Målrakan

Jag kan i princip lukta mig till slutet nu. 20 000 tecken kanske, i den bästa av världar blir jag färdig i morgon, sedan genomläsning, redigering, förhoppningsvis slutlig inlämning på onsdag, möjligen redan tisdag kväll. Då har jag fyra veckor New York kvar då jag kan vara hundra procent ledig, lagom tills den verkliga sommarvärmen sveper in, enligt prognoserna ska den göra det just på tisdag, och på onsdag har vi tänkt göra den första turen ner till stranden vid Coney Island.

Herre jösses vad fint.

Vi besökte för första gången sydligaste delen av Prospect Park i dag. Tio minuter efter att bilden togs började regnet ösa ner, men ett tjockt lövverk räddade oss galant under tiden skuren pågick.

Tidssnurr hos TVdags

Skrev en liten grej om serien Timeless på TVdags till i morse. Jag fann serien rätt trivsam när jag såg den i vintras, även om det knappast var något som fick klockorna att stanna. När det gäller nedläggningen av serien var det dock exakt vad som hände – klockorna stannade och började sedan snurra baklänges några dagar så att nedläggningen aldrig hade ägt rum och en andra säsong kunde beställas.

Fast … hade inte NBC först lagt ner den och sedan ändrat sig, hade de aldrig fått den här gratispubliciteten. Välregisserad pr-kupp à la all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet?

Nja, så cynisk är jag inte. Men fint med en andra säsong hur som helst.

Parklek och Roosevelt Island

En dag i lekparkernas tecken, vi bockade av dem en efter i Central Park, rätt trivsamt på det stora hela i cirka 16-gradig värme och mestadels sol med bara enstaka skurar av meltdowns.

Manhattanbesöket inleddes dock med att vi tog linbanan över till Roosevelt Island, en färd under vilken jag råkade nämna att den amerikanska remaken av japanska skräckisen Dark water utspelar sig just där och att de åker linbanan över i början, och innan jag hann hejda mig själv hade jag berättat större delen av handlingen, spökande barn dränkta i vattentankar till trots. Bara att hoppas att det inte leder till mardrömmar.

Heureka

Det är sluttampen nu, sista avsnittet på Virus 3, jag borde bli klar på måndag om allt går väl här i världen. Kom på en ny vändning i kväll när jag borstade tänderna, otroligt befriande när man inser att en detalj man nämnt endast i förbigående i en tidigare bok blir en perfekt pusselbit här och nu.

Har skrivit in några korta komihåg-meningar i botten på romandokumentet. Förhoppningsvis tycker jag tanken är lika briljant om sju timmar när det är dags att lyfta på datorlocket igen.

Gasen och vi

Det blev lite oro i leden i dag när det ringde på dörren. Efter att först inte ha förstått vad det var, gick jag till grinden och hittade en Collection Notice, en representant från gasverket hade knackat på, och om inte räkningen på 1395 USD betalades omgående, skulle gasen till spisen stängas av.

Ett något nervöst mejl till vår uthyrare senare visade det sig vara husägarens huvudvärk, hen huserar en våning upp och där pågår just nu renovering, hela våningen är i princip utblåst. Vår gas påverkades dock inte, bedyrade vår värd som alltså hyr (och hyr ut) den lägenhet på bottenplan vi nu bor i.

Bara att hålla tummarna, antar jag. Vi har visserligen en utomhusgrill att falla tillbaka på, men att gå ut vid halv sju-tiden på morgonen och koka tevatten över öppen eld – njae…

Bra om biblioteken och e-böckerna

Jag har ju tidigare tipsat om Björn Wallers blogg Boken år noll, och nu är det dags igen. I veckans inlägg – han har gjort för vana att publicera en kommenterande länksamling varje måndag – tar han avstamp i en artikel i Biblioteksladet och ställer frågan: Hur vill biblioteken låna ut e-böcker?

Som alltid väldigt intressant och initierat, så: In och läs.

Förskjutningar

Det här när man tänkt gå och lägga sig tidigt men i stället sitter uppe så sent med bokjäkeln att småbarnsföräldrarna i ens bekantskapskrets hemma i Sverige hunnit börja morgonlajka ens bilder och facebookstatusar innan man slår ihop datorn för kvällen.

Och sedan vet att man ska upp vid exakt samma tid själv om sisådär fem timmar.

Hackhosta, regnrusk och studs

Snart kommen tre veckor in på New York-vistelsen har jag ännu inte ens försökt ge mig ut och jogga någon gång. Först blev jag rejält förkyld, sedan piggnade jag till men började känna stress för boken och tyckte inte att jag kunde lägga dyrbar tid på något så onödigt som att springa omkring, och lagom till att jag äntligen tänkte ta språnget i går kröp sig en ny hosta på, som i dag har kulminerat till en riktig hack- och rosslingsfest i bröstet.

I övrigt har det varit rätt ruggigt väder ett par dagar, i fredags översvämningsregnade det och i dag när vi åkte in till Chinatown var det snålblåst, småregnigt och kylslaget i luften. Därtill blev det strömavbrott i tunnelbanan på vägen in, men som plåster på såren fick vi ta en alternativ linje in över Manhattan Bridge i stället för vår ordinarie som går i tunnel under East River, och det gillade såväl stora som små.

I morgon eftermiddag ska vi besöka en studsmattepark som man var tvungen att boka plats på i förväg, studsmattor var en av sakerna på Tages New York-lista. Det är Johanna som har bokat och jag har verkligen ingen aning om vad det kan tänkas innebära, men intressant lär det hur som helst bli.

iPadfrukost. Foto: Ejda Ögren

Det är ett liv. Och ett kiv.

Oftast är de väldigt fina mot varandra, Tage och Ejda. Men ofta är de också i luven på varandra. Skälen är inte särskilt komplicerade men likväl frustrerande för dem som måste lyssna på det – i regel har det sin grund i att Ejda blir frustrerad över att hon inte vinner när de tävlar (och det ska de i princip alltid göra), det är ju av naturliga skäl så att fyraåringar har rätt svårt att hävda sig mot sjuåringar. Och när hon inte vinner, då skriker hon. Högt. Och oerhört gnälligt.

Tage är också rätt duktig på att påtala för sin lillasyster att han kan en hel del saker som hon inte kan, vilket inte direkt hjälper, för saker hon inte kan, det vinner hon ju aldrig i. Och Ejda, ja, hon tar gärna till skillnad från sin storebror till fysiska åtgärder när hennes försök till retningar inte biter tillbaka – hon drar helt enkelt honom i håret. Och han är extremt håröm.

Med det sagt. Oftast är de fina. Och gulliga.

Leggad av polisen

En hemmadag där utflykten bestod i en promenad ner till den stora matbutiken ett par kilometer söderut längs Franklin Avenue, på vägen dit hittade vi en plånbok på gatan som en svenskättling hade tappat, om namnet på hans körkort talade sanning.

Vi visste sedan ett tidigare besök till samma affär att vi skulle gå förbi en polisstation längs vägen, och såg nästan lite fram emot att få kliva in där på studiebesök, men så passerade vi en stillastående patrullbil och lämnade in den där i stället. Polismannen vi talade med ville anteckna mina personuppgifter så att allt gick korrekt till, och när jag gav honom mitt körkort hade han stora problem med att förstå hur ett svenskt personnummer skulle tydas.

Det var samma sak i en affär förra helgen när jag fick visa leg då jag köpte öl, kvinnan i kassan fick hämta en kollega som skulle kunna dechiffrera, och när jag senare studerade mitt kvitto, där personuppgifterna de matat in i kassan stod angivna – såg jag att hon hade fått det till att jag var född i mars 1978 och inte februari 1975.

Nåväl, så länge de placerar mig på rätt sida om 21-årsstrecket så får jag väl vara nöjd.