Extremt mycket familjeliv i detta nu, vi kramar musten ur Stockholm ur barnperspektiv. Bad på Eriksdalsbadet och vid Tantolunden de soliga dagarna i början av veckan, lekplatser i massor, besök på leklandet Kaatach i Tyresö och middagar i Älvsjö hos ex-bokhoran Jessica och på Nyfiken Gul med barnens farfar och faster (där Tage var så nöjd med servicen att han gav en något förvånad servitör en stor kram när vi gick).
Har knappt öppnat datorn på hela veckan, och de få gånger jag gjort det långtifrån använt den till något vettigt.
Vi är i Småland. Ser min gamle kuratorskollega Ulf från tiden på Kalmar nation gifta sig, äter glass till lunch, spelar krocket, upptäcker slott, blåser såpbubblor och besöker Andréemuseet i Gränna och Utvandrarnas Hus I Växjö. I dag far vi vidare mot Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.
Tidningen Land anordnar en tävling där landets roligaste lekstuga ska utses. Johanna anmälde Tages och Ejdas stuga, och den togs ut till final. Nu pågår omröstningen på Lands hemsida, och självklart ska ni gå in och rösta!
I nuläget ser det mörkt ut att nå förstaplatsen, en svampliknande (mycket fin!) lekstuga har dragit iväg i omröstningen, men vi är helt klart med och fajtas i kampen om andra- och tredjeplatsen. Ett aber i sammanhanget är att man måste klicka in på själva inlägget för att se färgexplosionen som rubriken utlovar (om man nu inte tycker att grönt och vitt är en explosion i sig), det är ju invändigt som vår stuga levererar till fullo.
Hur som helst – klicka på länken och scrolla ner till botten av inlägget för att hitta omröstningen. Och just det ja – varför benämns den bara som Tages stuga i tävlingen? Well, det är ju i dag lika mycket båda barnens stuga (Ejda är nog dessutom den som rumsterar omkring där mest i nuläget), men färgerna är helt valda av Tage förra våren när vi byggde den – vi litade helt enkelt inte på Ejdas då blott fjorton månader gamla omdöme.
Sedan Ejda sent omsider tillfrisknat från sin magsjuka lever hon för makaroner. Visst har hon uppskattat välsmakande treminuters snabbmackisar även tidigare, men nu har det börjat ta sig komiska uttryck. Dessa komversationer har alla utspelat sig denna söndag:
– Ejda, ska vi gå och fixa välling till dig?
– Makaroner!
– Ejda, vad vill du ha till lunch i dag?
– Makaroner!
– Ejda, vill du ha en banan till mellis?
– Makaroner!
– Ejda, nu har jag sjungit för dig i fyrtio minuter, nu MÅSTE du försöka sova, klockan är nio!
– Makaroner!
Äntligen kom så sommaren, om så blott för någon dag. Enligt vår väderstation nådde temperaturen 21,2 grader i dag, efter att tidigare ha orkat upp blott strax över 17-strecket ett par gånger. Vi packade picknickmat och begav oss med ett gäng andra småbarnsfamiljer bort till fotbollsplanen – en gång i tiden utsedd till Sveriges bästa gräsplan (troligen eftersom den på grund av snösituationen här uppe kunde börja användas först i juni och blev obrukbar redan i oktober) – men som numera mest används av skolan och för rekreationsändamål som dagens. Annat var det i Johannas barndom, då Vittangi SK under en säsong spelade i damallsvenskan, vilket berättigar klubben till plats 79 i damfotbollens maratontabell.
Vi åt, sparkade lite boll och gjorde vårt bästa för att få i Ejda lite mat, magsjukan må ha bedarrat men nu har hon blivit dyngförkyld i stället, med nya höjder av jämmer och ständigt behov av att sitta i famnen.
Vi har haft sjukstuga här, Ejda började kräkas i går kväll och fortsatte under natten och större delen av dagen. Sängkläder och madrassöverdrag till två olika sängar, handdukar, kuddöverdrag och kläder – tvättmaskinen i källaren har rullat nonstop. Nu ligger jag i den renbäddade sängen bredvid henne (galonlakan överst), och har svårt att slappna av, vill helst slippa en repris på gårdagsnattens kladdiga, mycket abrupta uppvaknande. Men hey – det var sex timmar sedan sist och hon drack en deciliter välling för fyra timmar sedan, så kanske har vi lämnat mörkret bakom oss för den här gången.
Hon var dock oemotståndligt söt i all misär i soffan tidigare i dag. Karlsson lät inte lite kräksjuka bekomma honom, ville vara nära henne hela tiden.
När läggningen går in på andra timmen och man har sjungit Bä bä vita lamm cirka trettio gånger på repeat för sin tvååring och man tror att hon nog faktiskt till sist äntligen har somnat och hon bokstavligen studsar upp ur sängen, vildsint kastar sig mot en och närmast aggressivt utbrister Jag älkar dig! utan tillstymmelse av trötthet i röst eller rörelse.
Då kan man väl säga att man befinner sig mitt i gränslandet mellan skratt och gråt.
Tage var på heldagsutflykt till Luleå med storbarnsavdelningen på dagis i går – 30 mil ner med buss, besök på Teknikens hus, besök på Leos Lekland, buss hem 30 mil, och han och Johanna var hemma först vid kvart i nio på kvällen.
Allt blev således lite upp och ner, Ejda vägrade gå till sängs innan de kom hem och väl åter alla fyra i hemmets lugna vrå var Tage så uppspelt av sina äventyr att han inte alls hade några tankar på sänggång och således trynade in först vid tio och Ejda – som alltid ska vara värre än sin bror – höll ut ytterligare en halvtimme.
Nu MÅSTE de ju sova länge i morgon bitti, suckade jag och Johanna innan vi också slocknade.
Tage håller på att lära sig cykla. Egentligen lärde han sig redan förra våren, hittade balansen och cyklade runt på prästgårdsparkeringen nästgårds och tog även en tur bort till kusinen Ville, men sedan kom det av sig, han var liksom inte intresserad, och det kändes inte rätt att tvinga honom, han var trots allt bara fyra år.
I år har vi dock bestämt att han verkligen ska lära sig, inte minst eftersom han mer och mer börjat uttrycka önskningar om att få börja hänga med de barn i sex- och sjuårsåldern som rör sig i byns centrala delar, och som allihop cyklar. Så nu är det stenhård disciplin som gäller, cykling till och från dagis varje dag, och gärna en tur därutöver senare, för att han ska få upp självförtroendet och inse att han faktiskt kan, samt inse vilken enorm befrielse det innebär att ha kapacitet att transportera sig själv.
Förra veckan snubblade jag över ett mycket fascinerande videoklipp, om en man som försöker ”avlära” sig kunskapen att cykla på vanliga cyklar, genom att i stället lära sig att använda en cykel där styrningen fungerar tvärtom, det vill säga där vänstersväng av styret ger utslag åt höger och vice versa. Det visar sig vara lättare sagt än gjort (åtta månaders träning!), och scenen där han utmanar kaxiga försökspersoner som tror att uttrycket ”easy as riding a bike” även gäller tvärtomställda styren är obetalbar.
Ejda älskar Pippi. Så inför att vi i dag besökte Junibacken hade vi låtit henne veta oräkneliga gånger att vi skulle åka till Pippis hus, som ju vid sidan av Sagotåget är en av Junibackens stora attraktioner.
Väl på plats var hon så uppspelt att hon bokstavligt talat studsade in i Villa Villekulla. Men väl därinne saktades hennes yviga rörelser, stannade närmast av, och efter några minuter kom hon ut till mig med ledsen blick.
Var … är … Pippi? frågade hon med darr på rösten. Var … är … Pippi?
Ja, vad är ett hus värt, om den avgudade som bor där inte finns i det?
