Katten Karlsson har redan plundrat de nedre grenarna rätt rejält på kulor. I morgon tar de tvåbenta i familjen hand om resten.
Tack för allt, granen, du skötte dig bra.
Kategori: Familjeliv
Skid- och snowkickpremiär
Stor dag i dag. Efter att totalt ha brutit ihop i hallen med Lille Skutt-tårar och tandagnissel över faktumet att jag inte ville ta med henne när jag skulle ut och åka skidor på förmiddagen, fick Ejda i stället begå skidpremiär efter lunch.
Och som hon åkte! Visserligen inte mer än … säg sjuttio meter totalt, men de enda två gångerna hon ramlade var när hon åkte ner för backen till vår gårdsuppfart, och hon förstod intuitivt hur hon skulle göra för att ta sig upp igen för egen maskin. Väldigt roligt.
Tage fick dessutom premiäråka sin snowkick, så han var också mycket nöjd med turen på byn. Om det inte blir alltför kallt i morgon tar vi skridskopremiären då.
Dagen efter
En sådan där typisk dagen efter-dag, vi var hos Johannas föräldrar i går kväll och när vi kört hem i natt vägrade länge Ejda somna om efter att hon väckts inför bilfärden, klockan hann bli två innan vi kunde släcka ljuset och sedan var det ju så klart revelj vid sjutiden ändå. Hade dock kunnat vara värre, Tage som blev kvar hos sin mommo klev upp klockan sex.
Ejda har blivit besatt av bio sedan debuten med Snobben förra helgen, så på eftermiddagen ordnade vi visning i filmrummet i källaren, jag och Tage var till OK och införskaffade godis, jag köpte Ice Age 3 på iTunes, Tage tillverkade biljetter och anordnade utlottning av en affisch som på alla matinéföreställningar här i byn (Johanna vann och har nu en begagnad Smurfarna 2-poster i sin ägo). Båda barnen satt igenom hela visningen, så det får sägas ha varit ett lyckat initiativ. Något säger mig dock att Ejda kommer att kräva en hel del liknande evenemang där nere nu, det är lite så hon rullar.
God fortsättning på det nya året, hör ni.
25. Julläsning
Föga förvånande har dagens julläsning inskränkt sig till barnens julläsning, det har blivit så väl ett par vändor med Prick och Fläck degar och Eddie och napparna, två av Ejdas julklappsböcker. Får se om det även blir lite av Tages julklappsbok Så funkar det – Hemma och runtomkring i kväll, vi har länge kört den gamla 70-talsutgåvan som sängläsning, och den är ju stundom rätt daterad, om en så säger, ska bli spännande att läsa den splitternya upplagan.
Prick och Fläck degar innehöll även ett recept på chokladbollar, som Ejda och jag bakade på förmiddagen. Hon var så där nöjd när jag tvingade henne posera i instagramsyfte i stället för att genast få börja äta.
——
6. Mina bästa bokkompisar
Vad är egentligen en bokkompis? En figur i en bok man gillar särskilt mycket? En kompis som man ofta har samma boksmak som?
På sätt och vis måste väl Ejda sägas vara mitt senaste års bästa bokkompis. Bortsett från de senaste veckorna, då jag ju ersatts som favoritförälder av Johanna, har jag läst och läst och läst tillsammans med denna hopplösa och underbara 2,5-åring kväll efter kväll efter kväll, bok efter bok efter bok.
Vi har väl inte direkt samma smak gällande litteratur och vissa böcker har vi läst cirka 2143 gånger för många (hej Tildas kalas), men hon har en väldigt lustig egenhet gällande läsningen: Figurerna i böckerna ska alltid bytas ut mot personerna i vår familj och närmaste omgivning. I en bok där handlingen kretsar kring två personer är det väl inte en så stor sak, men om det är fyra personer, och där kanske en pojke ska bytas mot Ejda och en flicka mot Tage och en mamma mot pappa och en pappa mot mamma — hon är inte så noga med att personer ska behålla sitt kön och en lillasyster i boken kan lika gärna bli en storebror i Ejdas tolkning — ja, då blir det lite krångligt ibland, särskilt när man själv ofta är betydligt tröttare än hon är. Och hon är inte överseende med felsteg: Det är inte Tilda, det är Ejda! eller Men det är ju Katten Karlsson, inte hunden! och så vidare.
——
2. Bästa barnboken med jultema
Det är mycket Eddie och julen här hemma nu, Lisa Bjärbos fina bok om Eddie som upplever julen på allvar för första gången.
Eller, jag har hört att det är så. För Ejda har nämligen gjort en 180-gradersvändning de senaste veckorna och skaffat sig en ny favoritförälder, efter att i 2,5 års tid ha varit klistrad vid min sida ska hon nu göra i princip allt med Johanna, inklusive läggning och läsning. Skönt för mig eftersom hon kan vara rätt så … ja, intensiv och krävande, men samtidigt infinner sig också en saknad eftersom hon på samma gång också är så otroligt kärleksgivande.
Nåväl, hon svänger nog igen, och på morgnarna innan hon hunnit gnugga gruset ur ögonen och fått i sig vällingen är det som att hon inte riktigt hunnit komma ihåg att hon har bytt, för då är det fortfarande bara jag som gäller. Jag får ta tillvara på den halvtimmen.
Det här ger också mig möjligheten att få vara betydligt mer med Tage än vad som länge varit fallet. Och det är väldigt mysigt, han börjar bli så stor nu! Plus att han är mycket enklare att lägga på kvällarna, tio minuters läsning så sover han som en stock, inte som sin lillasyster som högljutt kräver bok på bok på bok på bok. Tage har dock ingen julbok i år som han läser, i går lånade vi en ny kapitelbok med LasseMajas detektivbyrå på bibblan, Tidningsmysteriet blev det den här gången, och jag hann läsa nästan 1,5 kapitel innan han snarkade gott vid min sida.
Men Ejda och julen. Det kan bli något i hästväg, hon är extremt peppad på julgran och julklappar och tomtar och pepparkakor och allt vad det är, och har mycket svårt att acceptera att det är flera veckor kvar, särskilt efter att vi i helgen var hemma hos ett par kompisar till barnen där de redan hade klätt en julgran och Ejda tog det som ett bevis på att det faktiskt är jul redan.
Men som sagt – hon har en ny favoritförälder nu. Den fajten får Johanna ta.
——
Stockholm t/r
Åter i norr efter fem dagar Stockholm. Ensam med barnen tre av dem, medan Johanna förlustade sig i Amsterdam med Rebecca.
Barnens farmor kom ner fredag till lördag, vi gick på Spårvägsmuseet (älskar Spårvägsmuseet, och som tur är gillar barnen det också) och jag hann därmed såväl åka och kolla in min kompis Josefins nya bebis på fredagen samt ta en joggingrunda runt Årstaviken på lördagen. Det är väl där man får lägga ribban dessa dagar för en sådan här vistelse – en social aktivitet och en träning.
Att numera så sällan ha vardag i Stockholm förhöjer känslan av den de stunder den inträffar. Jag fann mig till och finna uppskattning i att cykla sträckan Hornstull-Skanstull i dystert novemberösregn på väg tillbaka från Josefin. Folk var på väg hem från jobbet, sprang från regnskydd till regnskydd, svor över vädrets jävlighet och kryssade stressat med sina barnvagnar och Ica-kassar runt vattenpölarna. Och efter att vi vinkat av min mamma på Cityterminalen på lördagseftermiddagen gick vi en sväng på stan, kollade in nya Adlibrisbutiken i gamla Bok-Skottens lokaler (kändes den inte lite oinspirerad, temporär och bokfattig?) innan vi tog 55:an mot Söder igen. Även det, en kort och alldaglig vända med barnvagn och förhållandevis glada barn på stan, kändes fint på ett anspråkslöst sätt.
När vi lämnade Vittangi i onsdags täcktes marken av cirka fem centimeter snö. Nu är det över tre decimeter. Hej halvår av snöskottning, var du inte alldeles nyss här?
Sverige snart helt Minecraftifierat
Jag har inte skrivit så mycket om det här i spalterna, men sedan tre–fyra månader är vår tillvaro genom Tages försorg helt Minecraftifierad. Sitter han inte och bygger i Minecraft på datorn så gör han det på iPaden, och bygger han inte på iPaden tittar han på Minecraftvideor på iPaden samtidigt som han bygger i Minecraft på datorn.
Detta kombinerat med mitt egna intresse för geografi och kartor fick mig att dansa en liten glädjedans nyss när ett pressmeddelande från Lantmäteriet damp ner i min inkorg:
Lantmäteriet släpper hela Sverige i Minecraft
Lantmäteriet bjuder alla dataspelsanvändare på en tidig julklapp. Med start den 18 december släpps nämligen en landskapsmodell över Sverige i det populära datorspelet Minecraft. Modellen bygger på Lantmäteriets nationella kartor och höjddata. Det innebär att hela landet kommer att finnas som en virtuell och spelbar värld i spelet.
Vid årsskiftet slutar Lantmäteriet att ta betalt för en del av sin kartinformation. Då släpper myndigheten Vägkartan, Terrängkartan, Fjällkartan och en rikstäckande positioneringstjänst med meternoggrannhet. Redan i somras släpptes Översiktskartan och en enkel höjdmodell.
– Vi vill att vår kartinformation ska komma till nytta i hela samhället. Därför jobbar vi för att göra den tillgänglig enkelt och gratis för alla. Att vi tjuvstartar med att släppa kartorna även i Minecraft före julafton är ett led i arbetet att även få den yngre generationen att använda och se möjligheterna med geodata från Lantmäteriet, säger Peter Nyhlén, chef för Lantmäteriets tillhandahållande av kartor och geografisk information.
Först ut att kunna få använda den kartinformation som släpps vid årsskiftet blir alltså användarna av datorspelet Minecraft. Det är ett svenskt datorspel som nått framgångar världen över med sina oändliga möjligheter för spelarna att bygga och skapa sina egna världar. Nu får spelarna tillgång till en rikstäckande modell över landskapet med sjöar, berg, vägar och järnvägar.
– Vi vill gärna få fler barn att använda kartor och spelbaserat lärande är ju på stark frammarsch, så vi tror att det här är ett bra sätt. Men det skapar även andra möjligheter i samhället genom Minecrafts potential. Myndigheter och företag har fått upp ögonen för spelets möjligheter att snabbt och enkelt skapa tredimensionella miljöer. Det har gjort att spelet har börjat användas i planeringen av vårt samhälle, flera kommuner har till exempel använt Minecraft för att föra dialog med ungdomar och andra spelare i samband med planeringen av nya bostadsområden, säger Peter Nyhlén.
Danmark och Norge har tidigare lanserat kartdata i Minecraft-format, men den svenska varianten från Lantmäteriet kommer att vara mer detaljerad i och med att vägar och järnvägar finns med. Dessutom skall en funktion för teleportering byggas in för att lättare hitta till sin stad och stadsdel.
– Det kommer också att finnas möjlighet att avgränsa ett geografiskt område som man vill använda, till exempel en kommun, och vi hoppas på en utökad igenkänning och därmed förhöjd spel- och lokalkänsla, säger Peter Nyhlén.
Söt underdrift i texten för den delen – att Minecraft ”nått framgångar” världen över är väl ungefär som att säga att Coca-Cola ”nått framgångar” med sin försäljning av läskedryck det senaste århundradet.
Hur som helst. Det här kan ju bli hur roligt som helst.
Bjuder avslutningsvis på följande Minecraftkonversation mellan Tage och mig från i går, efter att han stött ihop med någon sorts varelse i en gruva han utforskat och byggt om:
– Kolla vilka coola järnstövlar jag fick av honom, pappa!
– Fick du dem eller tog du dem av honom?
– Nej, jag fick dem av honom! Efter att jag hade dödat honom.
Plus och minus
Det står och väger nu. I Kiruna föll snön i natt, vitt på backen på morgonen, här stannade det vid snöblandat regn och 1,5 plusgrader. Mysigt värre, särskilt när jag kände mig manad att gå ut och kratta på lunchen, har inte riktigt hunnit med det tidigare. Hantering av säckvis med blöta, nästan nollgradiga löv. Mmm, loving it.
När Ejda såg den regnblaskiga snön falla i morse tjöt hon av glädje, övertygad om att det skulle innebära pulkafärd till dagis. Gruvligt besviken när så inte blev fallet. Med tanke på att hon sin första vinter uppvisade närmast skräck inför snö, och var klart obekväm med den den gångna vintern också, får det så klart ses som ett stort framsteg.
Höst
Ååh, jag vill att det ska bli vinter! utbrast Tage i morse när han klev ut på gården när vi skulle gå till dagis.
Nu ska man kanske inte ta honom allt för mycket på orden, så sent som förra veckan suckade han över att sommaren är så kort här och vintern så lång, men för att använda en sliten Game of Thrones-klyscha – winter is coming, och det betydligt kvickare än i Westeros.
I helgen är det ett år sedan det tidiga och mycket ymniga snöfallet som resulterade i ett rikstäckande nyhetsinslag från vår gård, en del av våra björkar har redan tappat nästan alla sina löv och i morse gick jag ut och ställde timern i garaget så att ljusslingan jag har fäst under uthustaket går igång och lyser under kvällstimmarna, det blir så fasligt mörkt på gården efter kvällningen nu.
Högsommarmässigt var det här onekligen den sämsta sedan vi flyttade hit, vår väderstations toppnotering sommaren 2015 blev 23,9 grader, och jag tror inte att vi nådde över 20 mer än 6-7 dagar totalt. De senaste två årens värmeböljor i juli med temperaturer på över 30 grader kändes väldigt avlägsna. Vi har ännu inte haft någon minusgradsnatt – 0,5 grader plus gick det ned till någon natt förra veckan, men oroa er inte, det kommer.
Ejda verkar för den delen också längta efter bistrare tider, de senaste gångerna vi varit i stugan har hon gått bort till pulkorna som står uppställda mot förrådsväggen, ställt ner den ena i lingonriset, satt sig i den och vrålat Jag vill åka!
Snart mina barn. Snart.
Föreskolestart, coach Taylor och gästrikelitteratur
Vardag i morgon igen, har börjat förbereda barnen på förskolan. Tage suckar och säger att det är mycket roligare med sommarlov, trots att han tre minuter tidigare ondgjort sig över hur tråkigt han har det och hur synd det är om honom, att det inte finns något att göra här hemma (sittandes i ett hav av leksaker, iPadar, kojor, lillasyster och husdjur). Ibland går det inte att vinna. Rätt ofta, när jag tänker efter.
Har skrivit några kortare grejer på TVdags de senaste dagarna, om streamingtjänsten Film2Homes konkursansökan och Kyle Chandlers (mycket korta) återinträde i paradrollen som coach Taylor i mitt älskade Friday Night Lights.
Fin resetext i DN i dag om Gästrikland som litterärt landskap. Tycker dock att artikeln är lite snål när det gäller att nämna författarnamn, nog finns det fler som bör uppmärksammas i sammanhanget än Per Gunnar Evander, Joe Hill, Agnes von Krusenstjerna och Anna Jörgensdotter. Vart tog exempelvis bruksskildraren Bernt-Olov Andersson och poeten Stig Sjödin vägen? Men oavsett – väldigt fint att gästrikebygderna får uppmärksamhet, det sker alltför sällan. Och okej, även Per-Agne Erkelius nämns, dock blott i en bisats.
Gamla kyrkogården
Dagarna går. Ledighetens sista vecka, vi kämpar oss framåt, går varandra på nerverna ibland, har det väldigt fint ibland.
I dag tog vi kyrkbåten över till byns gamla begravningsplats, som ligger på den udde där Torneälven och Vittangi älv rinner samman, belägen så att de döda skulle få det svårt att ta sig ner till själva byn om de vaknade. Att älvarna är isbelagda åtminstone sju månader per år och det alltså borde ha varit enkelt att ta sig ner under de perioderna verkar de inte ha tänkt på, eller så kunde de inte ta sig upp när det var tjäle i marken, vad vet jag.
Vi har besökt den nya begravningsplatsen som ligger en kilometer söder om byn längs Torneälven ett flertal gånger, men jag hade aldrig gjort den här färden tidigare, inga av Johannas närmare släktingar är begravda där så det har inte funnits något direkt orsak att bege sig dit.
Men en utflykt i sommarsolen är så klart skäl nog. Det visade sig vara en vacker plats, tydligt slumrande men ändå vid påtagligt liv, vi möttes redan vid ankomsten av en ren med de största horn jag sett, som lugnt traskade omkring på området. Vi promenerade omkring, läste på gravstenar, slogs med mygg, blev guidade av kyrkvaktmästare Bengan som även lät oss gå ner i kryptan under kapellet samt letade slutligen upp Johannas pappas morfars grav, då det var den närmaste släkting Johanna kunde komma på som låg där.
En fin dag.
