt.

En sak jag verkligen har stört mig på den senaste tiden är att jag fram till att jag träffade Johanna under ett antal år nästan aldrig reste någonstans. Varför i hela friden inte då? Jag hade råd, jag hade all tid i världen, jag hade inget som höll mig tillbaka. Ändå rörde jag mig aldrig, höll mig i de vana cirklarna i Stockholms innerstad, lät inget rubba dem på något vis.

Ren idioti.

Nåväl. Vi har ju tagit igen det med råge de senaste åren. Tage har blivit en van resenär, han är mer bekväm med att åka flygplan än vad jag själv är och har redan

Eh. Jag skriver det här från soffan, Tage stökar omkring kring mina fötter och möblerar om vardagsrummet så smått, skjuter in soffbordet till sitt direkt angränsande sovrum till exempel. Hur som helst, i samma stund som jag skrev att han är en van resenär och mer bekväm med att åka flygplan än jag själv, kom han fram till mig med sin lilla röda resväska i famnen och ville ha hjälp med att öppna den. Nu har han packat den med ett tåglok, en av sin mammas snusdosor samt en mindre väska i stål  – kan ju vara bra med en liten väska när man ska gå på stan – och försöker under viss frustration få ihop locket.

Ett tecken så gott som något. Vi måste nog resa någonstans snart.

Egen tid

Dag sju på Tages inskolning. I dag är han där från klockan nio till halv tre på eftermiddagen. På förmiddagen har jag hunnit göra en intervju till en Internetworldartikel, pysslat en del där hemma och sitter nu på ett fik och skriver en text till vår bebisbok.

Att det är så här livet ska vara framöver, fyllt med möjligheter att faktiskt ägna sig åt sina egna projekt på dagtid, känns efter femton månader med barnet vid min sida som smått overkligt.

Skarpt läge

Arbetsförmiddag i dag på riktigt, behövde inte låtsas gå ifrån dagis – förlåt förskolan – utan fick vinka hej då i skarpt läge och lämna barnet vind för våg bland de andra små illbatingarna. Ska dock tillbaka igen alldeles strax, ska vara med på sovstunden och sedan ta honom under armen och göra helg.

Med tanke på att jag inte gått upp senare än halv sex någon dag den här veckan, känns det som att det finns en påtaglig risk att även jag somnar på det där da … jag menar förskolegolvet.

——

Och just det ja – det var en fin recension av min roman hos Tidningen Kulturen för några dagar sedan. Hurra!